dagboksinlägg

Lolas dagbok




2019-02-21

Vårkänslor och drama

Varje säsong åker jag och kollegan iväg i två dagar för att påbörja kollektionen som skall lanseras om ett år. Det är oerhört härliga och oerhört intensiva dagar. Vi går och går och går – inspireras av människor, stilar och trender, sen ligger vi i myskläder i sängen på hotellrummet och jobbar med datorn i knät. Hur mycket gå-tid och myskläder-tid det än är så älskar jag dessa dagar. Vi får prata, planera, skratta, äta och förundras och träning får vi ju på köpet av all promenad. :)

Starten på denna resa blev lite annorlunda än hur det brukar vara. Det är nämligen såhär att på senare tid har jag upptäckt en ny sak i mitt liv – menskopp.

….De som inte gillar historier om mens kan sluta läsa nu… :)

Menskopp är verkligen en toppen-uppfinning! Jag känner mig helt fri och det blir så himla funkis kring träning och bad. Jag gillar den skarpt. Men…

Denna månad hade jag dock ett litet problem. Jag tyckte den lilla knoppen som är längst ner på koppen (och som jag använder för att dra ut menskoppen) skavde. Handlingskraftig som jag är tänkte jag: Jag googlar efter tips på nätet. Om någon av er precis som jag haft detta problem och undrat om det finns något bra tips och ni får följande tips: vänd den ut och in så att piggen är inne i menskoppen så skaver den inte – så ska ni INTE testa det tipset. Tänk om. Hitta ett annat sätt att få knoppen att inte skava. Gör det inte!! Tricket med ut-och-in-vänd kan resultera i en mindre förlossningssituation. Om du följer tricket kommer du själv få agera barnmorska och din hand kommer agera sugklocka. Om någon vill ha förlossningshjälp framöver så är det bara att hojta – jag har helt nya kunskaper kring detta område! :)

Väl på Arlanda träffar jag min fina kollega. Hon är glad och pigg och helt utan barnmorskekunskaper. Vi checkar in och glömmer att checka in vårt bagage. Kommer ända till säkerhetskontrollen när de tittar en aning konstigt på två personer med jättestora resväskor. Superskönt att vi har sån koll.

London dagarna är som sagt härliga. Det är ganska kallt. Men vi får några bilder på blommor.

I en butik provar jag en kjol med en detalj som, när jag provar den, ser ut som att den har en elefantsnabel som hänger framtill. Den är inte fin. I en annan butik vill jag köpa en sko där expediten säger ”I need the thing in the shoe to scan it” Jag hör: ”I need your finger in the shoe to scan it”. Jag tycker det känns jättekonstigt, men Luther-styrd som jag är så tänker jag att jag gör väl som han säger. Med viss tvekan och med blicken ömsom på skon och ömsom på expediten sätter jag sakta, sakta ner mitt finger i skon. Expediten tittar på mig som att jag är heeeeelt knäpp och säger med högre röst, samtidigt som han pekar på plastgrejen som jag tagit ut för att prova skorna ”I need the thing in the shoe to scan it”. Jomen visst. Sjävklart. Känner mig inte alls dum där jag står med fingret i skon. Inte alls.

Sen det här med tidsomställning. Klockan visar Sverige tid. Telefonen visar London tid. Datorn visar någon tid – kommer faktiskt inte ihåg vilken. Det blir i alla fall väldigt rörigt när jag stressar ihjäl kollegan på morgonen för att vi snart missar flyget och klockan är 1 h mindre än vad jag tror och det blir udda för den snälla servitrisen på restaurangen Ping Pong som inte förstår varför de svenska tjej-tanterna tycker det är konstigt att de skall vänta 1 h på sitt bord när klockan är 7 och inte 8 som den svenska klockan visade. Ja, ja – tid är en bagatell. Det är alltid bra att vara ute i god tid! Då har man ju tid för en drink innan maten!

Nu sitter vi på flyget tillbaka hem med massa härliga intryck, ny inspiration och en menskopp som inte skaver trots att piggen är kvar. Snart är det samma tid på alla klockor igen. Det underlättar.

Stor kram Lola





2019-01-21

De här dagarna innan säljstart…


Det är likadant varje år och nu 21 säsonger senare så är jag inte förvånad, utan helt förberedd. Jag vet att det är 100 bollar att hålla i luften samtidigt. Det är mycket på lagret, det är mycket på inköp, det är mycket på design, det är mycket på marknad och framförallt så är det mycket inför säljstart med de bästa säljarna i världen.

Men vad händer egentligen i den lilla kroppen under dessa smått galna dagarna? Vissa gånger inget, andra gånger massor. Denna gång har det liksom radat upp sig bevis på att jag antingen helt håller på att tappa det eller att det är lite mycket bara :) Jag utgår från det sistnämnda :)

Det hela börjar med att jag skall åka och fixa en sak i centrum till kickoffen. Jag tycker att det känns kallt (men det är ju vinter så det är inte så konstigt). Börjar höja värmen och då låter det helt hysteriskt mycket i bilen – både fläkt och sen känns det som att trafiken utanför liksom är inne i bilen. Fortsätter att köra och tänker att jag får skärpa mig. Det är inte så farligt med kyla, även om jag verkligen gillar sommaren mer och lite ljud är ingen fara. Kommer fram till parkeringen och uppmärksammar att bagageluckan är öppen på min kombibil. Ja, men självklart. Inget konstigt med det. Här kommer jag och kör med lite vågrät cab i minusgrader. Det värsta är att det inte är första gången…

Jag råkar sedan säga att jag heter Magnus när jag skall beställa en sak och dagen avslutas med att jag letar efter min mobil i 10 minuter. Jag går till varje rum i huset och lyfter på kuddar, papper och kläder. Jag konstaterar att jag ger fasen upp, jag behöver den inte just nu – allt detta medan jag pratar med min kollega i telefonen… Känns ju verkligen tryggt att jag letar efter det jag har i handen…

Ja, ja, min teori är att det är lite mycket nu och att det är precis så det skall vara. Det är ju kickoff om några dagar!!

Längtar så till att få träffa alla fina säljare för att tillsammans med dem visa upp den underbara vårkollektionen! Den andas vår och är fylld med plagg att använda i januari, februari, mars, april, maj och juni och ja alla andra månader också :) Jag älskar plaggen och tycker det är den bästa vårkollektionen ever. Jag hälsar våren välkommen med lite förvirrad hjärna – allt är som vanligt med andra ord. Inga konstighter :)

Kram Lola


Memory Lane

2011

”Idéerna för damkläder tar aldrig slut. Det finns så mycket som vi själva vill ha”

2011 var året då vi på riktigt gick från att vara ett barnklädesmärke till att bli ett damklädesmärke. Förändringen var inte bara till vilken målgrupp vi vände oss, vi började också göra mer kläder att ha till jobb och fest och inte lika mycket ”myskläder”. Idéerna kring olika styles kändes oändliga. Vår stora utmaning blev att begränsa oss. På den vägen har det fortsatt. Vi får ofta frågan om våra idéer inte tar slut? Svaret är nej. Vi jobbar fortfarande med att begränsa oss. Känns som vi skulle kunna göra hur stora kollektioner som helst i hur många färger och material som helst. Vi älskar fortfarande våra mindre kunder – våra Lola kids, men vi är väldigt glada över den utveckling som Lola har gått igenom och som tagit oss hit där vi är med damkollektionen. Det är tack vare er – våra kunder! Vi har lyssnat på vad ni har efterfrågat! Tack!



Memory Lane

2011

”Jag gör det. Jag säger ja!”

Det är Piia som säger ja. Vår allra första heltidsanställda. För oss var det enormt stort att det inte bara skulle vara vi två länge som jobbade administrativt på företaget. Vi hade naturligtvis redan helt fantastiska säljare och teamledare att dela resan med – men att heltids anställa någon för första gången var enormt. Det är ett stort ansvar, ett stort åtagande och en enormt stor glädje att få dela resan med en till person. Redan från starten av företaget så var det en del av vår plan – vi skulle växa och vi skulle dela resan med flera människor. Idag har vi 35 administrativt anställda och massor av fantastiska säljare och teamledare att dela resan med. Vi är lyckligt lottade! Men vi är ändå lite extra tacksamma över att Piia vågade, att hon hade modet att lämna sin trygga anställning på stort internationellt bolag för att börja hos oss. Piia är fortfarande kvar hos oss och det är vi väldigt, väldigt glada för! Det är fantastiskt att få dela resan med flera!


Memory Lane

2010

”I´m sorry – we can not produce your clothes”

2010 var året då vi för första gången sålde Make a wish dress och Serenedipity cardigan. Två nya damstyles som snabbt blev väldigt populära. Lyckan över mottagandet av dessa plagg var stor! Naturligtvis skall lyckan kantas av utmaningar och det var det som hände när vi var hos våra producenter under hösten och de berättade att de p g a krisen 2008 inte hade möjlighet att producera våra kläder, kläder som vi trodde vi skulle ha hemma veckan efter. Det blev svart. Vi var ju på så rätt väg och våra kunder väntade på påfyllning! Lottis har aldrig pratat engelska så flytande som vid den tidpunkten (panik kombinerat med ilska och tårar gör tydligen underverk med den språkliga förmågan). Vi grät och Lottis slog näven i bordet. Efter mötet åkte vi till hotellet och fortsatte att gråta och satte oss ner och skrev mail till vår personal. Vi somnade utan att ha ätit middag med svullna ögon och en krypande ångest i kroppen. Vi förstod att om vi inte skulle få hem våra kläder så skulle Lola med största sannolikhet inte finnas kvar. Det var ju så många människor vi skulle svika om det inte fungerade! På morgonen vaknade vi, tittade på varandra, och det första vi sa till varandra var: värre saker kan hända – det är bara att lösa! Vi åkte runt i textilkvarten och knackade dörr och vips så hade vi nya underleverantörer till våra fabriker. Från totalt kaos till lättnad. Men, vi har aldrig någonsin bott på det hotellet igen. Just det dygnets känslor vill vi inte bli påminda om, om vi inte måste :)




Memory Lane


2010

”Jag såg en tjej i en Lola klänning vid Slussen!”

Det är Lottis man som kommer hem från jobbet i Stockholm och berättar med andan i halsen precis innanför ytterdörren att han såg en tjej i Lola klänning på tunnelbanan. Det är stort. Svårt att ta in. Det är första gången det händer som det är någon som vi inte känner som vi sett med Lola kläder i Stockholm. Tänk att hon har valt att ha ett Lola plagg på sig!

Den där känslan av lycka och av att vilja gå fram och säga något i stil med ”Vad fin du är!” ”Gillar du din klänning” ”Åh va du passar bra i just det plagget” – den går aldrig över. Vi kan inte låta bli att le mot någon som har Lola plagg på sig. Det är en sån ynnest och en sån glädje att en annan person uppenbarligen känner sig så fin i ett plagg som vi skapat så att hon väljer att ha det på sig när hon skall till jobb/ut med kompisar eller ta en fika på stan. Så om du ser en blond kvinna 40+ på stan som ler stort mot dig och du har Lola plagg på dig - ja då är sannolikheten stor att det är vi som känner oss enormt tacksamma att ni gör oss den äran att bära Lola plagg!




Memory Lane

2009

”Nu har ena hjulet hoppat av på pirran. Jag har lagat det med ett gummiband”

2009 är året då vi lagade mycket. Fixade i princip allt själva. Vi var som små myror i en myrstack. Vi packade, vi var kundtjänst, vi skrev fakturor i excel, vi skrev adresser för hand, vi fotade och redigerade alla bilder, la in allt i webshopen och vi gick till Posten med alla försändelser i en grå säck som vi la på en liten pirra (som vi fått av min snälla svärmor Eva som var rädd om våra ryggar). Datorer gick sönder, lagerhyllor rasade och som sagt – pirror tappade hjul. Men allt fixar två små arbetsmyror. Gummiband och presentinslagningssnören löser det mesta. När vi lånade Annas pappas bil (den var stor och hade takbox) ner till mässan i Göteborg så var det helt klart en fördel att vi var två lösningsinriktade arbetsmyror. Det krävdes både kärlek, lösningsfokus och lite arbete för att lösa det faktum att det vid ankomst till Göteborg uppdagades att Anna glömt nyckeln till den fullpackade takboxen hemma i Uppsala.

Men.. de här arbetsmyrorna hade sällskap av några andra myror. Säljarmyrorna och familjemyrorna. Tack för att ni var en sån viktig del av Lola de första åren! Tack för att ni – de där första säljarna och teamledarna – trodde på Lola och tack till familjerna för hjälp med packning, utlåning av bilar, lunchbjudningar när vi ätit äggmackor mååånga dagar i sträck, lagning av saker, grafisk formgivning och era ständigt positiva hejarop!! Tack!



Memory Lane


2009

”Vilken god kladdkaka. Kan jag få receptet”

En av våra 6 säljare gillar kladdkakan vi bakat till vår första kickoff. Kickoffen hålls på vårt kontor –i ett nedlagt kontorshotell i Täby. Kladdkakan är tillspetsad med after eight på toppen. Våra teamledare Tesan och Piia är engagerade till tänderna för att få igång vårt första gäng med säljare. Det skrattas, det kläms på kläderna, det provas, det planeras för allas första säsong med hemförsäljning – det är både House of Lolas och säljarnas första säsong. I just den stunden är lyckan total! Det är så häftigt att få göra detta tillsammans med människor som vi verkligen tycker om och tror på! Och gott med kladdkaka också!


Memory Lane

2008

”I´m sorry girls, we can not produce your next collection. The only deal I can give you is that you place an order 10 times the last one. ”

Vi satt i varsin svart saco säck som vi hade på vårt kontor och fick samtalet från vår agent i Turkiet. Vår agent som gillade fågelskådning, sin fru och son och textilbranschen. Han hade förlorat sina största kunder efter allt som hänt i världen efter Lehman Brothers krasch. Kvar hade han det lilla, yttepytte företaget i Sverige – House of Lola. Företaget han tog med i sin ”portfölj” för att han tyckte det var roligt att förhoppningsvis få se ett litet företag växa. Under samtalet berättade han att hans enda lösning var att vi skulle bli ett jättestort företag och täcka upp hela hans portfölj annars skulle han söka annat jobb. Han fick söka nytt jobb och vi var utan fabriker. Vi växeldrog. Vi turades om att bryta ihop i en av de där svarta saco säckarna medan den andra kämpade för att hitta nya fabriker. Att jobba med produktion är en utmaning. Det vet vi nu. Men inget ont som inte har något gott med sig. Det var vid denna tiden vi kom i kontakt med en av våra leverantörer som vi samarbetar med än idag. Så tack för utmaningen. Vi växte med uppgiften! Saco säckarna fick inte flytta med till nästa kontor. :)

Memory Lane

2008

”Vi tror på er! Vi har aldrig sett en så utförlig affärsplan”

Dagen vi fick höra detta så firade vi. Det skulle bli av! Vårt Lola!

Under våren 2008 gick mycket av vår tid åt till att starta upp allt. Vi började arbetet med Lola i januari 2008 och på 7 månader skulle vi göra en kollektion, få den tillverkad, göra hemsida, göra annonser, planera för release, försöka vara härliga mammor till våra söner som var 2, 4, 4, och 6 och naturligtvis även se till att finansiera hela kalaset.

Vi fick en jättefin kontakt med vår bank.. Att vi hade med oss vår bank i början var helt avgörande för att vi idag överhuvudtaget existerar. Det är viktigt att stanna upp och glädjas åt det lilla i det stora, särskilt eftersom det alltid kommer andra saker som kanske inte är lika upplyftande :)

Exempelvis…

• Att det mesta i vår affärsplan inte blev exakt som vi trodde
• Att vi för att få ytterligare finansieringshjälp mötte statligt ägt finansieringsföretag som totalt kasserade alla våra ideer
• Att vi inte räknade in att vi själva skulle kunna ta ut någon lön…

Så det blev, vi, våra familjer, banken och en fantastisk privatperson som gick in som företagsängel som gjorde att vi kunde starta House of Lola. På många sätt känns det som allt detta hände för så länge sen och på andra sätt känns det som det var igår. I vilket fall. Det var värt att firas då och det är värt att firas nu! Tack för att ni trodde på oss!

Säsongstart och kickoff i dagarna två

Oj, oj, oj vilka dagar. Svårt att ta in alla intryck, alla upplevelser, allt jobb och alla härliga möten med alla Lolor både från Sverige och Finland.

När sommarledigheten var slut så kändes det som att sätta sig i en racerbil-cab där jag tryckte gaspedalen i botten, bilen gick då i 250 km/h, vinden blåste och slet i håret och hela kindpartiet liksom fladdrade bakåt för att blotta tandraden, så att jag såg ut som en hund med för mycket hud runt munpartiet. Så har det nu känts i tre veckor. Fram till idag. Idag andas jag. Har växlat ner och jag sitter nu här i min fina cab och cruisar runt på småvägarna med lite lagom bris i ansiktet. Säsongen är i gång. Kollektionen mottas ”nypa-mig-i-armen” bra. Vi har som alltid världens absolut bästa säljkår! Personalen kan också hoppa ur sina racerbils-cabar inför helgen. Lycka och harmoni!

Det kan ju låta som det bara är jättejobbigt att sitta i 250 km/h i den där galna racerbils-caben. Men så är det inte. Det är mycket att parera på vägarna. Många små gupp att hålla i sig över, små gropar att väja för och svängar att hinna med. Men det är också vansinnigt roligt! Det går undan och på vägen träffar man massa andra racerbils-förare som det är så kul att köra ihop med. Och sen är det häftigt att göra pit-stops – som exempelvis kickoff i dagarna 2 :)

Ibland märker man dock att man har stort fokus på att hålla gaspedalen nere och glömmer att hålla koll på övriga bilen. Som t ex när man åker iväg och handlar saker till kickoffen och det känns som att mötande bilar blinkar och pekar samtidigt som jag känner att det blåser lite extra i bilen. Ja, just det, det är ju bra att STÄNGA bagageluckan innan man kör iväg. Detta kan ju låta som att det är en fortsättning på min något fåniga liknelse med racerbilen – så är tyvärr inte fallet. På riktigt körde jag runt med öppen bagagelucka. Stabilt.

När vi gör dess ganska stora event som vi ändå känner att det är att ha kickoff med middag och konferens för nästan 200 personer, då förstår vi att många anlitar någon person eller någon byrå som fixar detta och håller i alla trådar. Vi är ju lite mer av ”vi fixar det själva”- mentaliteten. Och det är tufft och tar tid, men det är väldigt roligt att göra detta tillsammans med all personal! Sen kan det ju vara extra mycket utmaningar när man jobbar ihop med min kreativa, estetiska kollega. Hon har alltid en bild av hur saker och ting skall se ut och 99 gånger av 100 är det ju bara fantastiskt, men ibland medför det ju lite extra jobb som t ex när det gäller bordsdekorationer till 200 personer.

Följande konversation utspelar sig på plats i festlokalen några dagar innan middagen:

Min kollega: Vad har ni för bordsdekorationer?
Festlokalspersonen: Vi har ljus och vaser med blommor
Min kollega: Ok vad är det för ljus och vaser med blommor?
Festlokalspersonen: Det är höga ljus och sen är det en vanlig vas och blommorna kan ni få välja om ni vill ha rosa eller gula eller blå.
Min kollega: Ok, jag har en ide – ni behöver inte fixa med vaser och blommor – det fixar vi

Resultat…
Rönnbär som dekoration. Jajamen. Små rönnbärsklasar fick då kollegan, kollegans man och fem stycken ur vår underbara personal roa sig med att klippa ner för att sedan lägga som dekorationer på borden. Rönnbärsklasar måste tas med varsamhet. Bara några på varje träd. Man behöver då kolla upp måååånga träd. Fint blev det. Jättefint. Och vi log hela vägen och bara konstaterade. Typiskt Anna.

Men vilken kickoff det blev. Vilken middag. Modevisning med våra modeller och med mig, kollegan och Hanna på design. Jag konstaterade att jag aldrig mer kommer vara så nära att känna mig som en rockstjärna  Fantastiskt uppträdande av Kristofer Grezula och jättegod mat. Men framförallt en helt fantastisk kväll att minnas för alltid – alla säljare, all personal, alla modeller. I love you!! Tack för en kväll som jag nästan saknar ord att beskriva!!

Kickoffen blev också en helt strålande dag. Var lite rädd att energin skulle ta slut efter middagen dagen innan. Men, nej, nej. Omger man sig med massa energi-bombs-människor – då tappar man inte energi, man fylls bara på.

Och nu sitter jag här. Har jobbat många dagar i sträck och känner mig lycklig. Tänk att vi får göra detta! Tillsammans med de vi gör det med. Kärlek!

Stor varm fredagskram
Lola


Lolas dagbok

Memory Lane

KLÄD KOD
12 dec 2012
Snart är det dags att ta in granen. Och KLÄ granen. Jag är lite fåfäng när det gäller granen. Vill att det skall vara snyggt. Förra året hade vi världens fulaste gran. Jag skyller lite på son och man. De stod på idrottsklubbens julgransförsäljning och efter sitt pass köpte de med en gran hem. Fel, fel ,fel. Man köper inte bara med, man väljer ut. Och att sedan vänta hela dagen på att alla andra ska få köpa de finaste granarna. Fel igen. Kvar blev vår gran. Två och en halv meter hög (tur att det är lite extra högt i tak på granens plats). Sned, granen var jättesned. Det spelade liksom ingen roll hur man vred och bökade på skruvarna nere vid julgransfoten. Granen hade växt snett. Och sedan saknade den grenar och de grenar som fanns var korta nedtill och långa högre upp. Liksom lite omvänd i formen. En dålig sak med glesa granar är att det inte finns så många ställen att gömma (förlåt, förlåt förlåt) hemmagjorda julpynt på. Men jag gjorde mitt bästa och fjolårets tema var lite trä och vitt i julgranen. Har testat lite olika teman: klassisk med små halmsaker och tomtar och röda kulor, en jul körde jag lila och rött tema med massa kulor, sen har jag kört silvrigt och vitt en sväng. För nåt år sedan hittade jag massa små söta fåglar och kottar och körde lite naturtema (och ja då passade trasslet med silvermålade kottar från förskolan perfekt!). I år är jag sugen på en industri-gran. Det är ju mycket plåt och avskavda lampor i fina blanka inredningsmagasin så det kanske kan bli nåt?! Lite grova muttrar och skruvar och såna där silvriga krokar med gängor på som får hänga och dingla istället för polkagrisstänger…. har spanat in fina kulor av genomskinligt slätt glas också….mmmm kan bli nåt. Gäller bara att hitta en riktigt tät gran så att det finns ett fiffigt gömställe för barnens smällkarameller i cerisrosa och illgult. Mannen och sonen får leta skruvar medan JAG köper gran i år!

kram från gran-stylisten :)

Memory Lane

2018-08-15

Helgen som passerade ägnade jag en dag åt att ta fram ett bildspel med kollektionsbilder från de senaste 20 säsongerna. Ja, för tänka, så många säsonger är det. 20 – 10 år! Vi firar 10 år! Det är verkligen helt otroligt. En nyp-mig-i-armen känsla!

Man kan ju tänka att ta fram bilder från alla kollektioner är ju bara att gå in i fotomappen och ta fram några bilder. Och, ja, så är det om man tittar på de senaste fem åren. Fem år då vi varit ett något större företag, med personal som jobbat med just foton, sortering och struktur. Så var ju inte riktigt fallet de allra första åren. Allt finns strukturerat och fint, men… inte i en och samma dator… Så, en hel dag har gått åt till att

1 hitta gamla, kasserade, virusfyllda datorer som tar ca 30 minuter att överhuvudtaget starta

2 komma på vilket lösenord som kändes mest naturligt att ha för 10 år sedan, 8 år sedan, 6 år sedan… Barnens namn? Nope Några siffror? Nope Mitt eget namn? Nope

3 Hitta vilken struktur jag vid det tillfället tyckte var exemplariskt att ha och på så sätt hitta bilderna som jag behöver

4 Hamna i en svår nostalgisk memory lane bild-kavalkad

Skrattar och gråter om vartannat. Hur såg mina barn egentligen ut när de var modeller? Hur ser egentligen bildmaterialet ut från de första åren (när det var jag som fotade – gulp)? Va unga vi var (väljer att säga det istället för hur gamla vi blivit :) ) Så många år som våra fantastiska vänner och modeller varit med oss på vägen!

Saker jag helt plötsligt mindes var

Första fotograferingen med 18 barn. Det är ju jätte jätte underbart med barn. Men det var mååånga barn!  En annan fotografering som vi tydligen gjorde hemma i vår modells Johannas trädgård. Hade helt glömt bort det – men älskar hur vi alltid har hjälpts åt! Fotograferingen som togs med mina fina grannar och modeller på vår innergård mellan radhusen och jag hade tagit ut min äldsta sons växasäng (why?) som vi fotade i. Alla underbara fotograferingar på vårt favoritställe Hammarby sjöstad. Hur vi släpat plagg, sminkat modeller (jo, för det var ju faktiskt också jag som gjorde det från början :) ), hållit oss pigga, frusit, svettats, fikat men framförallt hur otroligt roligt vi haft det – för vi har nämligen världens bästa modeller och vänner som vi gör detta tillsammans med.

När jag letade bilder så hittade jag också massa andra saker från förr. Alla dokument med planer innan Lola ens fanns. Massa gammal statistik och sen det som framförallt fick mig att både skratta och gråta. Gamla dagboksinlägg. Det är lätt att glömma hur det var när det var vi – jag och kollegan som gjorde allt. Vi designade kläder, hade all kontakt med fabrikerna, vi hade kontor i ett nedlagt kontorshotell där vi fick husera för en billig peng i väntan på rivning (det var öde och ekade) för att sedan flytta lagret till en vind ovanför kollegans pappas butik i Enköping. Vi hade köpt de billigaste förvaringshyllorna (inte lagerhyllor) på typ Coop som naturligtvis inte höll mer än någon vecka (eftersom de inte var avsedda för tung lagerhantering). Vi löste hyllornas sneda uppsyn med att göra dem stadiga genom att binda ihop dem med …. Presentsnören …. Så när vi skulle packa så var vi som Tom Cruise i Mission Impossible när han tar sig igenom laserstrålar (fast för oss var det presentsnören). Eftersom det var så svårt att packa mellan snörena så satte vi oss på golvet – skrev för hand på kuvertet alla adresser, packade och gick sedan till Posten och lämnade in våra försändelser. Efter ett tag fick vi en pirra av min svärmor. Det kändes lyxigt och sparade våra ryggar. Tyvärr lossnade ett hjul ganska snart – men vi blev experter på att köra pirra på ett hjul. Vi skrev alla fakturor för hand i excel och ringde sedan upp de kunder som eventuellt inte betalat sin faktura. Vi var liksom allt i ett. Som små kinderägg.

Det är häftigt att bli påmind om hur det var och se hur det är nu. Men… att starta på det sättet vi gjorde utan någonting, göra allting själva och sätta sina hus i pant för att satsa på sin dröm har format oss som personer. Även om man kan tänka att det är så mycket som är annorlunda så är väldigt mycket precis likadant. Vi är fortfarande lika rädda för att allt skall ramla ihop som ett korthus (men det är också en enormt bra drivkraft). Vi är fortfarande lika glada och tacksamma över de milstolpar vi når. Vi är väldigt glada över den fina personalen och de fina säljarna vi får samarbeta med och vi uppskattar fortfarande varenda en av våra kunder (även om vi nu inte själva behöver ringa upp er och påminna om att fakturan eventuellt inte är betald ) Och.. vi är fortfarande inte ett dugg rädda för att kavla upp ärmarna när det behövs. Förra veckans blixtinkallade fotografering av ett plagg blev verkligen en påminnelse om förr. Jag sminkade (jag är snabb och inte så noggrann, råkar ofta peta något i ögat på modellen och glömmer lätt bort mig och slickar på ett finger och tar bort smink som hamnat på fel stället). Jag fotade. Hmm. Bra kamera. Oerhört vacker modell. Bra redigeringsprogram. Tack för det. Jag älskar dessa dagar då vi alla bara hugger i och hjälps åt – precis som det alltid varit.

Under hösten kommer vi fira 10 år på massa olika härliga sätt. Våra värdinnor får något litet extra. Våra säljare får vara med om lite olika roligheter. För kunder blir det lite olika saker under hösten – bl a kommer det släppas 5 olika unika, limited edition 10-års produkter. Och vem vet… det kanske dyker upp något gammalt nostalgi-dagboksinlägg från förr – så att även ni får vara med oss på Memory lane :)

Nu laddar vi för kickoff i dagarna två med stor middag i helgen, för nästa vecka släpper vi höstens härliga kollektion. Jippie!!

Stor kram Lola





Sommar, sommar, sommar!

2018-06-26

Nu är det sommar igen. En säsong på Lola går så oerhört fort. Vi hinner knappt blinka så har vi haft kickoff, säsongstart, sportlov, påsklov, supersöndag, kalender och sen vips är det midsommar. Vilken vår vi har haft tillsammans med våra säljare och våra kunder! Trots att den riktiga vårkänslan verkligen dröjde denna vår så kom den ju med besked i maj. Det känns som sommaren har varit här i flera veckor nu.

Vi vill med denna lilla hälsning bara säga tack! Tack för ännu en säsong tillsammans. Tack till alla fina säljare som vi får äran att dela det lilla livet med. Tack till alla underbara, engagerade kunder och tack till all fantastisk personal – we love you! Nu skall vi ta lite sommarledigt. Det blir familj, grill, lite husbil, lite padeltennis, lite parkourspots runt om i Europa (inte för mig, men för barnen :-)), lite fjällvandring och sen lite tid att bara vara. Andas. Njuta. Och mitt i allt det så läääängtar vi till hösten. Vi längtar till att i augusti få köra igång med ännu en säsong. Att få träffa massor av fina säljare både från Sverige och Finland på kickoffen och sen få fira 10-år med er alla. 10-år! Galet vad tiden går! Det blir en härlig höst då vi får träffa säljare och kunder från förr och även nya säljare och kunder. Vi ser fram emot att träffa er alla! Men först… sommar:-).

Stora soliga kramar Lola


Ibland stannar bara livet upp.

2018-02-02

Vi har haft ynnesten att få ha en fantastisk, sprudlande, stark, positiv, skånsk kvinna i våra Lola liv. En fashionista ut i fingerspetsarna, en förebild, en kärleksspridare, en person som tog människorna i hennes närhet med storm. Vår relation med henne är uppdelad i två kaptiel – det första som säljare och det andra när vi fått följa hennes kamp mot, det som visade sig vara, en obotlig form av cancer. Hon har valt att dela sin kamp mot cancern både med sina nära och kära, men också med oss, som trots att vi inte bor nära och inte känt henne hela våra liv ändå drabbats av kärlek till denna fantastiska person.

För några dagar sedan fick vi samtalet som vi inte ville ha. Vi kan inte riktigt ta in att tiden här på jorden nu är över för en person som krigat och kämpat och älskat och skrattat och aldrig gett upp. Att någon som personifierar livet inte kan vara i livet. Vi försöker alla ta fasta på allt vi lärt oss. All glädje och att minnet kommer leva för alltid.

Så nu är frågan hur man i samband med detta skall kunna skriva något annat än att livet är orättvist, men så tänker jag att få människor har givit mig så många stora leenden som A, få människor har sett så positivt på livet som A, så jag vänder mig till dig A och berättar (för jag tror ändå att du hör mig någonstans)

• I förrgår gick jag på toaletten på kontoret. Jag skulle ha möte precis efter. Möte med en person jag aldrig träffat tidigare. Jag var jätte-kissig. Jag hade på mig den nya Significant long cardie (den skulle du för övrigt älska). Det blev lite bråttom. När jag väl har börjat kissa kan jag inte sluta. Synd. När jag väl har satt mig ner märker jag att Cardien är spänd över hela toasitsen och fungerar nu som en sil/filter för mitt kiss. Liksom bara att kissa färdigt och sedan tvätta cardie med två och vatten. Möte med lite blöt cardie – check.

• För ett tag sen sa min son att jag inte är medelålders. Jag blev glad. Han sa sedan att jag var överålders.

A, du finns alltid i våra hjärtan. Alltid. Du är saknad. Vi skall minnas dig med glädje, precis som du var – en love-bombande krigare!

Kramar Lola (idag Lottis och Anna)


2017-10-31
För ett tag sedan så blev vi tillfrågade att vara på scenen på Gasellgalan i Jönköping för att prata om Lola. Vi har alltid en tanke att har vi tid över så är det bättre att vi lägger den på vår personal än på att stå på scen och prata. Men, ibland vill vi göra undantag och just när vi tackade ja, så kändes utvald vecka som en utmärkt idé både tidsmässigt och jobbmässigt. Vi tänkte stanna över till dagen efter i Jönköping och faktiskt få tid att prata med varandra och även mingla och träffa företagare. Så var planen… Så här blev det.

Veckan är inte lugn. (förvånad? – nope :) )
Jag borde varit hos frissan för länge sen. Massiv utväxt och slitna toppar är inte så jag tänkt mig att jag skall se ut på scen i Jönköping. Bestämmer mig för att såna där lockar som alla kändisar har just nu – det är den snabba lösningen på mitt i-lands problem. Åker och panik-köper en platttång och sen sätter jag mig och tittar på youtube hur man skall göra. Någon jättehärlig bloggerska visar och beskriver. Det här skall gå bra.
Jag är inte så bra på att locka. Jättemånga lockar och brännmärke i ansiktet blir resultatet. Tydligen är platt-tång jätte dumt att lägga mot kinden mellan lockningen.

Kollegan början dagen i naturen. Jo för det behövs rekvisita till en fotografering med tema jul. Granris står på listan. Bara det om man ska hinna skaffa granris från hygget på morgonen innan man ska ut och resa så måste man gå ut tidigt. Tidigt på morgnarna i oktober är det mörkt. Om man inte väntar tills det ljusnar. Fast om det INTE ljusnar och man börjar få bråttom så får man stressa omkring i mörkret med pannlampa. Det kan också vara lite opraktiskt om man gör det i makens alldeles för stora regnkläder som hela tiden hasar ner om man skyndar omkring i regnig och blöt skog. Kanske ändå tur att det var mörkt……. :)

Vi bestämmer oss för att åka bil – Jönköping är verkligen inte lätt att ta sig till med tåg eller flyg.
Vi ses i Hammarby sjöstad för att samåka. När kollegan rullar in bakom mig för att parkera, rullar ännu en bil upp jämsides, stannar och hoppar ur bilen. Kollegan hade visst kört in i honom i köerna i tunneln utan att märka det (full koll? – nope :) )

Vi är sedan på väg. Det regnar jättemycket. Mina lockar blir färre och färre varje gång jag behöver vistas utomhus. Vi kommer fram till Jönköping och för att spara tid och för att det är trevligt så åker vi till bransch-kompisar i Butiken i Tenhult. Där pratar vi, byter om och sminkar oss. Helt normala kunder för Susanne och Annette :) .

Sedan är det dags för scenen i Jönköping. Vi är inte glimrande. Men vi pratar på. Lockarna är på plats och brännmärket har concealer på sig. Efter galan får vi tid att prata lite med Sandra, Josefin, Anette, Susanne och Erik som varit gulliga att komma och lyssna. Ja, sedan skulle vi ju till hotell och sova över. Nja, det hanns inte riktigt med. Vi satte oss i bilen och kvälls/nattkörde hem till Stockholm för att sova några timmar för att dagen efter åka på fotografering. Tre fantastiska modeller, personal och fotograf intog ett slott för foto av supersöndag- och kalenderplagg. En fantastisk dag!
Och visst är det lyxigt att få stå på fin scen i strålkastarljus och att få vara kreativ i cool slottsmiljö men efter ett sånt dygn så känns en helt vanlig vardag på kontoret omgiven av kollegorna som en dröm. Det spelar ingen roll att to-do-listan är längre än innan vi åkte och att det finns 197 olästa mail i inkorgen eller att hela veckans kaffekoppar med kaffemedmjölkslattar står kvar på bordet…. vi älskar vardagen!

Ha en fin vecka!

Stor kram Lola

2017-09-15
Jag och kollegan har varit ute och rest några dagar. Vi brukar göra det när vi ska starta upp arbetet med en ny kollektion. Att få stänga av de vardagliga jobbfrågorna och bara vara kreativ är nästan omöjligt om vi inte sliter oss bort från skrivbordeet. För oss. Men i en ny miljö…. eller ny och ny…. vi är ju inte så nytänkande i vanliga fall; vi åker till samma stad, bor på samma hotell och går till samma matställen. Men inte denna gång. Vet inte vad som hände egentligen. Om det var nine-eleven-rädsla eller bara ett infall. Kanske en kombo. Så vi övergav London till förmån för Amsterdam.
Vilket lyckodrag! Alltså London har varit toppen men Amsterdam…vi är nykära. Trots att det var regn och typ storm i dagarna tre.

Till att börja med; en fantastisk glad man välkomnade oss på hotellet. Utan att vi bad om det gav han all info som behövdes. Samt en karta där han ringade in alla museer, trevliga butikskvarter, berättade om hur kollektivtrafiken fungerade, såg till att vi hade koll på vad red-district och coffe-house innebar . Bjöd på prosecco gjorde han också. Bara en sån sak.

Det här med nytänk. På hotellet fanns en fantastisk restaurang, en japansk restaurang. Med grym sushi, tempurafriterade skaldjur och grönsaker, shashimi och allt var supergott. Så gott att vi åt ALLA måltider där. Och detta i samma lokal som de serverade frukost. Så mycket för vårt nytänkande :)

Den enda måltiden vi inte åt på hotellet var en macklunch på stan. Och det gick ju sådär. Vi var lite för hungriga. Både jag och kollegans mat-klocka hade ringt för länge sedan. Och vi bara på-stan-snoozade. Men till slut går det ju inte. Kollegan får huvudvärk och jag blir tyst. Det är som om bränslet som behövs för att formulera ord tar slut. Tur att hon kan läsa mina tankar den där work-wifen jag har :).

Vi hittar ett trevligt fik med matiga mackor. Beställer varsin macka, färskpressad juice samt lyxar till det med en cupcake att dela på. I kassan står det no-credit-card på en skylt. Men vanliga bankkort ska funka. Fast det gör det inte. Och medans kollegan står i kassan och personalen testar, misslyckas, testar igen, ringer chefen, testar, ringer nån annan så hinner mackorna komma och jag börja äta. Bara det att det inte går för oss att betala. Vad gör vi då? undrar jag lite förläget med hela munnen full med kyckling och gott gojs. (Språket börja så sakta komma tillbaka eftersom jag fått i mig några tuggor). Kanske borde jag inte ha kastat mig över maten…. Superproffsiga och rara tjejer på fiket är lösningsfokuserade och säger ”it´s on the house”. Superskämsiga entreprenörer som vill klara allt själva blir förlägna och protesterar. Supertrevliga tjejer står på sig. Och det är ju inte riktigt läge att backa och gå därifrån heller. Särskilt inte eftersom att jag redan har ätit halva min macka…..så det är bara att äta. Och den där muffinsen vi tog….inte riktigt den njutning som vi planerade. Och när de är så rara och bjuder så känns det ju än mer angeläget att äta upp. Märklig lunch-upplevelse. Vi ler och tackar jätte-jätte-jättemycket. Blir pinsamma. Alla unga, coola människor på detta ställe tycker att vi är konstiga. Det är vi nog.

När vi är iväg så handlar inte allt om mat. Även om det kanske inte låter som det så jobbar vi en hel del också. Vi har med oss fina excelark med statistik över de senaste kollektionerna. Över vilka färger, modeller och plaggtyper ni gillat mest. Så startar vi varje kollektion. Sedan går vi igenom ideer vi samlat på oss samt det vi fått med oss från trendinformationer och egen spaning. Och så går vi på stan. Kollar på människor. På folk som jobbar i coola affärer. Fotar. Tittar på fina bokomslag och blomsteraffärer. Kikar in i några vintagebutiker och i fina gallerian. Vissa saker får följa med hem. Som tex ett fint kort med en text i ett snyggt typsnitt. Ett kuddfodral med härliga färger. En stickad kofta i ett härligt garn – kan vi hitta ett sånt garn? Ett par jeans i en snygg tvätt. Amsterdam är fullt av inspiration, sån lycka!

Nähä nu glömde jag en sak vi åt ju inte alla andra mål, förutom gratismålet, på hotellet. Vi avslutade ju faktiskt med en fantastisk matupplevese på ett ställe vi kollat upp hemifrån. De Kas. Oerhört fint ställe i ett växthus. Mat så gudomlig att det inte finns ord. Som vi på äkta AnnaochLottis effektivt vis hade en timme på oss att äta upp för att komma i god till flyget hem. De Kas är ett sån riktigt gourmetställe där man till lunch får tre mindre rätter med lite plock emellan. Alla rätter presenteras noga och väl av superproffsig personal.

Ankomst 12.15. Får sitta ner direkt och får dryck.
12.25 apertif i form av spröda kex och röror och grönsaker kommer in. Presentation 2 minuter. Vi äter upp på 2 min.
12.30 förrätt kommer in. Presenteras. Den mest fantastiska soppa uppäten på 2 minuter.
12.45 gudomlig grönsaksanrättning kommer in och presenteras. My good så gott! Slinker ner på 1,5 minuter. Äter inte blommorna.

Parentes . Jag tycker det är trevligt att kunna säga åtminstone tack på det lokala språket. Det lokala holländska språket som låter som en blandning mellan danska och tysk med mycket sjjj-ljud och ggchj-ljud. Googlar up; dank. Hur lätt som helst. Jag kan ju tyska. Vill kolla hur det uttalas också eftersom de ändå låter lite speciella de här trevliga holländarna. Trycker på lilla högtalarsymbolen. DANK. Fullkomligen dånar ut från min telefon på fina restaurangen där alla visktalar. Lottis hoppar högt i stolen och får panikskrattanfall. Vi säger thank you under hela lunchen. Slut parentes.

13.00 huvudrätt i form av perfekt tillagade liten torsk med vansinnigt god sås och krisp. Helt magiskt. 3 minuter.
13.20 vi lämnar stället. Då har vi också hunnit dricka kaffe med små godsaker till. De andra gästerna som kom samtidigt som oss är kvar på grönsakerna. Vi hann. Vi vann! Det var väl en tävling?

Just nu leder Amsterdam över London. Vi kommer säkert återvända till London. Det är ju ändå London… men Amsterdam – med vänligt folk, lite göteborgs-småstads-känsla, med trevliga shoppingkvarter och bra hotellupplevesle, med smidig kollektivtrafik och med fina museer vi tittat på utifrån. Och framför allt vilken inspiration – vi har en sån bra känsla för kollektionen aw2018. Vi storgillar ♥


Nu är det fredag!

2017-08-25
Nu är det fredag. I onsdags startade vi upp höstens säsong. Jag brukar alltid vara jätte jätte jätte TRÖTT just nu och om någon frågar mig nu så känner jag mig mest fylld av energi. De senaste tre veckorna har arbetsbelastningen varit, milt uttryckt, helt crazy. Det som hinns med på tre veckor… No words. Men, mitt i allt det så får jag också så enormt mycket energi av alla fantastiska människor jag träffar och med åren har jag också lärt mig att inte planera in någonting annat än jobb och familj under dessa veckor och det går faktiskt riktigt bra. På fotograferingen får vi träffa alla underbara modeller och fotograf och filmare och sen på kickoffen – alla fantastiska säljare – I love you!! Och sen personalen på Lola. Ni är bara bäst!! Och det är så fantastiskt att jag inte alls är trött. Bara glad och energifylld.

Jag är inte alls trött. Inte alls.

• Igår började jag gråta av glädje på sonens utvecklingssamtal för att han har en så bra pedagog. Stabilt och inte alls pinsamt för sonen.

• Idag kände jag mig så oerhört glad och uppfylld så jag var tvungen att säga till min familj hur oerhört glad jag är över att mina concrete jeans som tidigare varit lite för stora, nu, efter sommarens sötebrödsdagar, sitter perfekt. Det gör mig så glad så jag blir helt fnissig. Också helt normalt och helt stabilt.

• Jag fick verkligen bita ihop flera gånger när jag pratade med säljare på kickoffen som t ex Johanna, Ylva och Marie när vi pratade om privata viktiga saker i all hast. Det är så fint att få dela det lilla livet med fina människor och det gjorde att jag flera gånger fick försöka att inte börja gråta. Glädje och tacksamhetstårar. Också jätte, jätte stabilt.

• Jag har somnat till inledningen av Harry Potter 1, Harry Potter 2 och Harry Potter 3 under de senaste dagarna, alla gånger innan kl 21:00. (barnen har tydligen bestämt att vi skall ha ett Harry Potter maraton för typ fjärde gången). Väldigt sällskaplig. Men, jag gör det bara för att det är så mysigt att få sova ihop med dem man älskar.

Så uppenbarligen är jag väldigt, väldigt GLAD, väldigt, väldigt RÖRD och väldigt, väldigt STABIL och inte ett dugg trött. Nope. Pigg och glad!

Nu skall jag snart ta helg. Laga lite middagar och somna framför någon TV-serie i soffan. Fortsätta tänka positivt och energifyllt och tacksamt över vilken fantastisk säsongstart vi haft. En annan positiv sak är att ingen hittills sagt: Oj, vad du ser trött ut. Det brukar vara en del av dessa veckorna också. Tankens kraft skall inte underskattas!

Stora varma pigga kramar från Lola

Min flock

2017-02-10
Idag skall jag prata om vargflockar. Jag ser det som att jag lever i en flock. En alldeles supernära, liten flock (min man och mina barn), en lite större flock (syskon, föräldrar, nära vänner) och sen en ännu lite större flock (vänner och kollegor som jag har äran att färdas med under mitt lilla liv). Ok, varför det här med flock. Jo, för mig är det viktigt att påpeka att jag lever i en flock. Det handlar om att vi alla är i de här flockarna på lika villkor. Vi har olika åldrar, olika kunskaper, olika erfarenheter, olika sysselsättningar, olika bostadsorter och olika roller, men… vi är alla en del av en flock. Vi promenerar liksom bredvid varandra och stöttar varandra när det behövs, skrattar med varandra och åt varandra när det behövs, äter tillsammans, sover tillsammans och vakar över varandra. Jag ser inte att jag som förälder är mer värd än mina barn eller att jag vet bättre i alla frågor och situationer. Vi hjälps åt, vi i den lilla flocken, ibland behöver de luta sig mot mig som börjar bli en gamling i flocken och ibland behöver jag luta mig mot deras nyfikenhet, mod och klokskap. Vi är en flock där alla har sin väldigt viktiga roll med lika värde. Lite som en flock vargar som tar sig framåt i olika terränger under livet.

Så, nu har jag predikat mitt flock-tänk (kanske att jag har sett för många vampyr filmer på sista tiden….). Jag har ynnesten att ha några olika flockar runt omkring mig och det är tryggt och skönt. Några olika situationer som har uppkommit på senaste tiden där det är väldigt skönt att ha sin flock.

1. Att dra igång en säsong på Lola. Min Lola-flock är nyckeln till allt i mitt arbetsliv. Att ha flocken som drar åt samma håll och trampar på framåt (ser ni nu ett gäng vargar i en flock som kämpar uppför ett snöigt berg med snön piskande i ansiktet - det är den bilden jag själv målar upp för mig) är helt avgörande för att allt skall löpa på smidigt för att få alla plagg på plats, webshop färdig och säljare kickoffade och redo för säljstart. Och sen där efter det snöiga berget, då kommer vi fram till en solig äng där vi lägger oss på gräset och fnissar tillsammans och äter praliner och kliar varandra på ryggarna med våra håriga tassar. Tack Lola flocken för att ni är ni!

2. Sen har jag ju min extended Lola-flock. Våra underbara säljare. Jag är väldigt lyckligt lottad som får arbeta tillsammans med just dessa fantastiska människor. Jag känner mig väldigt trygg med min extended Lola flock och jag känner att jag kan vara mig själv. Det är en himla tur att jag känner mig trygg, eftersom följande utspelar sig på vår kickoff. Jag står vid sidan om scenen och väntar på att gå upp och prata. Jag märker att något hänger ut, liksom under min blus, ner på ryggen, ner på rumpan. Jag kan ju inte se vad det är för något eftersom det hänger ut på baksidan av min kropp. Jag drar lite lätt i snöret och inser att det är mitt BH band som har hakat ur på framsidan och hänger ut där bak. Då min byst inte är av det större slaget, så sitter allt på plats på framsidan. Puh. Men jag skall snart upp på scenen, några säljare tittar åt mitt håll när jag försöker få bh-bandet på plats. Det går inte. En fin-fin varg-kompis ur min Lola flock försöker lite diskret hjälpa mig att få bandet på plats. Hon står bakom mig och fipplar med bandet. Ingen av säljarna ser vad hon gör. Man ser bara mig. Jag ler. Och sen händer det. På en millesekund så åker liksom hela härligheten upp. Både linne och blus åker ända upp till BH kanten – vet fortfarande inte hur min varg-flock-kompis lyckades med detta – men där står jag vänd mot dryga 100 säljare med magen bar. Den där fina magen som är full med Riesen kolor och som lite lätt lutar sig mot byxkanten med en avslappnad stil med överhäng. Jag vet inte vad som är värst – att visa brösten för att BHn går sönder eller att visa volangen. Jag får ett skrattanfall som inte går över förrän jag går upp på scenen igen. Tack för det varg-kompis. Kan det vara de håriga tassarna som inte var så smidiga….

3. Min närmaste familje- och vänskaps flock är väldigt, väldigt, väldigt viktig för mig. Älskar att få dela glädje och sorg. Att få vara en del av den yngre flockens äventyr ibland är helt fantastiskt – det kan ju vara bra med en gammal varg som skjutsar, fixar, lagar mat och plåstrar om. Älskar att vara en del av de yngre vargarnas parkour-flock. Precis lika fantastiskt är det när den där fina, fina vargvännen kommer över med tidning och choklad till mig när jag är sjuk. Vad vore livet utan flocken.

Ja, alla har vi ju våra flockar. Jag älskar mina och jag älskar att jag får vara med i andras flockar. Som att jag får vara med i din stora flocka Anna LN. Tack!

Stor kram från vargmamman Lola

Blandras-hundvalp i julklapp? Anyone?

2016-11-23
Jag tycker helt onyanserat att jag är väldigt bra på att göra flera saker samtidigt. Effektivitet är mitt mellannamn och att vara en mångsysslare under samma tidpunkt blir väldigt attraktivt för mig. Jag vågar nog t o m påstå att min förmåga att effektivisera är nyckeln till att jag både driver ett företag och är en engagerad mamma. Nytvättad bil, mästermingel på olika nätverksträffar och vackra rabatter kan jag inte sätta upp på min lista, men entreprenör och mamma fixar jag och det får vara gott nog.

Ok nu till detta att göra två saker samtidigt, som jag då enligt mig själv är så himla, himla bra på…

• Jag cyklar motionscykel samtidigt som jag förhör läxor.
• Jag går raska hundpromenader samtidigt som jag pratar i jobbtelefon.
• Jag jobbar med statistik i excel (förövrigt mitt favoritprogram) samtidigt som jag sitter i någon parkourhall med mina barn någonstans i Sverige.
• Jag kan även kvälljobba på datorn samtidigt som jag tittar på en TV-serie och faktiskt hänga med i både seriens handling och utföra arbete. (Vet inte om det är ett tecken på att nivån på serierna jag tittar på inte är supermega hög eller om jag faktiskt inte är så intresserad av serien?) OBS! Detta händer inte särskilt ofta eftersom min kvällstid med familjen är helig.
• Och… min pendlingstid i bil är alltid välinplanerad för telefonmöten med personalen. Och det funkar jättebra. Eller?...

Igår kväll. Åker hem lite senare från jobbet. Det är väldigt mörkt och jag längtar hem. Pratar lite jobbsamtal i början av resan och sedan pratar jag med min syster. Avslutar med min syster för att jag börjar närma mig hemmet. Har bara 10 minuter kvar när jag ringer min man för att säga att jag snart är hemma. Jag är på motorvägen. Alla kör väldigt fort. Känns som det inte bara är jag som längtar hem. Bilen börjar gå långsammare. Först förstår jag ingenting. Sedan slår det mig. Imorse när jag åkte hemifrån indikerade bilen att jag behövde tanka. Jag konstaterar krasst till min man. Nu får jag bensinstopp. På motorvägen. Igen (ja, för det är inte första gången tyvärr). För de som inte har fått bensinstopp på motorvägen kan jag meddela att det är väldigt läskigt. Man är liksom väldigt utsatt när man står i becksvart mörker med några futtiga små varningsblinkisar på och bilar kör i 120 km/h ca 20 cm förbi en och farten från de andra bilarna får ens egen bil att konstant skaka. Även om det numera är hypermodernt med sån där vibrationsträning, så känns just denna typ av vibration inte alls hälsosam varken för kropp eller själ.

Ok… hur kunde det bli såhär? Igen…?

Min bil visar tydligen bara en gång att nu är det snart dags att tanka och sen varken låter den eller påminner igen. Jo, där är en sån där tanksymbol som lyser hela tiden, men på min bil lyser liksom några andra symboler också, så den symbolen blir mest en lysande kompis till de andra lyssymbolerna. Inget pip, ingen hysteriskt blinkande symbol, bara ett krasst konstaterande att nu är bensinen slut. Ja, jag fick ju en varning. Ja, jag borde ha tänkt på det. Men… jag gjorde ju två andra saker samtidigt och hade inte tid att tänka på att jag också skulle tanka. Eller, jag vet inte, det fick inte plats i min hjärna helt enkelt.

När jag står där i vägrenen känner jag mig så dum. Så jätte jätte dum. Har bara mig själv att skylla. Min man säger att han kommer och hjälper mig. Det är jättesnällt, men förenat med livsfara. Det är inte läge att promenera omkring på motorvägen i mörkret. Istället ringer jag till assistans som talar om att de skall komma i princip direkt. Jag ber dem ringa upp för att få en tid när de kommer eftersom det är någon extrabil som kan ta lite längre tid och för att det är väldigt obehagligt på just den parkeringsplatsen som jag har valt för kvällen. Det tar 10 minuter innan de ringer upp. För mig är 10 minuter lång tid just då och när killen säger att han kommer vara på plats inom 30 minuter – känns 30 minuter långt ifrån ”vi är på plats i princip direkt”. Jag utbrister: ”30 minuter”??? med lite högre nasal stämma. Jag känner paniken komma. När bärgarkillen som jag tror heter Thomas ger mig en lätt utskällning för att jag verkar vara upprörd över 30 minuter och att han gör så gott han kan och att jag skall vara tacksam för att han gör detta för mig, ja, då brister det. Jag blir inte arg. Jag bara gråter. Sen gråter jag i 45 minuter. Jag som alltid är käck och glad i de flesta tillfällen, gråter mig igenom hela räddningsaktionen, betalningen (jo visst att jag skall vara tacksam, men vid betalningsögonblicket känner jag att även han och hans företag skall vara tacksamma – summan som dras från mitt kreditkort motsvarar inköp av mindre blandras-hundsvalp, vilket mina barn hade uppskattat betydligt mer i julklapp än Thomas hjälp av nödställd mamma) och bilfärden hem. Jag vet att jag inte har något att gråta över egentligen, men det går bara inte att stoppa.

Nu är det morgon igen. Jag har bestämt mig för att semi-vila idag. Det betyder – ligga i sängen och jobba med datorn på en kudde i knät. Två saker samtidigt som inte involverar motorfordon borde funka. Jag testar

Ha en fin dag alla fina och se till att fylla upp tanken ordentligt – då kanske det blir en blandras-hundvalp till jul i er familj i alla fall.

Stor kram Lola

London, böcker och mobiler.....

2016-09-16
Något slitna men ändå förväntansfulla tog vi oss till Arlanda i måndags för vår halvårsvisa tradition att åka till London på inspirationsresa inför kommande säsonger.

Vi har vissa traditioner kring våra Londonresor.
1 köpa ny (blir dock oftast inte ny, utan nya – i plural - jag har nämligen massiva problem med att hålla mig ifrån att bli smått ruinerad i bokhandlarna) pocketbok till resan eftersom vi båda är lite flygrädda så känns det väldigt bra att läsa och befinna sig i en annan värld för ett tag.
2 Köpa färsk mango, ananas och kokos på Marks & Spencers food på flygplatsen. Mmmm vad det är gott.
3 Ta en löprunda utmed Themsen
4 Äta lunch på Itsu (snabbmatställe med sushi och himmelsk god lax och örtsås och goda små söta efterrätter)
5 Titta på Idol (ja, för på något konstigt sätt så är vi där alltid när det är Idol både måndag, tisdag och onsdag.
6 Prata om att nästa år skall vi sitta i en park eller kanske springa i en park (händer aldrig, vi hinner aldrig)
7 Somna med datorn i knät i sängen på kvällen

Denna resa var på många sätt väldigt lik alla andra resor till London, dock med vissa undantag. Jag tror vi var lite mer trötta och förvirrade än vanligt och då framförallt min kära och fina och oftast pigga kollega.

Följande hinner vi med under två dygn i London

Boken
På Arlanda säger min kollega plötsligt. Denna gång behöver jag inte köpa någon bok. Jag har med mig en som verkar vara bra som jag skall läsa. Ok, säger jag, lite besviken över att jag inte får tappa kontrollen i bokaffären, men samtidigt lättad över att det inte blir så tungt att bära handbagaget som det brukar bli. Jag har naturligtvis med mig två böcker redan och behöver verkligen inte köpa fler. Inte egentligen.

Vi sitter på planet. Jag tar fram min bok och kollegan tar fram sin. Jag tittar på den och frågar lite undrande. Skall du läsa den nu igen? Vadå, säger kollegan, jag har inte läst denna innan. Ok säger jag lite frågande. Kollegan läser några sidor och kommer till en sida med vikt hörn. Hoppla säger hon, jag har nog börjat läsa den tidigare. Hon läser lite till och konstaterar att jag känner igen allt. Jag vet hur den slutar. Ja, säger jag – du läste ju den förra året vi var i London. Resan börjar bra. Känns verkligen som att vi har superkoll på grejerna.
Mobilen 1
Från Victoria Station tar vi taxi till vårt hotell. Vi älskar London taxis. Vi älskar när vi blir tilltalade med Sweetie, honey och love. Det kan ju låta creepy, men just med brittiska taxichaffisar i 60 års åldern så känns det bara härligt. Vid hotellet hoppar vi ur taxin och kollegan börjar gå från taxin utan att stänga dörren efter sig. Inte alls förvirrad. Den fina, vänliga och kärleksfulla taxichauffören ropar att vi skall stänga dörren och jag springer tillbaka. Meddelar taxichauffören att jag bara hoppar in och tar med mig kollegans mobiltelefon ur bilen också… Skönt att hon har koll…

Mobilen 2
Senare samma dag laddar kollegans mobil ut. På något konstigt sätt har hon glömt pinkoden. Just den delen av hjärnan slutade att fungera – eller så var det som kollegan sa att det var mobilen som var konstig och inte ville ta emot rätt kod. Hon är utan mobil. Jag fnissar. Jag meddelar familj och övriga kollegor att trots att hon är lycklig över att hennes mobil inte åkte med en taxichaufför i London så kan hon inte nås på sin mobil.

Mobilen 3
Puk kod fixas av kollegor i Sverige. Mobilen är i bruk igen. Allt lugnt. Vi går iväg till ett härligt lunchställe dag 2 och skall äta lunch. Följande utspelar sig:

Kollegans mobil ringer.
Kollega: Nej, vilket konstigt nummer. Jag svarar inte.
Kollegans mobil ringer igen.
Kollega: Men kolla Lola. Det är samma konstiga mobilnummer. Det ser ut att vara ett brittiskt mobilnummer och jag har ju både mobil och plånbok här så det är ju ingen som vill något viktigt. Jag svarar inte.
Kollegan tar upp mobilen för att ta ett kort och mobilen kräver då pinkod.
Kollegan: Men kolla nu här Lola. Det ÄR min mobil som är konstig! Nu vill den inte ha en 6 siffrig kod längre. Nu skall den vara 4 siffrig eller touch id. Så jäkla konstigt. Jag har ju inte touch id.
Precis när kollegan skall lägga ner mobilen på bordet igen, tittar hon på den och utbrister med lite högre och lite mer stressad röst.
Kollegan: Men va f-n!! Ser du? Det har blivit en spricka i den!! KOLLA! Jag blir tokig! Den är ju helt ny!
En liten stunds tystnad uppstår som att kollegan tänker jätte, jätte mycket jätte, jätte snabbt.
Kollegan: Men herregud! Det här är inte min telefon! (hon rafsar i väskan och tar upp sin telefon och sitter med två mobiler i händerna). Titta Lola här är min telefon. Den här andra är inte min telefon.
Jag tittar på henne och fnissar och frågar lugnt: Men var har du tagit den andra mobilen?
Kollegan: (med lite uppgiven och nästan lite ynklig röst) jag vet inte.
Jag får ett lätt okontrollerat skrattanfall. Antingen har hon en telefon för lite eller en telefon för mycket. Vi lägger mobilen (den som inte är hennes) på bordet bredvid och blir lättade när det är en tjej som kommer och hämtar den och som verkar kunna rätt pinkod.

Tack världens finaste, bästa, roligaste, snurrigaste, mest kreativa kollega för att jag får göra denna resan med dig. Mitt liv blir så mycket rikare och så mycket mer fyllt av organisation och skratt när jag delar livet med dig!

Slutet gott, allting gott. Vi är hemma i Sverige igen. Fulla med inspiration, nya böcker och en varsin fungerande telefon.

Kram Lola

Att starta ett logistikföretag…

Nu kommer ett långt dagboksinlägg. Det är bara ett måste att berätta alla delar, för innehållet i detta dagboksinlägg kommer att gå till Lola-historien!

Onsdagen den 24 augusti (alltså igår) hade vi kollektionssläpp för höstens kollektion. En kollektion vi har längtat efter massvis och som vi fick äran att visa upp för våra underbara säljare i lördags. Den dagen som kollektionen släpps är en stor dag för oss alla på Lola; både för den administrativa personalen, för lagret och för våra säljare. Just denna dag har de allra flesta säljare sin första visning och de är laddade till tänderna. Vi vet hur oerhört viktigt det är för våra säljare att ha sin visningskollektion i god tid innan sin första visning och därför skickar vi kollektionerna redan på torsdagen veckan innan för att de skall vara framme senast på måndagen.

Jag och kollegan och övrig personal var ganska slitna efter oerhört mycket jobb inför kollektionssläppet och såg fram emot att det skulle bli onsdag och faktiskt få möjlighet att få några vanliga arbetsdagar som börjar på morgonen och slutar vid 5. Lite mer tid med familj och vänner och kanske lite slappetid i soffan stod på schemat.

På måndagen börjar vi få information om att det finns säljare som inte har fått sin kollektion. Vi börjar kolla runt och upptäcker att ingen har fått sin kollektion. Larmklockan ljuder på hela House of Lola och logistikföretaget som vi använder oss av (ett av sveriges största; där alla bilar har snygga loggor och alla anställda likadana kläder) kontaktas – vi kan kalla dem… Logistik Nisse….. De meddelar att vi inte behöver vara oroliga. Allt är på väg och kommer att komma fram till alla säljare under morgondagen, alltså på tisdagen. Ok. Det får var ok. Vi andas ut. På tisdagen åker jag lugnt till kontoret i Uppsala för att ha möten med ekonomi, HR och en kortare avstämning med vår logistikansvariga Malin.

På väg till Uppsala börjar det lilla äventyr som jag nu skall berätta om. Malin ringer och säger att nu har hon pratat med Logistik Nisse igen och de vet inte var 120 av våra säljares kollektioner är. 60 är på väg till ombuden, men 120 kollektioner som ska till Piteå i norr till Ystad i söder är helt spårlöst försvunna. Det som de sa igår, att alla vara på väg till ombuden, stämde nog inte riktigt. Jag kommer fram till kontoret och vi börjar gå igenom säljare för säljare hur det ser ut, vilka vet vi har kollektioner på väg och vilka har inte?! Det är ju tisdag och dagen efter startar försäljningen. Under tiden vi sitter där ändrar Logistik Nisse sig och talar om att det visst inte var 60 utan 16!!! som de har koll på (denna siffran skall dagen efter visa sig vara 6 – det är något med det här med 1:or och 0:or för Logistik Nisse). Trots att Logistik Nisse verkligen försöker lokalisera alla dessa kollektioner så hittar de inte dem någonstans. Vi ringer till lagret och ber dem göra det omöjliga – det som tar två veckor att göra i vanliga fall (packa kollektioner) skall de nu lösa på några timmar; så många som möjligt så snabbt som möjligt. Vi måste ha nya kollektioner att skicka ut till våra säljare! Logistik Nisse fortsätter att leta efter kollektionerna men hittar inte dem. Malin håller på att få ett psykbryt och börjar själv ringa runt till alla Nisses logistik-terminaler runt omkring Uppsala och samtal fyra händer något med Malin. Hon ler. Hon kommer tillbaka till oss andra som sitter och reder i de 16 som det sägs att de skall vara på väg. Hon har hittat 120 kollektioner i Eskilstuna på en terminal. Våra 120 kollektioner. Stor glädje, men nu kommer nästa utmaning. De står i Eskilstuna och Logistik Nisse har ingen tanke på att kunna leverera ut dem till våra säljare.

Jag anländer till Uppsala kl 10:00. Klockan 12:19 har vi bestämt oss. Vi gör det. Vi startar ett logistikföretag. Mellan klockan 12:19 och 17:21 (ja, jag klockar allt som går att klocka) hinner vi göra följande:
1 Hyra tre stora lastbilar på tre olika ställen (de största man får köra med vanligt körkort).
2 Planera tre olika avlämningsrutter som vi kallar – Småland, Dalarna och Göteborg.
3 Få till tre sambandscentraler som ringer säljare, planerar avlämningsplatser, planerar tidsschema och tar emot frågor och är allmänt påhejande.
4 Få till fyra chaufförer till utöver mig och kollegan som kan tänka sig att under närmaste dygnet agera lastbilschaufför. Teamen såg ut som följer: Jag och kollegan tog Göteborgsrutten, operativt ansvariga Anna och logistikansvariga Malin tog Småland och ekonomiansvariga Sofia och säljsupport Karin tog Dalarna.
5 Få koll på vilka 120 kollektioner som finns i Eskilstuna för att kunna packa nya till alla övriga som vi inte hade lokaliserat. (ja för alla kartonger innehåller inte precis samma sak utan är packade säljare för säljare med lite olika innehåll beroende på om man är nya säljare eller varit med förut).
6 Åka till Eskilstuna från Uppsala och hämta upp lastbilarna på vägen.
7 Sortera de 120 kollektionerna i Eskilstuna så att rätt kollektion åkte med rätt lastbil. Och dessutom ställa dem i rätt ordning i respektive bil så att stoppen går snabbt och smidigt.
8 Sorterade de andra kollektionerna som vi inte skulle ta på rutt och skicka dem med expressbud så att de skulle komma fram på tisdagkvällen eller på onsdagen. Dessa lämna vi alltså med viss vånda kvar hos Nisses Logistik för dem att hantera. Men nu vet de ju hur angelägna vi är och att detta skall prioriteras!
9 Och sen iväg.

17:53 avlämnas första kollektionen i Arboga till vår fina säljare Marita. Hon hade då fått instruktion av sambandscentralen att köpa mat på oerhört onyttig snabbmatskedja som vi kunde äta i bilen. Stoppet tog exakt 3 min.

Efter det hade just vi på Göteborgsrutten 6 stopp till och hann, innan vi lämnade av sista kollektionen i Varberg till underbara Marianne kl 23:10, lämna av 36 kollektioner längs vägen. Utöver vår lastbil levererade Dalarna- och Smålands-rutterna, samt en mindre rutt runt Enköping och Uppsala som skedde med vanliga bilar, ut totalt 125 kollektioner.

Det fina i denna kråksång är vårt fantastiska gäng. Underbara säljare som står utefter vägen och vinkar och kramas och har köpt färdgodis (detta var ingen dietdag…). Det fina är också att se vår fantastiska personal som alla sluter upp och är så oerhört lösningsinriktade. Ekonomi-Ulrika, säljkårs-Cissi, ekonomi-Åsa, försäljnings-Tesan, säljkårs-Jessica – hur skulle detta blivit utan er – ni startade världens bästa sambandscentraler. Många skratt blev det. Många fantastiska kommentarer från House of Lola chaufförerna som efter några timmars leveranser var gaaaanska trötta, fnissiga och adrenalinpumpade.

När vi satte oss ner och summerade dagen vid 01:30 på natten då Småland och Göteborg samlades i min stuga i Falkenberg för att sova så konstaterade vi att det var väldigt tokigt att vi – 6 stycken medelålders kvinnor i klackeskor och Lola kläder (förövrigt samma kläder som jag har på mig nu tre dagar senare, eftersom jag för tre dagar sedan bara trodde att jag skulle till kontoret över dagen) åker till ett logistikföretag för att ta hand om deras logistik. Alltså ett företag som arbetar med logistik, som har som profession att leverera ut paket till rätt adress på rätt tid – inte kan klara av det vi klarade inom loppet av 12 timmar på 6 dagar – och på de 12 timmarna så behöver vi också starta ett logistikföretag – få in chaufförer, fixa bilar och ordna sambandscentraler. Där mitt i natten är vi så glada över att 125 kollektioner är levererade och att allt annat är budat. Vi är fnissiga – pratar om hur vi spridit ut Riesenkolor i sätet för att kunna plocka dem som små fåglar som pickar frön utan att ta ögonen från vägen. Vi är fnissiga över hur illa vi luktar efter att ha grovarbetat och kört lastbil och hur synd det har varit om våra säljare att de har fått krama dessa stinkbomber. Vi fnissar över att vi är så trötta så vi sagt följande kommentarer:
1 Hör du hur fort jag svänger?
2 Nu kommer vi sova som stuckna grisar.
3 Jag är så himla nöjd över att jag kunde bajsa.
Vi sover i 4,5 timmar och vaknar för att äta frukost och sedan åka tillbaka till Uppsala vid 10 på förmiddagen och lämna igen våra trogna lastbilar. På vår stod det Hagges biluthyrning – så den fick snabbt namnet Hagge. Eller snabba Hagge – för han var både snabb och smidig när jag behandlade honom som en sportbil!
Det skulle bli en härlig dag. Lite jobbigt att åka lastbil igen. Men härligt att allt hade löst sig.

… Onsdagen blev som följer…
1 Klockan 08:30 får vi besked om att de 16 som skulle vara levererade var visst bara 6 och de 10 som inte var levererade var i Norrland.
2 Klockan 10:00 får vi reda på följande: Utav de dryga 50 kollektioner som gick med bud från Nisses Logistik med Nisses budfirma för att vara framme under gårdagkvällen eller senast kl 10:00 dagen efter, har enbart en handfull kommit fram. De meddelar också att hälften inte kommer kunna levereras under dagen (vilket senare visade sig vara ännu fler) – även om de är skickade med expressbud. Alltså – sträckor som tar mellan 1 och 7 timmar att köra går inte att leverera inom 31 timmar… Snacka om express  
3 Vi startar en ny sambandscentral i Falkenberg och jobbar med att försöka lokalisera var varje paket är och hur vi löser just den leveransen. Vi upprättar listor för vilka som har visningar under kvällen och vilka som har dagen efter för att kunna prioritera på något vis.
4 Vi skickar nya paket som vi har med oss extra i våra lastbilar med bud ner till Skåne (vi packade med några extra om i fall att… thank you god).
5 Vi skickar nya bud från Enköping ut till närliggande orter. Ja och lagerpersonalen gör underverk igen och packar kvickt ihop nya visningskollektioner. Det som inte Logistik Nisses fixar inom 31 timmar, löser vi genom att packa nya paket och skicka nya bud.
6 Min mamma och hennes sambo åker och hämtar lunch som vi äter i all hast och dagen går ut till listor, planer; plan A, plan B, plan C, telefonsamtal med Nisses, med budfirmor och med lagret och våra olika Lola-sambandscentraler.
7 Som en extra krydda får vi ett samtal från en av våra producenter som säger med lite upprörd Finlands-svenska - jag sitter fast i hissen och kommer varken upp, ner eller ut. Han är i Uppsala. Jo, men självklart så skall vi ha en producent som sitter fast i en hiss 60 mil bort idag också. 
8 Kl 18:00 skall vi äta middag. Då ringer sambandscentral-Cissi och talar om att Johanna i Växjö som var lovad sin kollektion kl 17:30 av Nisses budfirma (efter flera samtal från oss) inte har fått någon kollektion och hennes visning börjar om en timme. Det blir ingen middag för Smålandsruttsgänget – de slänger sig i lastbilen och kör till Växjö från Falkenberg – stressar in till säljarens värdinna och hjälper till att hänga upp kollektionen.

Nu är det torsdag kväll. Jag har precis kommit hem. Torsdagen har gått åt till att fixa kollektioner till de 20 som hade sin första visning under torsdagen. Jag förstår att man kan mäta detta i siffror och tycka att det är helt crazy att vi agerar logistikföretag under tre dagar för vår säljkår. Men ser ni – för oss är det inte bara ”en säljkår”. För oss är det Marjo, Cecilia, Camilla, Simone, Catrine, Tina, Maria, LInda och Ylva m fl som skall ha sin kollektion. Den är jätte, jätte viktig för dem. De är våra vänner. Vi är ett team. Då är det bara att lösa situationen. Just denna situation krävde att jag och alla andra på Lola fick helt nya arbetsuppgifter för några dagar. Att vi inte skött vår hygien, bara ätit skräpmat och godis samt haft samma kläder i tre dagar, det är en halvfräsch sidoeffekt. 
Vi lyckades få fram till nästan alla. Ingela, Ulrika och Jessica. Vi hatar att vi inte lyckades till just er och vi är så tacksamma för att ni varit så tillmötesgående och hejat på oss även om kollektionen inte kom fram förrän på torsdagen eller sent på onsdagkvällen.

Nu skall jag duscha, äta nyttig mat och kanske ta ett glas vin.

I all denna hysteriska, nästan overkliga röra så blir det väldigt påtagligt vilket jäkla gäng vi omges av varje dag – personal och säljare. Fantastiska människor! Tack för att ni är ni! Om vi inte har Lola kan vi alltid starta logistikföretag tillsammans. Nu kör vi hösten 2016! Gårdagkvällens visningar var helt fantastiska. Himla tur att våra säljare hade visningskollektioner! 

Stor kram Lola

Nej jag jobbar…

9 augusti 2016
Dessa dagar i början av säsongen är fyllda med mycket, mycket jobb. Sådär mycket jobb så att man somnar med kalla handdukar virade runt migränigt huvud på kvällen i soffan. Sådär mycket så att man äter massvis med chokladkolor för att hålla sig vaken. Sådär mycket så att man faktiskt lite lätt börjar strunta i sin egen hygien. Vadå duscha? Det tar ju flera minuter. Smink? Helt överflödigt. Håret ofräscht? Allt fungerar med en nödtofs!

Den första veckan efter semestern handlar nästan uteslutande om kollektionen och bilder. Under dessa dagar händer det alltid många tokiga och roliga och mindre roliga saker. Det är mycket skratt och förvirring kring fokus på blusen – när modellerna hör ett m istället för bl. Det är mycket djupa andetag som krävs när ett av barnen sprutar ut en hel festis på den nyss Lola påklädda kompisen. Det är värme, kärlek, organisation, skratt, svett och några tårar (blev lite känslosamt för den lilla modellen som inte tänkte göra Lola plaggen prickiga med Festisen). Vi älskar dessa dagar, men det är myyycket jobb. Allt blir då lite extra härligt när jag avslutar dagen med att tappa mobilen i asfalten. Den dog helt och hållet. Ingen fara. Jag låter så glad när jag säger. Ja ja, sånt händer. För vem behöver kunna ringa just mig under dessa dagar? Jag behöver ju inte heller gå att nå…

Vi har ett nytt samarbete med ett mobil och kontors/it företag. Mina kollegor har skött upphandlingar och möten så jag har inte träffat dem ännu. Min fina kollega ringde direkt till deras kontaktperson Victor som skulle se till att en ny telefon skickades till mig med express dagen efter – alltså idag. Bra!

Jag vaknade tidigt i morse. Hjärnan i full gång. Jag bestämmer mig för att cykla 30 minuter på min älskade motionscykel (räddaren i nöden för stressade hjärnor). Jag sätter på mig ett par supermönstrade träningsbyxor och enbart en tränings bh. Fyra timmar senare sitter jag fortfarande i samma outfit, oduschad med nödtofs i håret framför datorn i köket, jobbandes med gårdagens bilder. Dessa dagar när det är så mycket bildhantering väljer jag att sitta hemifrån och jobba för att få ut det allra mesta av dygnets 24 timmar. Jag går liksom helt in i en bubbla och bara jobbar och jobbar.

Det ringer på dörren. Mobilleverans tänker jag. Bra. Slänger på mig en Lola cardie som jag knäpper lite halvdant på väg mot ytterdörren. Slänger in min skällande hund på toaletten och öppnar. Utanför dörren står en man i kostym. Han har fin frisyr och luktar gott (till skillnad från mig). Snabbt hinner min hjärna tänka att det är en jättekonstig outfit på en bud-kille. De brukar ju ha typ bruna overaller. Han sticker in sin hand en liten bit innanför dörren och säger samtidigt som han hälsar på mig; Victor, jag tror inte vi har träffats. Jag ler och säger. Ja, det är jag som är Lola, vd på House of Lola. Han börjar prata om telefonen och jag försöker fokusera på hans ansikte när han talar. Inser att mina glasögon är så smutsiga så att han ser helt prickig ut. Tar långsamt av mina glasögon och försöker samtidigt som vi pratar, både se helt avslappnad ut och torka av mina glasögon mot Lola cardien. Han frågor om han kan få se mobilen som är trasig. Jajamen, känns helt naturligt att vända sig om och gå in i huset och hämta mobilen. Både eftersom min svettodör kommer svepa in i näsan på denna välpolerade man utav vinddraget när jag vänder mig om och eftersom mina mycket tunna träningsbyxor (det var väldigt praktiskt på morgonen när det var lite varmt att cykla inomhus) kommer avslöja något mer av min bakdels anatomi än vad jag önskar i ett möte med en samarbetspartner till House of Lola. Jag går in och hämtar min mobil. Kommer tillbaka och försöker behålla lugnet och inte få ett skrattanfall. Det är en helt absurd upplevelse att stå där med intorkade svettkristaller i ansiktet och försöka låtsas vara en seriös företagsledare samtidigt som Victor står i min väldigt stökiga hall med barnens ryggsäckar slängda på golvet – allt detta till sången av min hunds lite ettriga skall inifrån toaletten. Victor är professionell hela tiden. All heder till honom. Han frågar om jag behöver hjälp med att lägga över allt från den gamla telefonen till den nya. Bara tanken på att vi två skall sitta tillsammans i mitt kök – herr dofta gott och fru äckelsvett – gör att jag börjar hyperventilera lite lätt. Jag säger tack – det här fixar jag (vilket jag förmodligen inte alls kommer göra eftersom jag hatar allt som har med mobiler att göra). Vi börjar avsluta och Victor frågar angående en annan sak han skall leverera till House of Lola. Men säger han, det kanske inte du kan ta, för du har väl semester fortfarande. Jag tittar ner på mina kläder och säger lugnt; nej, jag jobbar. Victor ler väldigt professionellt och vi säger hej då. Fantastiskt att få hemleverans av samarbetspartnern, men dock lite oväntat.

Nu har Victor åkt hem. Jag skall gå upp och duscha och kanske sätta på lite mascara på ögonfransarna. Vem vet vem som ringer på min dörr nästa gång.

Var är mina saker?
23 Mars 2016


Just nu är det mycket. Mycket på jobbet. Mycket i min hjärna. Simultankapaciteten testas till max. Jag pratar i telefonen, går, skriver och tänker på många olika saker samtidigt. Och mitt i allt skall jag ju vara en bra mamma också och kanske, kanske bara vara Lola någon gång ibland.

Jag har en lätt övertro på min egen förmåga. Inte på något sätt att jag tror att jag är bättre än någon annan. Men jag tror att det inte finns något stopp kring hur mycket information och ansvar som kan stoppas in i min hjärna. Ge mig gärna mer saker att ta ansvar för! Jag är en aldrig sinande källa för ansvar, effektivitet, engagemang och tankeverksamhet. Eller? Den ständigt återkommande frågan de senaste dagarna har varit: Var är mina saker?

Var är mina saker #1
Är på lunch med personal 10 mil hemifrån. Har med mig handväska eller jag kanske skall kalla den överlevnadsväska för i den återfinns följande saker: Riesen kolor (vissa med papper och vissa utan), Ipren, Alvedon, storpack allergimedicin, block, pennor (många av dem i flera olika delar så de går inte att använda, de bara läcker bläck), tamponger, vante (har tydligen tappat bort makan), kvitton och sist men inte minst nycklar av lite olika karaktär. Ok, jag har med mig överlevnadsväska och datorväska. Av någon outgrundlig anledning är det ungefär samma innehåll i min datorväska som i min överlevnadsväska. Skillnaden är att i överlevnadsväska nummer 2 återfinns även dator med tillhörande sladdarme (i-phone, dator, bank id). Detta är min väskuppsättning för dagen. Vi äter lunch. Vi kramas hej då. Jag kör hem. Är trött och skall sätta mig och jobba vid mitt hemmakontor. Skall bara hämta datorn. Letar länge. Jag vet att jag hade med den hem. Efter 30 minuters letande i huset (på alla faktiskt helt omöjliga ställen) och i bilen, ger jag upp. Jag går till och med ett varv runt huset och ser om jag har ställt väskan där, även om jag vet att jag inte har gått runt huset tidigare. Jag ringer restaurangen… Min fina kollega får åka förbi och hämta överlevnadsväskan med dator och sladdarmé. Jag visste inte ens att jag hade glömt den någonstans.

Var är mina saker #2
Skall hålla föredrag inne i Stockholm. Frukostmöte. Skall vara på plats jättetidigt. Ställer mig i ett parkeringsgarage som är jättedyrt. Tycker att det är jobbigt att det är så dyrt, men vet att jag är tillbaka inom 2 timmar i bilen. Eller? Pratar i telefonen när jag går ur parkeringsgaraget. Pratar hela vägen till mötesplatsen. Mötet tar sina 2 timmar. Jag börjar vandra tillbaka till bilen. Pratar i telefonen igen. Jag hittar inte tillbaka till var jag ställde min bil. Jobbar med min hjärna och försöker få fram minnesbilder vad jag såg när jag gick ut ur parkeringsgaraget. Vet att jag såg butiken Monki. Chansar på några dörrar – kommer in i en helt vanlig trappuppgång som renoveras – därav öppet. Nästa dörr känns oerhört konstig bakom täckta plywood skivor. Jag vänder. 20 minuter senare hittar jag en dörr mitt på Hötorget – går ner för en trappa – känner igen mig och hittar tillslut min bil. Känns oerhört skönt att jag har sån koll. Jag kan minsann bolla hur många saker som helst samtidigt. Jajamen!!

Var är mina saker #3
Ja, eftersom en bil är så oerhört lätt att slarva bort, så passade jag på att på vägen hem från stan uträtta lite jobbärenden vid ett stort köpcenter. En ynka timme tidigare har jag letat efter parkeringsgarage i Stockholms city. Och ändå…Hur jag än letade i mitt huvud så kunde jag inte komma på var jag hade parkerat. Jag vandrar omkring och precis som en lite läskig tjuv tryckte jag på öppningsknappen åt lite olika håll för att se om just min bil blinkar till. Det tar en bra stund innan jag hittar den. Känns sådär. Skall nog hem och vila en stund. Det blir bra med påskledighet.

Trots förvirring och trött hjärna så måste jag bara få säga. Det känns som att våren är på väg – jippppiiiee!!

Stor kram från en lätt förvirrad, men vårglad Lola


Ljusgult är färgen!
23 Februari 2016


En månad in på säsongen så finns det bara ett ord för att förklara mitt tillstånd: sliten. Jag är sliten i håret, i kroppen, i näsan, i huvudet. Ja, det mesta är slitet. Jag tittar mig i spegeln och konstaterar at jag ser glåmig ut. Blek. Trött. Sliten. Jag åker till närmaste sminkaffär och går in med mitt slitna jag och frågar en väldigt inte-sliten tjej om brun utan sol produkter. Hon ler och tittar på mig och jag vill inte veta vad hon tänker. Hon visar mig de bästa produkterna. Jag nickar. Hon förklarar hur man smörjer in sig. Jag nickar. Hon talar om att under tiden det verkar på kroppen kan man inte ha kläder på sig. Jag nickar. Hon säger att efter 4 timmar eller helst efter en natts sömn, då kan man duscha av sig krämen. Som i dvala nickar jag en kort nick och sedan spärrar jag upp ögonen. 4 timmar! Vem f-n har tid att gå omkring naken i 4 timmar och vänta på att en brun utan sol kräm skall fungera. Hon berättar att det finns en expressvariant. Ja tack. Går ut från affären med en expressvariant och åker hem och smörjer in mig. Har morgonrock på mig. Naken känns väldigt märkligt. Ringer ett jobbsamtal som drar ut på tiden. Fina, fräscha flickan i affären sa att ju längre den sitter, ju brunare blir man. Börjar få panik. Jag kommer se ut som soldoktorn på kroppen och helt blek och glåmig i ansiktet. Att matcha ett soldoktor ansikte med soldoktor kropp känns inte heller så lockande. Snabbt tar jag mig in i duschen. Jag klarade mig. Puh. Bara lite lätt färgskiftning från grå, beige, blå till ljusgul.

Med min nya ljusgula kropp tar jag mig till Uppsala för en superhektisk dag med möten, inköp och som grädde på moset ett ”föredrag” inför entreprenörer i Uppsala. Supertrevligt och superroligt för supersliten Lola. Jag sprayar mitt hår så gott det går och målar rosa rosor på kinderna. Åker hem till min familj med sprängande huvudvärk. Äter, ler och lägger mig på mage i sängen och somnar innan kl 20.00. Min ljusgula kropp gav liksom upp. När jag vaknar dagen efter så har jag ett fantastiskt mål att se fram emot. Till helgen skall vi till Göteborg. Stora killen skall tävla i parkour och hela familjen skall bo på hotell två nätter och äta gott och bara mysa. Kanske kan hinna med lite tid på stan och sedan ta ett glas bubbel i den fina lobbybaren. Jag smörjer in mig med express-fräscha till mig-krämen igen och känner mig redo. För att vi verkligen skall känna att det är semester så har vi sedan länge bokat tågbiljetter. Avslappnad helg ”here we come”!

Så här blir det.

1. Buss till barnens skola för att hämta barn.

2. Buss från barnens skola till Slussen (35 min)

3. Tunnelbana från Slussen till T-centralen, Jag börjar redan bli trött…

4. Köpa tidningar, fika, kortlek – här skall mysas på tåget – ny energi

5. Tåget rullar iväg från stationen – i tid! Jippie!

6. Vi har åkt halva vägen när det börjar pratas om att det är ett tåg som står stilla i Skövde. Det brinner. Inga skadade. Men det står väldigt still och brinner – på den vägen vi skall åka.

7. Vi är i Laxå. Vårt tåg står still. Vi får inte reda på något om vad som händer för tågpersonalen vet inte mer än det som går att läsa på aftonbladet.se (det är tågpersonalens ord). Vi har inte ens hunnit börja fika. Definitivt inte börjat spela kort. Vi får gå ut från tåget och ta luft om vi vill. Snällt.

8. 25 minuter i Laxå. Lång tid för familjen Lola som har en tid att passa i Göteborg. Stora sonen måste hinna prova banan innan kl 20. (Tåget skulle vara inne 16:30). Fascinerad över hur alla passagerare är så lugna och bara sitter och väntar. Min familj är också skojsig. En gråter. En skojar med andra passagerare. En är bara helt tyst. Jag varken skojar, gråter eller är tyst. Jag agerar. På 25 minuter har jag fått reda på föjande fakta. I Laxå finns inga bussar till Göteborg. I Laxå finns inga hyrbilar. Laxå taxi har lagt ner – tydligen fanns det inget underlag för taxiverksamhet. Nähä??? I grannorten finns heller inga hyrbilar. Närmaste hyrbil finns i Skövde. Hertz är billigare än Statoil och Avis. Laxå är ingen metropol. I Laxå finns det däremot färdtjänst. 30 minuter efter stoppet i Laxå sitter familjen Lola i en färdtjänstbil på väg till Göteborg. Jojo, allt går. 18:30 kommer vi fram till Göteborg. 23:58 anländer vårt tåg. Bra val att åka färdtjänst, men vääääldigt långt ifrån en lugn och härlig resa med mys, fika och kortspel.

9. Tävlingsdags. Stora killen är grym. Kommer 2:a av 14 juniorer. Lyckan är total. Det här med shopping det uteblir. Vi är på tävlingsarenan från kl 9 till kl 18. Ja, ja. Det är så roligt att få dela mina killars intressen! Men sen efter kl 18, då skall jag bada i takpoolen och ta mitt glas bubbel. Lyx!

10. 18:30 – jag sitter på en buss tillsammans med 10 parkourare. På bussen står det Bergsjön. Vi skall hoppa av vid Rymdtorget. Jag och min ljusgula kropp känner oss som att vi är med om en utomkroppslig upplevelse när jag ser vårt hotell glida förbi i ögonvrån. Vi är på väg bort från min lyx, vi är på väg till en annan planet – till Rymdtorget/Bergsjön. Vid Rymdtorget ligger en gymnsatikhall med foampit (ett hål i golvet med massa skumgummi). Dit ville en massa parkourare som varit med och tävlat åka och träna efter en hel dags träning. Klart jag ställer upp och åker med. Hallen är ganska gammal. Det luktar svett. Det är ca 40 parkourare i åldern 11-30 som tränar. Mina killar ÄLSKAR det. Jag är glad för dem och försöker hela tiden ta bort bilden av mig själv i Lola bootee och Rough Zoe slim och sign cardie över linne – i baren – på hotellet – med lite musik i bakgrunden. Ja, ja, vad är en bal på slottet… :)

11. Vi äter på hotellrummet kl 21:15. Alla är helt slut och superhungriga. Vi somnar till vetskapen om att Oskar Zia gick vidare i mellon. Men skall sanningen fram så känner jag mig så oerhört glad över att få dela mina barns intresse så jag struntar faktiskt i barbesöket – klackeskorna och den ljusgula kroppen finns ju kvar!

Stor kram från en sliten, lycklig och ljusgul Lola






Tacksamhet!
12 januari 2016


Just nu är det en tid då jag känner mig så enormt tacksam. Tacksam över så många saker. För mig är människorna alltid det viktigaste, så min största tacksamhet rör människorna i mitt liv. Människorna som jag träffar varje dag och människorna jag träffar mer sällan. Alla människor som gör mitt liv lite mer fint, varmt och betydelsefullt.

Visst är det så att familjen är det allra viktigaste, men i mitt liv har jag plats för en stor familj – vissa som har blodsband och vissa inte. Det kan tendera att låta så oerhört pretentiöst när man skriver om tacksamhet, nästan som att man vill skryta. Men om ni har läst dagboken tidigare så vet ni att mitt liv är långt från pretentiöst, flärdfullt eller för den delen värt att skryta om . Men nu tar jag mig tid att vara lite tacksam. Så det så.

I helgen hade vi fotografering. Att få tillbringa tid med dessa fantastiska människor i två dagar är - även om man blir helt slut av att följa det minitiöst planerade schemat – helt fantastiskt. All underbar Lola-personal som är på plats och roddar, springer, ser till att alla har på sig rätt plagg och har fått i sig tillräckligt med mat och dricka, alla underbara modeller som är våra vänner och vår fiiina och fantastiska fotograf Jenny och sen senaste tillskottet som smälte in i gruppen – vår filmare. Att få tillbringa tid med dessa människor berikar verkligen mitt liv. Jag känner mig så tacksam.

För några veckor sedan var mina barn i Göteborg för att träna parkour med sina parkour kompisar. Jag tyckte att det var ytterst viktigt att jag också var på plats. Barnen tyckte att det var halvviktigt. . Jag lät dem ha sin parkourtid och jag gav mig själv gåvan att få träffa en vän som jag inte träffat på flera år eftersom hon bott utomlands. Vi var ute och åt och gick sedan till en bar. Herregud –jag som alltid somnar innan kl 22, var ute till kl 02:30. Vi var världens mest asociala personer eftersom vi bara pratade med varandra. Dagen efter ringde jag min man och sa ungefär så här (kanske med några fler barnförbjudna ord): Hon är en så j-a skitbra människa. Tänk vilken lycka att jag har en sån person i mitt liv. Jag känner mig så tacksam.

Att just de människor som valt att jobba med oss är mina kollegor gör mig faktiskt gråtmild. Alla är olika och alla berikar. Vi har en fantastisk stab av personal och en fantastisk säljkår. Om bara några veckor släpper vi vår 15:e kollektion och redan nästa helg får jag träffa nästan hela gänget säljare och teamledare. Bara tanken på det gör mig tacksam.

Innan jul skadade sig min yngsta son illa i huvudet. Men hans tur är enorm och han är sig väldigt lik redan nu. Det gör mig enormt tacksam och det gör att jag uppskattar inte bara honom, utan alla andra fina människor jag har runt omkring mig i mitt liv som bara finns där i stort och smått. Enormt tacksam.

Så – nu har jag haft mitt tacktal, som säkert var alldeles för pretentiöst och alldeles för gråtmilt. Men jag tog mig friheten att få säga tack. Jag tar mig en frihet till. Tack finaste kollegan för att du är min människa och partner och allt annat vad du är när vi tar hand om vår bebis ”House of Lola” tillsammans med vår personal.

Kramar från gråtmild Lola (som kanske har jobbat lite för sent några dagar och lyssnat på för mycket vacker gråtmild musik)


Bonushelg!
27 november



På Lola har vi något som heter bonushelg. Två gånger om året så träffar vi en massa fantastiska Lola säljare och jobbar lite tillsammans och inspireras, teamworkar och bara myser. Att få detta dygn tillsammans är helt otroligt fantastiskt! Under november månad var vi denna gången på Nääs fabriker utanför Alingsås. Väldigt trevligt ställe!

Jag och kollegan tillsammans med vår underbara personal Anna, Anna, Tesan, Piia och Christel har planerat och fixat för att kunna ta emot drygt 50 påhittiga, humoristiska, drivna, intelligenta och hårt arbetande tjejer mellan 25 och 50 år – både från Sverige och från Finland. Det är alltid en stor utmaning att få till en helg som ger energi, eftertanke och massor av skratt. Inför helgen kan vi känna oss lätt stressade och lite nervösa, men sen när helgen väl är igång så bara vi hänger med. Vi konstaterar ännu en gång att vi inte behöver vara nervösa – alla fina människor gör ju denna helgen magisk. Denna säsongens bonushelg lyssnar vi på föredrag, teamworkar genom tävlingar (ja, min kollega vill alltid ha med någon typ av fysisk aktivitet), arbetar med kommande kollektion och sedan äter vi gott och pratar, pratar och pratar.

Att få se säljare som genom Lola funnit vänner för livet är en enorm lycka. Tänk att Lola har kunnat bidra till det.
# Säljare som när de pratar om sin vän på Lola säger att de hittat sin arbetsfru.
# Säljare som vi hör har gett varandra egna smeknamn – för vi har aldrig förr hört Ellen kallas något annat än Ellen förrän Cissi (eller Cissan som Ellen säger) frågar: har någon sett Lilla B?
# Säljare som berättar hur lyckliga de är över att just Martina är säljare i närheten av hennes hemstad eftersom de då får massa tid att umgås och åka tillsammans ner en dag tidigare för att bo på hotell en extra natt tillsammans.
# Säljare som varit på utlandsresa med familjen och landar i Sverige samma dag som bonushelgen och åker direkt till Nääs fabriker för att vara med sina Lola-vänner. (Sen är ju frågan hur ok det är att komma in superfräsch och brunbränd bland alla oss andra blekfisar Pia )
# Finska säljare som byter land för att vara med och som får instruera sin man hur man flätar truppgymnastikfrisyrer för att ha en stand-in när det är bonushelg. (kan vara en stor utmaning) Finska säljare som både har fina vänskapsband mellan varandra, men som också skapar helt nya vänskapsband med svenska säljare.
# Säljare som bestämmer sig för att springa lopp tillsammans – även om de bor 50 mil ifrån varandra – Jossan – tummat är tummat oavsett hur sent på kvällen man tummar  .

Dessa relationer och vänskapsband gör att allt känns så oerhört meningsfullt. Alla har vi Lola gemensamt, men gemenskapen mellan alla dessa fantastiska tjejer slår allt. Vi är så tacksamma över att få dela denna resa med er alla!

Massa kärlek och kramar från Lola x2



Jag är en tröttmössa!
23 november



Tiden bara går. Var tar den vägen? Nu är det helt plötsligt slutet av november och igår infann sig en av årets härligaste och mest fantastiska och intensiva Lola dagar: supersöndag! Vilken fantastisk dag! Vilka fantastiska kunder! Vilka fantastiska säljare och personal! Känner mig så otroligt stolt och tacksam!
När tiden bara försvinner så försvann tydligen även tiden för att skriva dagbok. Men nu, nu skall jag skriva lite. Sedan sist har jag varit på fabrikerna och hälsat på och jobbat tillsammans. Det är alltid lika roligt. Vi tycker så mycket om våra samarbetspersoner och det är alltid lika bra, nyttigt och mysigt att ses. Denna gång var vi fyra stycken från Lola som åkte. Fyra riktigt pigga och inte alls utarbetade personer. När vi blir sådär trötta, blir vi ofta väldigt skrattiga och väldigt disträ.

Följande saker utspelar sig under denna resa:
Första kvällen skall vi gå ut och äta med fyra personer från fabriken. Vi blir bjudna på en jättemysig restaurang i Gamla stan. Då vi gick upp jättetidigt för att åka med tidiga planet så har vi inte jättebra koll på tiden. Så när det är dags för middag, är det dags för middag. Oavsett klockslag. Vi bara åker med. Vi har en jättetrevlig kväll, sitter och pratar länge (det är vår upplevelse i alla fall), men när vi alla har gäspat 10 gånger var säger våra middagsvänner att det går jättebra att de kör oss till hotellet så att vi får vila. Vi tackar glatt ja till detta erbjudande. När vi är på väg upp i hissen tittar jag på klockan. Klockan är då 19.10. Fy vilka partydjur de här 40 plusarna är. Tio minuter över 7. Bollibompa är ju knappt slut för de under 7 år. Vi blir både skrattiga och lite skämsiga över vilka tröttmössor vi faktiskt är.

Dag två skall vi åka bil med Inga som vi jobbar tillsammans med i Litauen till en fabrik. I Litauen kör man bil ganska hetsigt. Inga kör bil bra. Hon har full koll. Men som lite försiktig svensk tröttmössa så känns det inte så alltid. I en skarp höger sväng får plötsligt min kollega en känsla av att det är en annan bil som kör in i vår sida av bilen. Hon kastar sig mot sin bildörr och råkar komma åt knappen för att dra ner rutan. Samtidigt som hon skriker till, kastar sig mot dörren så strömmar det plötsligt in både kall luft och en massa höga billjud i bilen. Man bör då ha i åtanke att Inga inte överhuvudtaget har någon som helst känsla för att det är en annan bil som är på väg in i sidan på bilen (vilket det uppenbarligen heller inte är). Det enda konstiga som skrämmer livet ur alla i bilen och då framförallt Inga är när min kollega gör sitt hysteriska utfall med skrik, nedvevad ruta och kast med liten tröttmössa. Vi kan inte sluta skratta.

I övrigt avlöper resan väldigt bra. Vi är så tacksamma över att få arbeta tillsammans med alla fina människor i Litauen!

November har sedan dess fortsatt att vara en helt hysterisk månad som toppades med gårdagens supersöndag. Nu ser vi fram emot en härlig julkalender i december och sedan lite välbehövlig ledighet över jul och nyår. Bevisen för att jag är en tröttmössa avlöser varandra. Gårdagens tankning var ännu ett bevis. Tror inte man kan skylla på supersöndagen…

Inne på macken:

Jag: Hej, jag har tankat på 2:an
Killen i kassan: (Slår in i systemet. Tittar ut genom fönster. Tittar på mig.) Men det står ingen bil på 2:an
Jag: Jaha, men då är det 3:an jag tankade på
Killen i kassan: (Andas ut och ler mot mig) Jaha då är det Seaten.
Jag: Nej, jag har en Golf. Då är det 1:an jag har tankat på. Blyfri 95
Killen i kassan: (Tittar i systemet. Tittar återigen ut genom fönstret. Tittar återigen på mig med en allvarlig min) Nu blir jag jätteorolig. Det är tankat diesel i en passat på 1:an.
Jag: (lite forcerat) Jahaja. Ja men då har jag en Passat och det är diesel jag har tankat. Läste bara Blyfri 95 på skylten.

Jag betalar, killen i kassan ser besvärad ut och jag känner mig som en riktig tröttmössa. En lite skrattig och förvirrad tröttmössa.

Ha en underbar vecka! Var rädda om varandra!

Stor kram från tröttmössan Lola


Härligt-listan vinner!
25 september


Herregud vad tiden går. Dagarna bara rusar iväg och vi hinner knappt med. Samtidigt som vi släpper höstkollektionen, startar skolorna och alla idrottsaktiviteter och man skall försöka hinna bjuda hem vänner på middag efter sommaren och ta bort sommarkläder och fram höstkläder etc etc. Det bara rusar. Starten på Lola har varit minst sagt fantastisk. Men så har vi ju också världens bästa personal och världens bästa säljare! Sista meningen är skriven med full opartiskhet och distans . Mitt i allt detta skall ju samtidigt allt annat flyta på företaget. Jag och kollegan skall arbeta med nästa höstkollektion och tänka framåt. För att verkligen grotta ner oss i detta arbete åkte vi till London. Jag älskar London! I London jobbar vi dygnet runt och ser kanske inte sådär jättemycket av London egentligen – men det lilla vi ser på morgonlöprundan eller på restaurangbesöket – det är bara så lovely! Bara att få prata engelska i fyra dagar är härligt!

När livet är såhär full rulle från morgon till kväll, vardag som helgdag så får jag så oerhört mycket energi av mina kollegor och av mitt jobb och samtidigt så kan livet utanför jobbet vara där man lägger sig i en liten hög och bara vill ha kärlek. Det är ju därför viktigt att hitta de där små sakerna i det privata som glittrar och gör livet extra härligt och hantera de där små sakerna som kan kännas helt oöverstigligt tråkiga. Vad är då extra härligt och extra ohärligt?

Börjar med det extra härliga:

1 Klara en ny bana på Candy crush eller vinna över sonen i Wordfeud
2 Hitta en bortglömd påse Riesen längst in i skåpet bakom flingorna
3 Att Idol börjar på TV
4 Laga finmiddag och duka med finporslin en helt vanlig trött tisdag
5 Rena lakan
6 Se klippet från Fångarna på fortet när Nassim al Fakir fastnar i sin orange dräkt i en av cellerna
7 Handla mat – ja, det kan tyckas konstigt att jag tycker det är härligt – men det är en stund på då jag bara tänker på vad som skall handlas. Ingenting annat. Jag går långsamt i butiken och att gå långsamt är en lyx jag aldrig unnar mig annars.

Det extra, extra supertråkiga

1 Ta bort sminket på kvällen. Alltså, hur tråkigt kan någonting vara. Det är så trååååååkigt, tråååååkigt, trååååkigt. Men det är bara att göra.
2 Tanka. Ok, ta bort smink är tråkigt. Men allvarligt. Hur tråkigt är det att tanka? Det är så tråkigt så att jag allt som oftast chansar på att jag skall kunna ta mig hem. Senaste åren har jag fått bensinstopp två gånger. Det är ju om möjligt ännu tråkigare i och för sig och det är så dumt, så dumt, så dumt att chansa. Jag vet det.
3 Ösregn i London samtidigt som det är taxistrejk. Ingen bra kombination om man som jag får cellskräck när jag tänker på att ta mig ner i tunnelbanan och inte har en aning om hur bussarna går. Jättejobbigt när pappåsarna går sönder av allt regn och dagens shopping ramlar ut på gatan. Jätte jobbigt. Denna punkt händer dock inte så ofta så jag väljer att tänka tillbaka på den med ett leende på läpparna.


Det blev bara tre saker som var tråkiga. Vilken tur jag har. Nu är det fredag. Jag skall åka och handla i eftermiddag och sedan laga finmiddag och titta på Idol. Bra kväll helt enkelt!

Ha en jättehärlig helg!

Stor kram Lola

Den första jobbveckan!

13 augusti



Så är det augusti igen. Denna underbara månad med sensommar härliga kvällar och möjligheter att träffa vänner som man inte sett under semestern. Vardagen infinner sig i de allra flestas liv igen. Barnen slutar att ha sovmorgon fram till lunch varje dag och tvättmaskinen går varm efter semesterns lata dagar. För oss på Lola händer dock något väldigt speciellt. Vi går från 0 till 3000% på en dag. Vi försöker verkligen att inte sätta igång jobbhjärnan förrän det verkligen krävs och när det krävs – ja då är det hysteriskt mycket. Skall försöka berätta lite om min första jobbvecka på Lola.


Verksamhetsmöte
Vi samlas för flera dagars dygnet-runt-arbete med planering för alla olika delar på Lola. Marknadsgruppen, hemförsäljningsgruppen, it, lager, inköp, design, ekonomi, personal – alla är vi där och planerar, jobbar i små grupper, stora grupper, äter gott, jobbar lite till, planerar lite till. Samtidigt som delar av Lola jobbar med detta, sliter verkligen lagret med att förbereda för rea och packa kollektioner till våra fantastiska säljare (som på sitt håll planerar för höstens försäljning).


Fotografering
Direkt efter verksamhetsmötesdagarna är det dags för fotografering. Resultatet av dessa dagar är några underbar bilder på våra fantastiska modeller, i fantastiska miljöer i (vad vi tycker) fantastiska kläder. Ja, det är resultatet. Jobbet bakom är något helt annat. Under tre dagar – roddar vi och fotograferar.

1. Min kollega älskar att vi har fina miljöer runt våra modeller. Stora möbler. Kottar. Vackra vaser. Mattor etc etc. Sofia och Hanna är inte bara controller och design assistent – de jobbar även som roddare och lastbilschaufförer! De tar Lisa till hjälp som jobbar på lagret. Att bygga upp dessa miljöer är svettigt, tungt och pilligt. Vi hyr en stor lastbil som vi fyller med alla saker som skall vara med och sedan bärs det, flyttas, planeras. Alla saker har en lapp på sig där det står vilket photoshoot just den saken skall vara med på och vi hyr stor lokal för att kunna förvara allt


2. Så kommer våra underbara modeller. Våra fina tjejer som är helt vanliga tjejer som vi känt sedan länge eller träffat på en Lola visning eller fått kontakt med genom ens syster eller träffat när vi hade verksamhetsmöte och personen i fråga jobbade på konferensanläggning. De kommer in tidigt en söndagmorgon och sätter sig tillrätta i sminket. På Lola är man inte bara grundare eller lagerpersonal – på Lola blir man en tidig söndagmorgon även sminkös. I sminket är det en blandning av att det är lite småbråttom tillsammans med att man faktiskt hinner prata lite om sommaren som varit. Alla modeller blir snyggare och snyggare. Jag blir svettigare och svettigare.

3. Hanna och Annika jobbar med inköp och design…. och …. som påkläderskor. På söndagen får de se mer halvnakna tjejer än en julidag på stranden (i alla fall denna sommar ). Det är bråttom, bråttom, svettigt och glatt. Storlekar ändras och Piia som jobbar med hemförsäljning Finland är dagen till ära ansvarig för smyckespåtagning. Söndagens påklädning handlar om att få rätt storlekar på rätt modell. Måndagens påklädning assisteras av Jessica (hemförsäljning) och Ulrika (ekonomi) för att få barnen att vara glada, nöjda, lagom mätta, inte kladda ner plaggen med godis, inte springa iväg och leka, ha de svarta leggingsen även om syster fick de mönstrade (jag ändrade till mönstrade för att jag älskar minimodellen Filippa).

4. Det är soligt dessa dagar. Vi är alla varma. Det är mycket skratt. Mycket tider som skall passas. Jobbar man med inköp som Anna – ja då är det ju supernaturligt att vara den som har koll på tidshållning. Allt är minutiöst planerat. Inte en minut får gå fel.

5. Som sagt det är soligt. Då behöver man skugga. Finns det ingen skugga så är det ju självklart att Anna som jobbar med marknad och personal klättrar upp på ett tak med en svart pläd i högsta hugg för att sedan hålla den så högt det bara går för att skapa skugga över våra fina modeller. Självklart.

6. Barnens dag är lite annorlunda. Jag hänger över vår fotograf Jenny och gör vingar av mina armar och ropar till barnen – titta, titta Jenny flyger. Jag gör kvack kvack rörelser och gör fula grimaser. Som tur är kommer barnen igång helt själva efter ca 2 fotograferingar – så mitt jobb som gycklare är över efter ca 1 ½ timme. Puh

7. Ja sen är då dessa superintensiva fotodagar klara och vad väntar då? Jo, att packa ner allting. På med roddarstassen igen… fram med lastbilen…

Och vad händer sen.

Jo då börjar bildredigering. Look book skapande. Film/bildspels skapande. Min familj kallar det att jag går in i grottan. Att gå igenom bilder, skapa rätt stämningar, sätta ihop look book och bildspel tar lååååång tid. Bara att gå igenom ca 4000 bilder tar sina glada 12 timmar. Totalt tar just denna del av veckans arbete ca 40 timmar. 40 timmar som skall utföras under 2 dagar. Jag är i grottan. Jag stänger in mig i ett rum hemma och går inte ut mer än för att kissa, äta och sova några timmar. Jag är helt asocial. Jag är smutsig (duschar inte – hinner inte). Jag är inte särskilt trevlig. Jag har hörlurar på mig och lyssnar på musik jättehögt. Jag håller på att kissa på mig för att jag har väntat för länge. Får sitta och bara knipa i en minut innan jag kan gå de få stegen till toaletten utan att kissa på mig på vägen.

Dag två gråter jag över hur vackra alla våra modeller är. Inte bara på utsidan – oavsett om de är 20 eller 46 – mörka eller ljusa - utan också på insidan. Dag två hittar jag inte min mobil när den ringer - den är täckt av Riesen papper (sockernivån är konstant hög). Min 9-åriga son kommer in en gång. Han säger: mamma du är så duktig – vill du ha ett glas vatten. Jag älskar honom och börjar gråta över hur snäll han är. Sent på kvällen dag två kommer jag ut och säger att nu är filmen klar. Är vaken i flera timmar till. Kan inte slappna av. Bilderna rullar runt i mitt huvud. Vaknar på onsdagen 05:15 efter väldigt få timmars sömn. Upp i varv? Klockan visar nästan exakt samma som den gjorde för en vecka sedan när denna första jobbvecka startade. Känner mig trött, lycklig, tacksam och stolt över alla inblandade. Vilket galet, härligt jobb jag har. Springer en runda i en kohage. Pratar med kossorna när jag springer förbi. De tycker nog att jag är en konstig tant. Kommer hem. Tar en dusch. Börjar bli en normal person igen. I alla fall inte smutsig längre. Laddar för en ny jobbvecka tillsammans med världens bästa kollegor. Nu är det bara att kavla upp ärmarna. Nästa vecka är det hemförsäljningskickoff!

Kram från Lola



Make a wish
12 juni


Idag fredag är det en önskedag i vår sommarkalender. En dag som vi vet uppskattas av många kunder, som vi ”backstage” tycker är jättespännande och som våra säljare tycker är jättestressig. Make a wish dagen . Dagen då modellerna Make a wish skirt och Make a wish dress att dyker upp i nya tappningar.

Första gången vi hade Make a wish dress var hösten 2011. Snart 5 år sedan. När kollektionen är ny och färsk och inte ens visad för alla våra kunder så älskar vi alla plagg lika mycket. Allt känns lika rätt och lika fint. Så där nykärt. Sedan när vi fotar så brukar vi börja få lite favoriter. Favoriter för att det är nåt vi ser att modellerna är fina i, som jag ser att jag själv skulle kunna använda massor och också för att jag inser att den här klänningen kommer mamma, Pernilla, Ewa och Emma också bli fin i. Ibland har det varit så att det är först när bilderna kommer som vi ser att ett plagg har potential. Så var det INTE med Make a wish dress. Vi gillade den mycket. Men vi gillade också allt annat i den kollektionen. Bilden blev sådär. Faktiskt var inte ens bilden med i vår presentation av kollektionen den hösten. Vi tyckte inte riktigt det blev så bra som vi hoppades. Så fel vi hade!

Make a wish föddes i Köpenhamn. Jag och bästa kollegan var där för att jobba med kollektionen inför hösten 2011. Det här är ganska tidigt i Lolas historia och att resa bort och bo på hotell är fortfarande alldeles galet nyspännande och lyxigt. Ja eller lyxigt…. Just den här resan valde vi ett prisvärt hotell (läs budget hotell). Vi prioriterade att det skulle ligga centralt så att vi inte behövde lägga pengar på buss eller taxi och valde ett hotell nära tågstationen. Om ni varit i de kvarteren så vet ni att det inte bara är härligt i alla hörn runt stationen i Köpenhamn. Men prisvärt! Där bodde vi, i ett pyttelitet och trångt rum. Jag älskar inte tjocka gardiner, heltäckningsmattor och ofräscha överkast. Här fanns massor av allt. Den enda platsen för tv:n var en pytteliten vägg vid fotändan på den ena sängen. Det var en väldigt tjock tv på en hylla ganska högt upp på väggen. Hur vi än satt gick det inte att hitta ett läge där båda kunde se på tv samtidigt. Och ändå var tv:n i vägen hela tiden. Vi kunde bara öppna toadörren 2 dm annars slog den i tv:n och när man skulle från sängen till hallen (en sträcka på 2 meter) så var man tvungen att göra något som mest liknar en avancerad yogaövning för att både komma förbi packningen på de 1,5 kvm golvyta och ducka för tv:n. Eftersom vi alltid tillbringar massa jobbtid på hotellet så var det inte helt optimalt. Vi har inte återvänt till just det här hotellet……

Och nu, nästan 5 år senare kan vi konstatera att Make a wish är fantastisk. Både som kjol och klänning. Tack Köpenhamn för inspirationen! Varje säsong ligger den på listan över våra 10 bäst sålda plagg och i svart har den en given plats bland Lola favorites. Många färger och varianter har passerat, velour, frotte, kort och lång, ärmlös, v-ringad och rundhalsad, enfärgad och nu idag för första gången en mönstrad (röd med små rosa-aprikosa prickar). Kanske fick du tag på ditt önskeplagg idag. Eller så önskar du att det hade funnits fler. Just nu med facit i handen önskar vi också det! Men en sak vet vi säkert, Make a wish skirt och Make a wish dress kommer tillbaka!

Önskekramar från Lola




Vårtmedel i all hast
29 maj




Ibland har man sådär lite extra mycket att göra på jobbet. Utvecklingssamtal, kollektionsarbete, it utveckling, möten, ekonomi, ja allt på en och samma gång. Detta är en sådan vecka. I början av alla veckor rings jag och kollegan vid och stämmer av kommande vecka. Vilka dagar vi skall vara på vilka ställen, vilka möten som är inbokade med vem etc etc. Så gjorde vi även denna vecka.

Idag är det fredag. Jag är trött. Jobbat mycket. Känner mig nöjd med veckan som gått och bestämmer mig att på förmiddagen springa 5 km. Det är inte ofta jag kan ta mig friheten att springa på förmiddagen, men idag tänker jag att det är riktigt bra investerad tid i att hålla ihop och vara en bra kollega även nästa vecka. När jag springer blir jag väääääldigt röd i ansiktet. Vääääldigt röd. Tror det finns en medicinsk term för det. Så röd blir jag. Löprundan går bra och det är snart dags för lunch. Jag är vääääldigt hungrig.

Jag bestämmer mig för att åka till centrumet som ligger 7 minuters bilresa hemifrån för att köpa med mig lunch hem. Står i valet och kvalet hur jag skall göra med min svettiga, röda träningslook. Bestämmer mig för att åka iväg i träningskläderna och duscha när jag kommer hem. På vägen till ICA svänger jag in på Apoteket. Mina söner tränar gymnastik. Gymnastik tränar man barfota i gymnastikhallar. Vårtor älskar nakna barnfötter i gymnastikhallar.

Klockan är 11:50. I min hand har jag vårtmedel, en fotfil och en nagelsax. Jag är på väg i lugn takt mot kassan. Min mobil piper till. Meddelandet lyder: Är ni på väg? Vi sitter på lunchstället och väntar. I detta ögonblick när jag läser detta stannar mitt hjärta lite. Jag haaaatar att göra fel och jag haaaatar att glömma saker. Jag tror att jag just där och då, när jag inser att jag helt har glömt bort den mycket trevliga lunchen med två fantastiska tjejer på Ernst & Young inne i Stockholm, faktiskt dör skäms- och panikdöden samtidigt. Min reaktion är följande:

1 Jag rusar ut mot bilen samtidigt som jag knappar in ett sms: Marina, ring mig!
2 Ute vid bilen inser jag att i min hand har jag min mobiltelefon, vårtmedel, fotfil och en nagelsax. De tre sistnämnda saker är sådana som jag ej har betalat för.
3 Springer tillbaka mot Apoteket med snatteriångesten sprutandes ur öronen och kommer inspringande med panik i blicken och sådär alldeles lite för högt pratskriker jag till både personal och de fyra som står i kön att det var inte meningen att snatta – jag är tillbaka och skall betala.
4 Ställer mig i kön och rödfärgen i ansiktet är i högsta grad tillbaka
5 Kommer fram till kassörskan som ler. Ett leende som signalerar ”du är ganska konstig och väldigt röd i ansiktet”. Jag hasplar ur mig. Förlåt, förlåt, förlåt jag missade precis ett viktigt möte inne i stan och sprang till bilen och då hade jag inte betalat.
6 Kassörskan tittar på mig och säger med extremt, något provocerande, långsam röst: ”är du medlem”. Jag tittar på henne med stirrande blick och säger något forcerat och med lite för hög röst: ”nej jag är inte medlem, jag är bara förvirrad”
7 Jag samlar ihop mina saker, som jag nu har betalat för och inser att jag inte har med mig min bilnyckel längre. Den har någon gång under den här panikartade virvelvinds löpturen med snattade saker försvunnit.
8 Jag springer runt på Apoteket och letar efter min bilnyckel. Marina ringer. Jag pratskriker att jag är sååååå himla ledsen och att jag är på väg. Kan de vänta? Marina är snäll och säger att de äter lunch och sen ses vi efter deras lunch. Kan jag vara på plats om 40 minuter? Javisst säger jag. Bara bilfärden in till stan tar 40 minuter och jag står på Apoteket utan bilnyckel iklädd träningskläder med svettkristaller i hela ansiktet. Absolut jag är på plats om 40 minuter.
9 Jag hittar bilnyckeln i en skål med cerat. Självklart. Det är där den hör hemma
10 Åker hem väldigt snabbt och ger raggardusch en helt ny innerbörd. Jag byter om till de kläder som ligger på toaletten, sprutar på parfym och tar på mascara. Allt tar exakt 1 minut och 25 sekunder. Springer tillbaka mot bilen i löparskorna. Tänker att det nog ändå är bra att ha löparskorna när jag väl har parkerat bilen i stan och skall ta mig till restaurangen.
11 När jag håller på och backar ut bilen kommer min son hem från skolan. Han vinkar och går mot bilen. Jag vinkar och kör därifrån. Helt normal mamma.
12 Jag håller absolut hastighetsbegränsningarna mellan Värmdö och Stockholm. Absolut.
13 Glider in i ett parkeringsgarage, springer mot Mood gallerian. Löparskorna är väldigt passande. Inser att jag kommer vara helt opassande i trasiga jeans och stickad kofta (jacka glömde jag visst). Allt är bättre än träningskläder tänker jag om och om igen.
14 Exakt 46 minuter efter sms:et på Apoteket är jag på plats vid restaurangen. Min puls är inte normal. Inte ens i närheten av normal.
15 Det är jättemysigt att träffa dessa underbara människor!
16 Jag åker till ICA på vägen hem. Slår i handen i en hylla när jag skall ta ut en ramlösa. Det gör jätteont. Jag börjar gråta. Helt normal reaktion.
17 Nu är jag hemma. Vi skall ha gäster ikväll. Jag skall nog hålla mig ifrån starkare drycker – risken finns att jag ramlar ihop i en fniss eller gråthög.

Ha en underbar helg alla fina!

Stor kram från en något stressad Lola som i alla fall kommit ihåg morsdag på söndag – så det så!




Ibland blir det bara inte riktigt som man har tänkt sig…
1 april 2015


# Soffmys
Jag har verkligen kommit in i Game of thrones. Det är en stor familjehögtid när vi vid 8 snåret sätter oss i soffan för att sluka ett avsnitt. Det kan ju tyckas märkligt att det är en högtid att se riddare ha ihjäl varandra på alla möjliga och omöjliga sätt. Men, vi gillar spänningen, romantiken och vi gillar drakmodern – väldigt mycket. Det är inte bara för mig, min man och barnen som detta är en stund vi ser fram emot hela dagen, även vår hund älskar dessa stunder. Hon har en förmåga att lägga sig ovanför mig uppe på en kudde (nej, hon är ingen stor hund). Där ligger vi allihop i en härlig ormgrop och myser. Jag vet inte om förvåning är rätt ord eller om ord som ”men va f-n” är bättre, men där hon ligger som på en tron – prinsesshunden Doris har hon tydligen ätit något som doftar köttfärs. Ja, för det är köttfärsdoften tillsammans med ljudet av kraftiga uppstötningar som tar mig med förvåning där i soffan. Doris kräks på mig, snett uppifrån kräks hon ner i mitt hår och på min ena kind. Det är klibbigt, illaluktande och blött. Och väldigt ofräscht. Liknelserna med fräschören hos riddarna i kvällens avsnitt är slående. Det var inte så jag hade tänkt mig att det skulle bli…

# Allsvenskan
I vår familj är vi inte intresserade av bollsporter. Varken jag eller min man är det och inte heller våra två barn. Det blev bara inte så. Men. När Falkenbergs FF går upp i allsvenskan då förändras allt. Vi har införskaffat FFF halsdukar och vi går på alla hemmamatcher när vi är i Falkenberg på somrarna. Heja FFF! Vi kan till och med några FFF sånger. Så det så. Igår var FFF och spelade mot Djurgården på Tele 2 Arean. Familjen ”vi har inte en aning om hur det egentligen går till på fotbollsmatcher” skall naturligtvis gå dit och titta och heja på FFF. Pappan i familjen har köpt biljetter. Jättebra biljetter enligt pappan. Precis vid ena kortsidan. ”Vi kommer se jättebra!” När vi gör sådana här saker som att gå på allsvensk fotboll på Tele 2 arena, då känner vi oss väldigt bra. Vi känner oss som bra föräldrar som gör saker som andra gör med sina barn. Det känns härligt, svenskt och som en fin gåva till våra barn. Sen att vi inte kan någonting om fotboll, det gör inget. Vi går med starka kliv mot vår ingång. Familjen har FFF halsdukarna på sig. Familjen är stolta över mammans rötter i den finaste kuststaden av alla. Det är väldigt många Djurgårdare runt vår ingång – men det är ju inte så konstigt eftersom det är Djurgårdens hemmamatch. Vi går fram till ingången och blir direkt stoppade av en ordningsvakt som undrar om han kan hjälpa oss. Njae svarar pappan – vi skall in här och sitta på B 323. Ordningsvakten säger; vänta här och sedan börjar han prata i sin kommradio. Vi hör honom säga meningar som:
”Det är en hel familj med FFF halsdukar som har biljetter hit”
”Nej, de kan ju inte sitta där”
”Var skall vi göra av dem?”
”Vi får eskortera bort dem till bortasupportrarna”
Den stora, snälla ordningsvakten förklarar lite fint för oss att det inte är så lämpligt att det sitter en barnfamilj med FFF halsdukar i Djurgårdsklacken. Vi känner oss som tagna ur filmen ”Sune på fotbollsmatch” när vi – hela familjen ”Vi gillar FFF och har FFF halsdukar, men har tydligen ingen koll på någonting annat” blir eskorterade – inte bara av en utan av tre – ordningsvakter till Borta-stå. Ja, för det är tydligen så det heter där vi skall vara tillsammans med alla andra som älskar laget vid havet – borta-stå. Kom ihåg det till nästa gång.

# Förebild
Hemma hos oss pratar vi mycket om jämställdhet och om att det inte spelar någon roll hur gammal man är, varifrån i världen man kommer eller om man har snippa eller snopp. Alla är lika mycket värda. Vet inte hur bra det har landat hos minstingen i vår familj…
Minstingen: Mamma när man dör, då blir man väl en ny person igen
Mamma: Ja, vissa tror att det är så, vissa tror inte det
Minstingen: Då vill inte jag bli en tjej
Mamma: Näha varför inte då
Minstingen: Då är man inte lika stark som killar och killar är faktiskt bättre än tjejer på det mesta
Stora killen bryter in (som jag tydligen har nått fram till med mitt budskap): Nej, så är det inte alls. Det är faktiskt ofta tvärtom att tjejer är bättre än killar.
Det är tyst länge. Minstingen tittar på mig. Minstingen tänker. Minstingen tar till orda igen…
Minstingen: Ok, då vill jag bli en hund.


Massor av stora kramar från Lola som njuter av att det börjar bli vår!





MacGyver-fostrad
1 april 2015


En del av er som har koll på oss har förstått att vi har varit iväg på en resa. Vi har fotat nya sommarplagg. En liten sommarkollektion som vi kommer presentera på ett, för oss helt nytt vis om några veckor. Vi längtar att få dela med oss av Palma med er alla! Vi får bara vänta lite.
Och vänta gör jag ju mest hela tiden just nu. På våren. På värmande solstrålar och kaffe på altanen.
Väntar på att tvättstugerenoveringen skall bli färdig. Att leva utan tvättmaskin är inte bara enkelt i en aktiv tvåbarnsfamilj. Visst, det finns mycket värre saker i livet än att vara utan tvättmaskin, men det finns också nåt väldigt härligt med att ha tvättmaskin. Snart…..
Väntar på påskhelgen. Har ansträngt mig och levt en månad utan godis och bakverk och desserter. Man kan ju tänka att suget och behovet skulle vara bortvant. Nähä. Visst jag längtar inte hela tiden men i påsk då ska jag minsann äta choklad, kladdkaka och lakrits igen.

Idag åkte jag till stora möbelvaruhuset för att kolla in en tillfällig kollektion som det heter hos dem. Inte så förväntansfull då jag blogg-läst att allt tog slut på några timmar. Tog med mig de påsklovslediga barnen och åkte iväg med bilen som redan vid avfärd var full med diverse skrot. Ja, ni vet sånt som man ställer in i bilen för att man inte riktigt vet var man skall ha det medan man renoverar tvättstugan till exempel. En påse smutstvätt, tomburkar och sånt. Den tillfälliga kollektionen var jättetrevlig. Jag spontanköpte två stora krukor, lite dynor och också två stora solsängar. Inga problem, jag har ju kombi. Fast en kombi full med massa andra saker och så var det barnen också ja…….. Tömmer hela bilen på parkeringen och börja om. Näha. Börjar om igen. Fäller ett säte. Två säten. Alla säten. Var f-n ska barnen sitta då. Vänder solsängarna upponer, framobak men hur som går de inte in. Nähä. Och luckan är fortfarande så öppen att om man kör i ett litet gupp så riskerar hela alltet att glida ur. Nämnde jag också att jag köpte en matta och redan hade köpt 3st 10-pack med flyttkartonger som också så lämpligt ska med på denna lilla tripp hem? Nähä. Skulle behöva minst ett spännband för att få till detta men orkar bara inte springa in igen i varuhuset eftersom alla mina saker ligger utspridda på parkeringen. Letar efter nåt bland skrotet. En 20 m lång förlängningssladd? Nä kanske inte så lämpligt. Men MacGyver-fostrad som jag är kollar jag ner på mina jumpadojjor - skosnören!!!! Drar ur båda skosnörena till en lång (och väldigt stark?!) lina som jag kan binda ner luckan med så att den inte flyger upp och så att allt löst ska ligga kvar. Fiffigt. Barnen då? Aj de får dela på framsätet. Hade ju varit jättejätteolämpligt om man hade väldigt små barn. Eller det är alltid jättejätteolämpligt. Jag har en 11- och en 13-åring! Typ trångt. Jag vet dåligt, dåligt, förlåt, förlåt. Allt kommer hem. Var en jätteirriterande tant-medtrafikant och körde i max 40. Barnen överlevde, mina skor utan skosnören satt nästan kvar på fötterna och luckan hölls på plats!

Ja så nu ska vi bara vänta in värmen så vi kan slappa i de nya solsängarna också. Och medan jag väntar på allt som är på gång så kan jag alltid passa på att träna mitt tålamod .

Påsk-kramar Lola



Högt och lågt
13 mars 2015


Jag älskar verkligen att ha diskussioner som pendlar mellan högt och lågt och skratt och gråt. När jag är med mina närmaste vänner så är det just exakt så; lite politik blandat med hur härligt det egentligen är att ha för trånga jeans på sig. Lite stora tankar om barnens framtid blandat med varför det finns maträtter där man skall äta surdegsbröd med kniv och gaffel (det medför en akut smärta i det pekfinger som försöker hålla fast brödet under gaffeln och en svettframkallande känsla och en annalkande irritation när man försöker ta sig igenom brödet med en kniv utan att få hela rätten i knät).

På Lola är det exakt samma sak. Alla vi som jobbar på Lola är hårt drivna av vår egen vilja att prestera. Vi tror inte att något kommer gratis och våra egna krav på oss själva är ibland nästintill orimliga. Vad är då bättre än att ha verksamhetsgruppsmöte, där vi under kort tid skall gå igenom de olika avdelningarnas brinnande punkter, och avsluta mötet med att någon eller några ur personalen måste gå och lägga sig i soffan för att vi skrattar så mycket. Dessa skrattattacker är uteslutande kopplade till skämt på extremt låg nivå och en väldigt stor dos trötthet. Det är inte helt ovanligt att skämten är av återkommande art. Malin har en gång sagt att hon verkligen gillar Kalle Moraeus. Ingen av oss andra ogillar Kalle Moraeus på något sätt, men det blir väldigt roligt när man om och om igen som ett evighetsskämt väver in Kalle Moraeus i allt Malin har för sig och planerar. Det är inte sällan dessa supervassa skämt kommer mot slutet av dagen. Jag älskar det! Jag tackar och bockar inför det faktum att jag omger mig med helt fantastiska människor som får mig att träna skratt-magmuskulaturen. Tack!

Även mina barn visar prov på att gilla högt och lågt. Både när det gäller vad de gillar att äta; favoriträtt moules frites eller pannkakor. Favoritprogram på TV; Lilla Aktuellt (enligt min minsting ett RIKTIGT bra program) eller parkour och freerunning om och om och om igen på You Tube. Eller när vi har familjelekstund. Ja, nu kan man ju undra vad det är. Fråga min kollega. Vi har en utomhusbadtunna. I den vill jag bara sitta. Lyssna på fåglarna. Känna vinden i ansiktet som är lite kallt och känna värmen runt den vinterfrusna kroppen i det varma vattnet. Det var min idé om utomhusbadtunna. Den andra gången vi använde denna tunna var min kollega med mig och mina barn och badade. Hon berättar då att man naturligtvis skall leka en lek i en badtunna. Under de senaste två åren har jag därför helt fått ta bort min bild av harmoni och en lugn, mediterande stund i badet. Nu leks det lekar. Länge har favoriterna varit: jag tänker på en kändis eller jag tänker på en kompis eller säg en kändis som börjar på bokstaven som föregående namn slutade på (jag kan numera vääääldigt många kändisar som börjar på bokstaven N eftersom de allra flesta i detta avlånga Svensson land slutar på bokstaven N). Men, den sista leken som min äldsta son kommit på är leken: jag frågar dig vad jag vill och du svarar. Ok. Kul med något nytt. Han börjar med att fråga mig följande fråga:
”Om du var en boll – vilken boll skulle du vara då?”
Ok, jag fattar nivån. Svarar snabbt studsboll eftersom hur många gånger man än slänger den mot marken så kommer den upp igen. Jag ställer då min fråga i typ samma nivå som jag tänker att min son kommer tycka är rolig.
”Vilken freerunner skulle du vilja vara om du fick välja vem som helst?”
Han svarar snabbt; Pascha, Zyrken eller Jason Paul.

Ok, man kan alltså svara flera saker. Bra att veta. Lillebror frågar sin första fråga och den är vilket djur min äldsta son skulle vilja vara. Samma tema liksom. Jag känner mig nu trygg i vad leken går ut på och vad som förväntas av mig. Jag kan döpa om leken till ”fråga en lite tramsig fråga så får den du frågar svara hur många svar han/hon vill”. Så är det min äldsta sons tur igen. Han tittar sin pappa djupt i ögonen och frågar med allvarlig min:
”Hur ser du på hållbar utveckling?”.

Jaaaahaa. Det var den nivån nu. Högt och lågt. Bara att hänga med. Leken fick en ny vändning och jag tog tillfället i akt att fråga andra frågor som: om du var tvungen att välja en tjej som du skulle vara tillsammans med nu, vem skulle det vara? Ja, det är bara att tugga i sig och svara. Det var han som la sig på högt och lågt nivån . Och jag fick ett väl genomtänkt och klokt svar.  (jag kan erkänna att lekandet med mina barn är minst lika härligt som meditation i badet – kanske t o m härligare)

Utöver nivåskillnader så njuter jag till fullo av vårsolen som tittar fram! Jag älskar att vara ute mer och att kunna börja använda alla härliga vårkläder och härliga vårjackan!! Tjoho! Se till att njut och kanske lek någon lek vetja!

Soliga hälsningar från Lola, Malin och Kalle Moraeus


Anno 2015
27 februari 2015


Finns saker som jag glömt bort. Ja nu menar jag inte vardagssaker som föräldrarmöten, däckbytestider och ingredienser till middagen. Nej saker som jag haft i mitt liv och som när någon annan pratar om det eller jag ser det i en tidning så kastas jag till en annan tid. Och antingen så
deja-vu-rodnar jag eller så deja-vu-längtar jag. Just nu längtar jag efter:

Bakad potatis - det fanns en tid när vartenda trendiga fik stoltserade med bakad potatis med olika fyllningar. Så icke 2015. Eller så är detta en tidig trendspaning? Kom ihåg var ni läste det!  Jag är i allafall sugen på stor, varm och fluffig bakad potatis med gojsig fyllning. Antagligen inte alls korrekt i dagens proteinsamhälle….

Snickarbyxor – jag vill ha jeansiga snickarbrallor. Ni vet med bröstlapp och hängslen. Sist jag hade det var jag när jag var 13. Nu vill jag ha dem lite boyfriendlösa, upprullade nedtill, bästa sneakersen på fötterna och kanske bara en enkel t-shirt eller t.o.m bara med linne under. Och jag tänker inte att det är en sommar-stuge-renoverings-outfit utan nåt jag vill ha på stan…. Snickisar, var är ni?

Akvarium – tokigt va? Sedan jag blev vuxen har jag inte haft nåt husdjur. Det har liksom aldrig passat, men just nu, just nu är jag sugen på ett akvarium. Vatten, gröna växter, ljus sand och stillsamt simmande, vackra fiskar. Känns som att jag skulle kunna sitta och titta på och hamna i meditativt tillstånd. Lite som att titta på en brasa. Mmmmm…. kan bli nåt!

Vet inte om ovanstående lista ska ses som en trendspaning eller en bakåtsträvan. Och kanske sitter nån hemma och fredagsladdar i snickarbyxor i lugn och ro framför akvariet medan den bakade potatisen tillagas i ugnen…..lucky you!!!! Här vankas det tacos, happypantsen är på och handbollarna viner i luften medans någon you-tuber skrik-kommenterar något tv-spel på en padda i min närhet. Så 2015 . Och det är ju rätt nice ändå.

Kramar från Lola


Två tanter på äventyr
12 februari 2015



En gång per säsong åker jag och kollegan till någon stad för att påbörja kollektionsarbetet för nästa år. Det låter flärdfullt. Inspirationsresa. Kollektionsarbete. Designers. Kanske t o m modedesigners. De senaste åren har vi åkt till London. Vi gillar verkligen London. Londons puls. Londons invånare. Ja till och med Londons gråa väder. Vi är inte ensamma om att tycka att London är en trevlig modestad. Varje gång vi åker kan vi på flygplatsen se vilka som också är på inspirationsresa. Modedesigners. Det är som att de har en egen klädkod. Allt är svart. De ser snygga ut. Har höga klackar. Välsminkade redan kl 7 på morgonen. De allra flesta är unga. Under 30. Redan här börjar vår diskussion om att vi är två små tanter som är på äventyr. Vi jobbar incognito. Ingen kan se vad vi jobbar med. Vi är Lola klädda från topp till tå. Bekvämt. Vi skall ju ändå ut och resa. Gympadojor är också bekvämt. Dagen till ära är färgskalan blå, vit och dove peach (ljusrosa). Mönstrade Lola sjalar är också bra att ha när man reser. Blir det lite dragigt på planet så är det jättebra att ha sjalen som en extra filt. Håret är slarvigt uppsatt i tofs och smink. Hmmm… mascara är ju faktiskt också smink, även om mascaran kanske oftare brukar vara en del av en make up – inte den enda beståndsdelen…

När vi kommer fram till London går vi direkt och köper frukt. Det är viktigt att ha mellanmål på tåget in till stan.

Dagarna går i en rasande fart. Vi jobbar. Tränar på gymet (för att orka jobba). Jobbar lite till. Och sen går vi på restaurang och äter. Restaurangbesök går av stapeln en gång på fyra dagar. Resterande tid äter vi på hotellet. Man sparar faktiskt massor av tid på att inte åka iväg och äta.

Denna gången går vi till en japansk restaurang som fått bra betyg av gäster och som blivit omtalad i olika reportage. Det känns flott när vi kommer dit. Vi blir mottagna i en reception, som en restaurang-reception på bottenvåningen och hänvisade upp till övervåningen. En servitör tar emot oss för att visa oss till vårt bord. Vi börjar gå mot vårt bord när vår servitör högt utbrister asawadäää (typ – det var något på japanska som lät ungefär så). Alla hans servitör kollegor – och de är många till antalet eftersom vi befinner oss i London och i London är det många som jobbar på varje ställe – ropar i någon osynkad mans och kvinnorkör asawadää tillbaka. Jag och kollegan tittar på varandra och tar oss till vårt bord. Bordet är precis vid ingången. Vi pratar lite om varför de skrek sådär när vi kom. Vi kommer inte fram till något bra. Inte förrän nästa sällskap kommer och exakt samma procedur upprepar sig. En servitör ropar asawadäää och de andra svarar asawadäää. Det är som ett lockrop – fast helt utan engagemang. Servitörerna ser helt nollställda ut när de ropar och dessutom fortsätter de med det de gjorde. Någon är på väg någonstans i lokalen, någon servererar en annan gäst, någon plockar i besticklådan. Alla ropar asawadäää – högt – med ett relativt bistert ansiktsuttryck. Denna hälsnings?-, välkomnande?-, varnings?-ritual upprepas varje gång en ny gäst anländer. Vi sitter precis vid ingången. Vi hade bokat bord tidigt. Många gäster anländer efter oss. Det är j-ligt jobbigt med höga ljud. Ingen verkar gilla det. Inte gästerna som kommer. Inte personalen som tvingas ropa asawadääää ca 60 gånger per kväll. Inte de två blonda tanterna vid bordet vid entrén. Maten var dock god och det var vackra uppläggningar på tallrikarna. Vi köpte frukt på vägen hem. Det känns bra att kunna ta en liten kvällsfrukt innan man somnar.

Vi ligger i sängen. Det är dags att sova. Jag blir trött snabbast. Ingen nyhet. Jag sätter på mig mörkläggningsmasken (som är ett Just a singlet black som jag snurrar runt huvudet). Det behöver vara ordentligt mörkt när jag skall sova. Kollegan släcker i rummet och sätter på sig pannlampan som hon har tagit med hemifrån för att kunna läsa en stund till. Inga konstigheter. God natt från tanterna på äventyr i London. Det kommer bli en helt fantastisk vårkollektion 2016. En kollektion med färger och vitt och svart. En kollektion för helt vanliga människor, som vill vara snygga och bekvämt klädda samtidigt och som tycker att mascara visst kan räknas som en hel makeup.

Stor varm kram från en glad Lola


Återhämtning och tidsräddare!
19 januari 2015



Just nu handlar det mesta om att göra rätt saker. Prioritera rätt. Göra så bra jag kan. Inte överarbeta. Tiden finns inte. Nej jag stressar inte. Jag bara är effektiv. Och jag lovar er att jag återhämtar mig emellanåt. Effektiv återhämtning är det som gäller. Det som ger mest återhämtning per återhämtningsenhet.
Bäst återhämtning just nu:
1- Träning – 30 min pass. Perfekt. Helst hemmaträning för bara att packa ner handduk och schampo tar tid som inte finns. Eller som jag kan göra något vettigare av.
2- Göra läxor. Med barnen. Här krävs total mindfulness. Nyttigt. Och roligt. Och lärorikt. Just nu är jag rätt bra på kemiska beteckningar och olika metallers egenskaper.
3- Se in mig på missade avsnitt. Av mästerkocken eller Största äventyret eller liknande. Jag väljer vad jag vill se. När det är reklam kan jag välja att göra något annat. Vika lite tvätt. Perfekt avkoppling.

Bäst tidsräddarna just nu:
1- Parkeringsapp. Halleluja. Bara går lite på sidan av kön till automaten. Kollar in koden för området. Registerar bilen och betalar senare med en faktura som kommer direkt hem. Och står jag i någon kö när p-tiden går ut, ja då bara tar jag upp telefonen och förlänger. Halleluja!
2- En kall och en varm. Ja mitt middagskoncept just nu. Man lagar en sak och har en sak färdig och lätt. Rökt lax och kokt potatis. Grillad rostbiff (tunna färdiga skivor) och pasta. Grillad kyckling och sallad. Ni fattar. Inte bara massa färdigköpt som jag ska ha dåligt samvete över utan lite mittemellan.
3- Stök-fri zon. Vill helst ha fint runt om mig. Behöver ha ordning och reda om kring för att kunna koppla av. Men hur skall man vila om man varje gång måste börja med att tokstäda? Det nya är att ha fint i vilozonen. Det är ok att det se ut som skrutt i tvättstugan, i gästrummet och på övervåningen. Bara det är någorlunda i köket och i soffan. Då kan jag landa där och andas.

Mest irriterande just nu (får ju försöka vara positiv så den här listan blir kortast )
Blöt i baken. I våra trakter hr det varit lite varannadagssnö. Lite kul. Men hur är det möjligt att när jag öppnar bildörren så blir det alltid en snöhög i framsätet? Hur hittar det in? Det är sååå irriterande, när jag äntligen skrapat av rutor och fått motorn varm så får jag ändå sätta mig i ett snöigt, kallt och så småningom blött bilsäte!

28/1. Då kör vi!
Kramar från Lola som gillar tempot.

Frenetisk, energisk, luther eller hypomanisk?
12 januari 2015



Har jobbat hela helgen med fotografering och innan dess en vecka med dygnet-runt-jobb. Förberedelserna inför en fotografering är grandiosa. Det kanske bara ser ut som lite grejer i bakgrunden och där står några härliga barn framför. Jo, förvisso. Men… allt är planerat i minsta detalj och allt som finns i bakgrunden forslas dit i en stor lastbil som rallyförar-Anna med co-driver Anna (som egentligen är marknadsansvarig och inköpsansvarig hos oss) kör dit i snöstorm. Det byggs och snickras hela dagen innan (ja, skruvdragaren är vår bästa vän dessa dagar) och när modeller och vuxna väl är på plats så är det ett gediget schema där alla vet vad de skall vara vid olika tidpunkter. På plats är även 7 ovärderliga personer ur vår personalstyrka som alla har olika arbetsuppgifter – strykning av kläder, påklädning, tidskontrollanter, förändringar av miljöer, sminkning och hårfix (ja, det kan jag lägga till på min CV nu också ), hejarop och instruktioner hur alla skall stå, sitta och göra vid vår alldeles egna superfotograf Jenny. Ja, för inget är en slump – hur alla är placerade och vilken stämning som skall finnas i kortet är noga planerat. Planer eller inte – sen när vi väl är på plats så skapar modellerna den allra bästa stämningen själva – genom sitt vänskapliga tugg med varandra och alla skratt åt mer eller mindre genomtänkta skämt. Ju längre dagen fortskrider desto lägre är nivån på skämten och desto närmre har vi alla till skratt!

Denna fotografering var kanske den allra härligaste någonsin. Vi är så lyckligt lottade att ha dessa underbara, både stora och små modeller, som dyker upp och bara är underbara, roliga, vackra, smarta och ja, helt fantastiska. De flesta av dem har vi känt sedan tidigare – men några av dem har tillkommit genom vänner eller släktingar. Och nu är vi alla en stor härlig modellfamilj . Ja, fast det är de som är modellerna och vi är – hmmm – modellmammor?? Hur låter det egentligen? När jag skulle rätta till linnet under Emmas, 12 år, klänning och till min förskräckelse konstaterar att hon inte har något linne under, utan är naken, och där är jag på väg med händerna upp mot den övre regionen på hennes överkropp – en region som kan vara lite känslig när man är 12 år – då kände jag mig som en snusk-modell-mamma. Vi skrattade gott åt detta. Tur att Emma har humor! Underbara ungar förgyllde vår lördag med skratt, bus och tålmodiga föräldrar. Söndagen hade vi bara våra vuxenmodeller. Alla var på plats förutom Kristina som precis fått en liten Holger (på förra fotograferingen låg han i magen). Jossan, Josefin, Johanna, Marie, Emelie, Anna, Theresa, Sandra och Mia – tack, tack, tack för att ni är ni – underbara ni! Vilken otroligt härlig dag vi hade tillsammans! Vi fotade på fantastiska Siggesta Gård på Värmdö. Vi kan verkligen rekommendera ett besök på detta underbara ställe! Supermysig restaurang, härlig butik och vackra omgivningar! Spana in Siggesta gård helt enkelt! Väl värd resan ut till Värmdö landet!
Ja, det var helgen. Nu är det måndag morgon. Jag vaknar kl 06:00 och det enda jag kan tänka på är att jobba. Sitter som på nålar och äter frukost med barnen. Jag vet att det är ofint att resa sig från frukostbordet när någon sitter kvar och äter. Men hur sakta kan man äta? Hur många gånger måste man resa sig upp och göra någonting annat mitt i frukosten – gå på toa – byta byxor – hämta jordgubbssylten som man helt plötsligt måååååste ha i filen? Jag är extremt rastlös, laddad och kan bara tänka på jobbet. Nu förstår jag att när man läser detta så kan man tänka – men usch, det låter inte bra, man måste kunna släppa jobbet och bara slappna av. Jag vet. Jag vet. Meeeen, det är inte med ångest i kroppen som jag känner att det enda jag vill är att jobba. Jag längtar. Jag längtar efter att få köra igång. Få börja gå igenom alla bilder. Skapa bildspel. Göra look-book. Få frossa i alla fina kläder på alla fina tjejer och killar. Få starta vårens säsong tillsammans med alla underbara kunder, säljare, team-ledare och stabspersonal. Få leva Lola i varje liten cell i kroppen. Ett litet tag. Jag pratade med en god vän för några dagar sedan som lite fint omnämnde min energi som hypomani. Va?? Det kan inte stämma sa jag, jag har alltid tänkt att det är Luther som sitter på min axel och får mig att vara supereffektiv och superenergisk och bara ta det lugnt när jag verkligen har förtjänat det efter att min to do lista är klar för dagen (hmmm, inträffar sällan förrän sent på kvällen, för efter jobb-to do-listan finns ju en privat to do-lista…). Har nu läst på lite mer om hypomani. Konstaterar att jag även i fortsättningen tror att jag är en frenetisk och energisk lutherstyrd modellmamma 

Snart släpps kollektionen och alla bilder som vi på Lola har jobbat med dygnet runt visas för er. Jag älskar nya kollektionen. ÄLSKAR!! 

Stor energisk kram Lola



Ett pris
28 november 2014



För nån månad sedan blev vi tillfrågade om att vara med i en tävling. En tävling om entreprenörskap. Jaa det lät väl kul? Vår första tanke var, som alltid, kommer det här ta mycket tid av oss, behöver vi vara borta från våra familjer? Nej men det verkade lugnt. Någon skulle besöka oss för en intervju och sedan kunde man bi utvald som en av tio företagare som delta i en regionsfinal. De bästa i varje kategori skulle sedan gå vidare till en Sverigefinal och sen fanns det visst ett ”VM” i entreprenörskap också. Jaja det lät väl ok och kommer de hit och intervjuar, ännu bättre, det spar vi tid på.

Inför intervjun skickades ett frågeformulär över så att vi skulle kunna förbereda oss. Jaha det var ju proffsigt. Frågeformuläret var jäääättelångt och med jääättemånga, inte bara lättbesvarade frågor. Frågor som; Hur ser entreprenören på risktagande och be entreprenören att ge exempel på ledaregenskaper som hon tror har betydelse för att skapa engagemang och framgång och så ungefär en miljon frågor till av samma karaktär i ett 13 sidor långt dokument. Japp.
”Någon” kom hit för en intervju. Någon var en fantastik kvinnlig medarbetare på EY, företaget bakom tävlingen. Någon, nämligen Marina, har blivit vår vän. Jo, för under en nästan tre timmar lång intervju lär man känna varandra en hel del. Och de gjorde faktiskt inget att det tog 3 timmar av vår arbetstid. 

Vi blev utvalda till att få delta i regionsfinalen!! Vi och nio företagare till skulle infinna oss i Örebro för en utfrågning. Utfrågning, hur känns det egentligen? Och Örebro det är ju väldigt långt bort… Vi försökte förslå att vi tar det via Skype?! Men näe utfrågningen av juryn skulle ske på plats. Och ja, hur det var att ta sig till Örebro blev ju en helt egen historia .

Än en gång överraskar EY. Det är inte någon läskig utfrågning. Det är trevligt, proffsigt och det finns till och med ett kuddrum. Marina, vår nya kompis är där och juryn består av snälla, kloka erfarna entreprenörer och företagare som lyssnar. Lyssnar på riktigt. Och hela tiden talar de om att vi skall vara stolta att ha blivit utvalda, att vi är bra. Vi är ju bara vi, vad är det för bra med det? Men visst gärna, beröm är härligt! På plats i Örebro så träffar vi ju också våra medtävlande (ja man kan kalla dem konkurrenter också). Och helt plötsligt blir det uppenbart att det är en tävling. Några kommer vinna. Och resten kommer 2:a. jo vi är ju tävlingsmänniskor… vi börjar spana in våra konkurrenter. Hopplöst, vi är omgivna av helt fantastiska människor. Företagare med driv och ambition som gjort makalösa resor med sina företag. Vi får vara glada och stolta att vi blev uttagna att få vara med.

I tio dagar skall man vänta. Under den tiden överlägger juryn och utser fyra vinnare i fyra olika klasser. Priserna delas ut på en festlig tillställning i Västerås. När man kommer dit kommer man inte veta om man vunnit utan eftermiddagen sprättas kuverten och vinnarna i region Svealand koras. Närmare Idol kommer vi inte .
Igår var kvällen för festligheterna. Jag och bästa kollegan visste ju att vi inte skulle vinna i den hårda konkurrensen (visste och visste, man vill ju inte heller tro att man skall vinna för det är ju så tråkigt att bli besviken, så… jo vi visste att vi inte skulle vinna). Arrangören överraskar oss igen. De där EY . Redan när man kommer in genom dörren får vi en medalj att hänga runt halsen. Vi är redan vinnare. Bara genom att ha blivit nominerade är vi vinnare. De tycker att vi är bra. Härlig känsla. Overklig känsla.

Vilken trevlig middag. Proffsig moderator i forma av Ola Lauritzon och god mat på fina Elite i Västerås. Och Marina finns med vid vårt bord. En toppenkväll. Alla får gå upp på scenen en liten stund. Alla är ju vinnare i kväll. Vi vet ju att vi inte kommer vinna och det börja kännas som att resultatet inte spelar så stor roll. Vi är ju bra som är här .

Så ska kuverten sprättas. Vi tävlar i kategorin Årets kvinnliga stjärnskott. När Bo börjar läsa motiveringen så fattar vi. Vi har vunnit. Vi som inte skulle vinna. Det är overkligt. Och motiveringen är så fin. Den liksom griper tag i en. Vilken jury, de har inte bara lagt ner massa tid på att få oss att känna oss som vinnare, de har under dessa intervjuer och utfrågningsstunder verkligen lyckats förstå oss och vad som driver oss. Det gör oss rörda ända in i hjärtat. Och lyckliga. Och stolta. Det fanns bara ett litet men. Att vi inte hade vår fantastiska personal med oss igår kväll. De är vårt bränsle och det är tillsammans med dem vi gör den här resan. Tack för att ni finns med oss, ni är det bästa vi har!

Nu ska vi tävla vidare. I Blå hallen i Stockholm i januari. Vi och 5 andra företagare i samma kategori. Och det är klart att vi inte vinner.  Fast det gör inget. Vi är redan fyllda av en härlig känsla. Ända in i hjärtat. Tack EY för ett proffsigt arrangemang och tack alla som hejar och tror på oss. Vi är oändligt tacksamma och ödmjuka inför uppståndelsen och äran - och lyckliga över alla fina människor vi lär känna på denna resa.

Stora fredagskramen


En härlig morgon…
19 november 2014


Jag skall med ett tåg till Örebro. Tåget går 09:24. Innan dess skall jag gå ut med min hund och skjutsa barnen till skolan samt ta bussen från Värmdö till T-centralen i Stockholm. Inga problem. Jag har gott om tid. Hund, barn – check. Snart på väg mot bussen. Skall bara köpa sms biljett. Jag måste tydligen installera någon ny app. Jag är tekniskt bevandrad. Jag är tekniskt bevandrad. Jag är tekniskt bevandrad. Ingen panik – bara att installera appen. Bling – kommer upp ett meddelande om att jag måste uppdatera hela mobilen. Jag trycker ok. Bling – jag har tydligen för mycket saker i min mobil för att kunna uppdatera. Jag börjar radera program – typ clumsy ninja, hay day och andra härliga spel som mina barn har laddat ner till min telefon. Tittar på klockan. Jodå, fortfarande gott om tid. Fasen – raderandet räcker inte – jag måste föra över alla mina bilder och radera dem. Har inte tid. Kommer på att jag kan testa gamla hederliga sättet att skicka ett sms för biljett. Skall bara backa ur alla konstiga program. Något händer. Inga knappar går att använda på mobilen. Det är som att mobilen bara säger nej. NEJ jag tänker inte samarbeta med dig idag. Det går inte att stänga av, inte trycka på den stora runda. Ingenting funkar. Provar att ta ut simkortet. Provar att ladda. Provar att svära. Provar att känna en enorm stress. Ingenting funkar. Har en strejkande mobil utan ett aktiverat simkort. Utan mobil, kan jag varken köpa sms biljett till bussen eller visa upp tågbiljetten på tåget. Panik. Har ingen hemtelefon så jag kan inte heller ringa någon och få hjälp. Tar återigen tag i mitt mantra: ”Jag är tekniskt bevandrad. Jag är tekniskt bevandrad. Jag är tekniskt bevandrad…” Efter 15 minuters fixande med smått panik och grova svettningar som följd, provar jag att trycka på alla knappar samtidigt. Det är inte enkelt kan jag berätta – fingerfärdig kan numera läggas till i min CV. Och vips. Den funkar. Börjar småspringa upp till bussen. Hoppar på bussen och inser direkt – det här kommer inte gå. Ringer en taxi som skall möta mig vid en busshållplats längre fram. Står redo för att hoppa ur och ta taxin. Där står taxin. Min puls går ner. Det här kommer att funka. Precis samtidigt som jag tar mina lätta steg ut ur bussen ser jag taxin - min taxi – åka iväg med en annan tjej i bilen. Jag ringer till taxibolaget som säger – oj, då, det var nog någon annan som låtsades vara du. Ja, men självklart. Väntar in en ny taxi som kommer efter 10 minuter. Han är snäll. Han kör så fort han kan. Jag andas djupa andetag och betalar på vägen så att jag bara skall kunna hoppa ur och springa in till tåget. Kollar upp vilket spår jag skall till redan i taxin och hoppar ur och springer. Jag ääääälskar mina Lola bootee, men just idag, hade jag använt en av Aladins önskningar till att få ett par gympadojor på mina fötter. Ljudet av mina klapprande klackeskor med träklack hörs genom hela T-centralens stenklädda innanmäte. Jag springer helt ocharmigt, helt okvinnligt, för allt vad jag har. 09:25 är jag framme vid spår 6 och ser rumpan på tåget lämna perrongen. God morgon!

Det är nu jag tar fram allt härligt och tänker att detta bara är värdsliga saker. Jag tänker på den fantastiska bonushelgen jag var med på förra helgen. Med massor av helt fantastiska Lola tjejer. Vi bastade, vi lyssnade på fantastiskt inspirerande och gripande föreläsning, vi åt gott, vi skrattade, vi tittade på liiite kläder och jag och övriga kollegor på Lola slogs av ännu en gång vilken fantastisk grupp med tjejer som finns i vårt liv. Det är en ynnest att få dela denna resan tillsammans och få lära sig hur gott det är att äta apelsin i bastun – tack Emma – att det tar flera år att utveckla en ny truck – tack Jenny och att man kan ha massor av olika typer av Yogaövningar – tack Maria! Jag köper en ny biljett till ett senare tåg. Går och köper en ny pocketbok (är alltid oerhört uppiggande för själen) och sitter och bara tänker på alla fina människor som finns i mitt Lola liv! Till Örebro kommer jag ju förr eller senare och det är faktiskt helt ok att komma fram med det lite senare tåget också.

Stor tisdagskram från en något försenad men ändå lycklig Lola



Intensiva kollektionsdagar!
19 september 2014


Nu är vi igång för fullt med höstens kollektion som vi bara njuter av – både av att sälja och att få använda själva – (just nu blir det Lola kläder varje dag för mig) jag varvar ambitions pants med spiffy chinos, starstruck pants och diamond pants och till höstjacka varvar jag Hope and honor med Hotnight jacket . Samtidigt som vi är i full gång med denna höst, ja, då är det dags att jobba med nästa hösts kollektion. Det är lite tokigt både för oss och våra fabriker. Vi jobbar alltid med tre olika kollektioner samtidigt. Som nu – hösten 14, våren 15 och hösten 15. Det gäller att hålla tungan rätt i mun .

En del i vårt kollektionsarbete är att vi åker utomlands i tre dagar bara för att grotta ner oss i kollektionsarbetet. Det är jag och kollegan. Vännen. Vapendragaren. Stöttepelaren. Inspirationskällan. Hon som är min människa. Dessa dagar påminner om varandra varje gång vi åker. Dagarna ser ut ungefär på samma sätt. Vi vaknar vid 6 tiden brittisk tid (är dåliga på att sova länge) äter ett äpple för att få lite energi, stassar om till träningskläder och går ner till hotellets gym och tränar – perfekt start på dagen! Käkar lite frukost. Ligger i sängen och jobbar – datorn blir varm i knät. Gör oss iordning och hoppar in i en taxi. Älskar att åka taxi i London. De kallar mig för love, dear, darling och denna resans höjdpunkt – princess! Tar en taxi till lunchstället. Ja, vi kan kalla det lunchstället i bestämd form – för vi går till samma lunchställe varje dag och äter samma lunch varje dag. Varför chansa när det är så gott. Snabbmatstället Itsus lax med deras magiska gröna sås är fantastisk. Det går dessutom snabbt både att få maten och att äta upp den. Det gillar vi. Därefter en sväng på stan för att sedan landa återigen i hotellsängen med datorn i knät. Middag intas på någon närliggande restaurang – ofta på hotellet – med skissblocket mitt bland tallrikar och glas. Ofta har vi beställt in mat, ätit upp och tagit in notan inom 30 minuter. Fasen, när skall vi bara sitta helt lugnt och njuta och prata om livets stora frågor? Detta pratade vi om i ca 2 ½ minut sista kvällen innan vi återigen fick en ny idé till nästa hösts kollektion. Kvällen avslutas sedan i sängen igen med datorn i knät. Under dessa dagar lever vi helt i kollektionsvärlden och lite smått i symbios med varandra. Vi släpper de mesta hämningar och kissar med öppen dörr samtidigt som vi fortsätter prata om vår senaste idé. Vi flyter omkring i hotellrummet i carpediem pants och just a singlet utan bh under – allt för att vi skall vara så bekväma det bara går för att kunna sitta i de mest oergonomiska ställningarna som finns i sängen med skissblock, dator, penna, måttband och mobiltelefoner. Vi lever, äter och sover kollektion och är helt slut när vi kommer hem. Slut men lyckliga.

Men… för att få en liten, liten paus så brukar vi sent på kvällen försöka titta på något svenskt program på playversionen på datorn. Denna gången föll lotten på Idols kvalvecka. Första kvällen såg vi tjejer som var bra och de vi gillade gick vidare. Toppen! Andra kvällen hade vi verkligen laddat för att se på killarnas insats. Vi la oss tillrätta i sängen och riggade upp med datorn på en stol och sen satte vi igång. Vi var väldigt trötta. Kollegan låg redan och klippte med ögonen, men vi bestämde att detta på något vis var vår belöning för en hård dags jobb, så vi skulle titta. Först reklam. Sen började det. Den långa, härliga programledaren introducerade kvällens tävling och sen mitt i en mening så kom helt plötsligt en engelsktalande man in som pratade om sin deltagare och loggan för programmet Extreme makeover kom upp i rutan och vi blir introducerade för en överviktig kille som skall göra sitt livs resa och gå ner i vikt och förändra sitt liv. Vi tittar på varandra och undrar vad detta är – är det reklam för ett annat program eller har kanske brittisk TV kommit in på något vis genom att vi är i UK – eller så kan det ju inte vara – det är ju svensk text. Vi hinner precis förstå att killen kämpar som en galning och att det är något avslutningsprogram för man får se highlights från hans resa, när Per Lernström dyker upp i rutan igen – denna gång sittandes vid en av deltagarna och vi hör honom säga – är du redo – och deltagaren säger ja, jag är så laddad och går sedan upp mot scenen. Precis när han tar första tonen så slängs vi tillbaka till den amerikanska killens resa mot drömvikten. Han tränar, han får träffa sin idrottsidol och coachen talar på äkta amerikanskt vis om hur faaantastisk han är. Vi fattar ingenting, men trötta som vi är, så hoppar vi liksom in i den amerikanska dokusåpan och engagerar oss i hans öde. Precis när han skall gå in i en väldigt känslosam scen där han skall konfrontera sin pappa så hoppar tv´n över till Idol igen. Idolen tittar in i kameran och gör telefontecken med sin hand och vi hör Per Lernströms röst i bakgrunden när han upprepade gånger talar om numret man skall ringa för att rösta på just denna leende deltagare. Det blir reklam. Och sedan blir det Idol igen. Vi får återigen se Per peppa en ny deltagare. I repris får vi se killen gå mot scenen för att vi sedan vid precis fel tillfälle hoppa över till den amerikanska serien. I den amerikanska serien är det reklam. Vi ser på reklam. Igen. Typ för samma saker. Vi hoppar sedan tillbaka till Idol där det återigen är reklam. Vi ser på reklam. Igen. Så här fortsätter det genom hela Idolavsnittet. Vi försöker starta om. Spola framåt (ingen bra idé – då hoppade den tillbaka till reklamen igen). Till slut bara vi accepterar att det är som det är. När vi närmar oss slutet och vi inte ens får se vad juryn tyckte om kvällen för då kastas vi över till slutscenen när killen skall gå till sista invägningen, men vi får bara se hans fötter för att hålla spänningen uppe för alla de som ser hela programmet och sedan får se hela honom – ja, då får vi ett skrattanfall.
Vi konstaterar följande:
1 Vi är väääääldigt trötta och är i grunden vääääldigt hoppfulla som människor – annars skulle vi aldrig ha genomlidit denna 3 minuters klipporgie mellan olika program och reklamavbrott under ca en timmes tid
2 Vi fick faktiskt inte se en enda kille i Idol sjunga sin låt och vi fick inte heller reda på vad varken jury eller svenska folket tyckte.
3 Vi fick aldrig se hur det gick för den överviktiga killen i det amerikanska programmet – varken i konfrontationen med pappan eller i viktresan
4 Vi har aldrig sett så mycket reklam någonsin på så kort tid
5 Den som är ansvarig på TV4 för detta inslag ligger nog en aning pyrt till när det uppdagas vad som släppts ut till beskådan. 

Men det dummaste av allt är nog att vi faktiskt låg kvar och tittade.

Nu är vi hemkomna från vår Londonresa och är tillbaka i den underbara vardagslunken igen. Snart helg. Då skall jag vara med mina barn och kanske titta på ett helt avsnitt av något på TV . Atleterna på SVT ligger bra till – helt utan reklamavbrott!!

Massa helgkramar Lola

PS. det är lustigt att man i Sverige ofta säger saker två gånger. Testade i London. Det blev väldigt konstigt när jag sa thanks, thanks till en expedit i en affär…

Jag har hittat en skog!
5 september 2014



I snart 10 år har jag bott i samma stad utanför Stockholm. Jag har sprungit, cyklat och promenerat på gator, på upplysta löpspår, vid hav, vid sjö och i skogar. Det har varit härligt, men jag har liksom aldrig riktigt hittat hem. Hem till mina barndomsskogar där jag njutit timme ut och timme in på hästryggen. Det är svårt att beskriva men det var något speciellt lugn som infann sig i min kropp när jag satt på hästryggen och långsamt skrittade fram på stigar i skogen som inte var för breda, inte för smala, med ömsom öppna gläntor och ömsom mäktiga träd som närmaste granne. Jag har inte vetat hur mycket jag har saknat det förrän jag häromdagen var ute på en promenad med min hund Doris och tog en ny väg – en väg genom grannvillaområdet. Helt plötsligt är den där. Skogen med stort S. Jag njuter. Låter Doris springa och känner mig hemma. Åh vad det är bra för den lilla själen! Rekommenderas!

Mina sista veckor har varit fantastiska för själen om än med något förhöjt stresspåslag. Vi har haft kickoffer både i Sverige och Finland. En sån enorm lycka. Att få träffa alla fantastiska säljare som under åren valt att jobba med oss är så oerhört bra för lilla själen. Tack för att ni finns i mitt liv!! Att starta upp i ett nytt land var både spännande och lite läskigt. Tänk om vi måste vara på ett annat sätt? Tänk om de inte förstår vår ganska tråkiga och torra humor och vi istället bara verkar trista? Tänk om de är blyga – eller tänk om vi blir blyga? Vad skönt det är att sedan känna att vi är helt lika – ett hav gör ingen skillnad  Vi skrattade tillsammans, stod i underkläder tillsammans (ja, för så blir det ju lätt när man provar kläder) och om vi var blyga från början, så släppte det fort! Kiitos Soumi!!

Jo, en sak till som har hänt är ju att vi har haft säljstart. Vi kan bara säga TACK! Tack för att ni mottagit kollektionen så bra. Vi älskar den och är så glada över att känna att ni är så många som känner som vi! Känner oss väldigt ödmjukt glada och lyckliga och får massa ny energi att fortsätta den kreativa processen med kommande kollektioner!!

I veckan har en gammal favorit kommit tillbaka till mig. Förmodligen för att jag har hittat skogen . Erato – It is not my fault I´m happy. Lyssna och njut! Vill man bli lite extra glad kan man alltid lyssna på Meghan Trainor och All about that bass. Nu när det är höst - se till att hitta ställen, tillfällen, sinnesstämningar som gör dig trygg, lugn och lite extra lycklig!!
Tips till den lilla själen:
1 Lyssna på musik som du tycker är riktigt, riktigt bra. Inte halvbra, utan riktigt, riktigt bra. Sjung gärna med
2 Gå en promenad eller spring en runda. Strunta i vädret. Bara ge dig ut och njut av att din kropp tar dig framåt
3 Krama och pussa dem du älskar och tala om för dem att du älskar dem.
4 Köp en härlig bodylotion och använd den. Det är underbart att hoppa över ormskinn på benen när det blir kallare efter sommaren.
5 Använd kläder som du känner dig riktigt fin i en helt vanlig vardag. Fina kläder skall inte samla damm i garderoben.
6 Köp en god bok, gärna en som du fått rekommenderad så att du inte blir besviken. Gör det till en ritual när du skall få din alldeles egen stund med din bok – kanske med en kopp kaffe, två stycken Riesen choklad (inte för många för då är det lätt att njutningen inte infinner sig) eller bara att du kan ha fönstret öppet och känna en skön höstvind samtidigt.
Japp, det var saker som jag skall försöka göra närmaste veckorna.

Stor kram från ”carpe-diem dagen till ära” - Lola




Om val o nystart!
18 augusti 2014


Vilken sommar! Fantastisk sommar! Det härliga är att det känns som den har varit fantastisk över hela Sverige. Inget – norr hade bättre än söder – eller – bästkust vs östkust battle. Alla hade det fantastiskt – i alla fall när det gäller vädret!

Även vi på Lola har passat på att ha det ledigt i juli. Njutit av sol och bad och mysiga kvällar med familj och vänner. Rätt vad det är så är det augusti igen och för oss på Lola är augusti minst sagt en heeeeektisk månad. Månaden börjar med uppstartsmöten och planering för att sedan följas av fotografering. Åh dessa fotograferingsdagar är så underbara. Vi har förmånen att ha helt underbara människor runt omkring oss. Fin och duktig fotograf, härlig personal och så dessa tappra, vackra, härliga, personliga modell-vänner som år efter år kommer och är med på bilderna. Det har blivit som ett gäng där alla har lärt känna varandra – oavsett om man från början var vän med mig, min kollega eller hade någon annan ingång i detta modell-gäng, så har alla roligt tillsammans och har blivit vänner. Vi är sååå glada och tacksamma att få dela dessa dagar med just er! Ni är fantastiska!!!

Men… mellan planeringsmöten och fotografering, ja, då hinner vi med en liten resa upp till Sälen för vårt årliga Aim-challenge deltagande. För de som inte vet så är det en multisporttävling – 6 h – 60 kontroller av olika slag som ger olika många poäng (olika kontroller varje år) – cykling, löpning, klättring, simning, balans etc – den som har tagit flest poäng vinner (ingen kan ta alla 60 kontrollerna – har man tagit 1/3 skall man vara nöjd). Detta är fjärde gången jag och fina kollegan är med och för varje år stiger våra egna förväntningar på oss själva. Förra året var ett riktigt bra år för oss – vi krigade oss igenom 6 h och stupade över mållinjen med 3 minuter tillgodo. Precis som det skall vara. Plats 8 av 40 damlag var vi väääldigt nöjda med. Detta året var vi taggade. Vi hade tränat mer än någonsin inför loppet. Vi laddade med energidryck ett helt dygn i förväg. Här skulle det sättas nya rekord. Kvällen innan samlades några av våra deltagarvänner i vårt rum för att ha kartladdning (eller som min goda vän Caroline glatt felhörde och tackade ja till – kakladdning). Vi gick igenom gamla kartor för att gissa oss till hur årets karta kanske skulle se ut när vi skulle få den i startögonblicket. Summa summarum – vi var LADDADE!!

Startskottet går. Vi får kartan i vår hand och gör upp en snabb plan. Det här skall bli bra! Vi börjar cykla och tar några kontroller direkt. Möter Team Thule (ett av världens bästa multisportlag) på de tre första kontrollerna. Det känns bra. Vi säger till varandra – vi har valt bra kontroller – vi har ju uppenbarligen valt liknande bana som Team Thule. Vi hejar glatt på våra motståndare. Vi är starka. 1 timme går, 2, 3. Vi är i Hundfjället och målgången är i Lindvallen. Vi tar några lågpoängare och några högpoängare. Jag kissar helt ogenerat bakom en björk – ja, för smala björkstammar skyler absolut en 40+ rumpa. Absolut. Vad gör man inte för att spara tid. Vi börjar ta oss tillbaka mot Lindvallen. Tänker ta lite kontroller på vägen. Något händer. Vi börjar prioritera bort kontroller. Nej, vi tar inte den – det tar nog för lång tid – vi tar nästa. Nej vi tar inte den – den ligger så dumt till – vi tar nästa. Helt plötsligt är vi tillbaka i Lindvallen och har bara tagit 2 kontroller på vägen (OBS! Det är 1,5 mils cykling). Tillbaka i Lindvallen tar vi i en snabb följd de kontrollerna som finns tillgängliga och vi inser att vi har väääääldigt mycket tid över. Vi åker bort till en kontroll mitt i en backe. Gör samma konstiga prioritering – nej, vi tar inte den – den ligger så högt upp. Det är då vi tar dagens bääääästa beslut. Vi tittar hastigt på kartan och bestämmer oss för att ta en kontroll som sitter högst upp i sittliften. Vi cyklar bort snabbt (ja, för nu börjar ju tiden ta slut efter allt cyklande fram och tillbaka utan att ta kontroller) och lägger cyklarna och hoppar på sittliften. Liftkillen tittar på oss och säger med lite förvånad stämma. Inga cyklar med i liften? Nej säger vi glatt. Vi kör utan. Liften tar lång tid. 10 minuter upp till toppen. Vi börjar titta efter kontrollen på vägen. Ser den inte. Möter ett annat tävlingspar som är på väg ner i liften. Frågar lite fint – är kontrollen långt bort? Nej då svarar de snällt – den är där borta vid det bruna huset. Ja, men självklart – kontrollen är inte i denna jäkla liften – kontrollen är i en lift två liftar bort – ca 3 km enkel väg. Vi hoppar sammanbitet av liften för att lika sammanbitet hoppa på liften 5 sekunder senare för att åka tillbaka ner.

Vi avslutar vårt Aim deltagande med att åka lift upp och ner i ca 25 minuter. På vägen ner möter vi en typ 11-årig kille som är på väg upp med sin cykel för att åka downhill – han tittar på dessa två sammanbitna – för honom tanter – i superkitade cykelkläder och säger med bubblande skratt i rösten:
Cool 11-årig downhill åkare: Är ni med i den där tävlingen? (han har med största säkerhet mött många under dagen som är med i tävlingen och är nog väldigt väl medveten om var kontrollen är)
Jag: (lätt leende) Ja det är vi
Cool 11-årig downhill åkare: (nu med utbrutet bubblande skratt som lite lätt övergår till hånfullt skratt) Är det ni som har lagt era cyklar där nere?
Jag: (stelt leende) Ja det är vi och det var jättesmart
Cool 11-årig downhill åkare: skrattar och säger inget mer.
Vi åker ner hämtar våra cyklar och cyklar utan den minsta ansträngning i mål med 10 minuters marginal. Vi är inte ens trötta när vi går i mål trots 8 mils cykling. Vi är bara sura över våra oerhört dåliga val. Ja, men sen fick vi en banan och började prata om hur roligt det var när min kollega fick 5 stora, starka multisport-män att slänga sig ut i en balanslina som Tarzan och hur hon som Jane gled med bakom allihop och tog kontrollen och hur min rumpa såg ut bakom trädet. Och snart övergick vårt samtal till att börja planera inför nästa år. Jäklar då skall vi vara bra igen och göra bra val igen! Och som vi skall träna. Och som vi skall peppa andra att vara med på denna fantastiskt roliga tävling. Och som vi skall hänga på Thule på fler kontroller än de första tre… Och som vi skall backträna och simträna och balansträna och kanske klätterträna och äta rätt och… Det är det fina med att tävla ihop med världens bästa kollega och vän – det ger mersmak!

Men… just nu är allt vårt fokus på den stundande kickoffen och den härliga säljstarten. Vi längtar enormt mycket efter att få träffa alla fina säljare och få visa höstens kollektion för både säljare och kunder. Vi själva längtar enormt mycket efter plaggen. Större och bättre kollektion tycker vi inte att vi någonsin har haft. Spiffy, Ambitions, Dolly, Deeply in love, Pebble, Hope and honor, Ivory är några av namnen på plagg som kommer hänga i min garderob inom kort 

Massa varma kramar Lola



Tack för en fantastisk vår!
26 juni 2014


Tack för en fantastisk vår!!
Nu är sommaren här och med det följer ledighet för de allra flesta – så även för oss på House of Lola. För vår del består ledigheten av tid med familjen. Underbart! Vi får också tid att reflektera och njuta av våren som varit på House of Lola och även se fram emot hösten som kommer! Våren har varit en fantastisk Lola-vår. Att det varit en fantastisk vår får vi tacka alla underbara kunder för, alla fina säljare som valt att arbeta hos oss och all vår övriga personal som all är ”one in a million”! Tack för att vi får göra denna resa tillsammans med er alla!

Våren har varit fylld av härligheter för oss. Kickoff med massor av information, bonushelg med massor av skratt, supersunday med massor av träffar och kunder, Barcelona weekend katalog med massor av sand mellan tårna, sommarkalender med massor av unika plagg (ibland för få ändå). Vilken härlig vår! Det här med unika plagg som bara säljs under en dag…  De allra flesta dagarna har de räckt hela dagen, men dagarna vi och förmodligen ni kunder och säljare minns allra mest är dagarna då alla plagg tar slut på 15 minuter. Vi och ni önskar just de dagarna att vi hade fem gånger så många plagg. Men som en god vän till mig sa: ja, det är ju som konsertbiljetter – vissa artister får inte fullsatt i Globen och för vissa artister tar biljetterna slut nästan innan de är ute på marknaden till försäljning. Vi får se det så! Just denna vår var make a wish skirt och make a wish dress One direction. Vi lovar att försöka få till en extra konsert längre fram! 

Ha nu en alldeles fantastisk sommar. Njut av svala vindar när vädergudarna inte är med oss. Njut av solen på näsan de varma, härliga stranddagarna. Njut av sena sommarkvällar i goda vänners lag. Och glöm inte att pussa och krama dem du älskar några extra gånger under ledigheten!!

Vi ses i höst igen! Vi längtar redan efter Pebble blouse, Ambitions pants, Hope and honor jacket, Buckle dress m fl… Det blir en bra höst!!!!

Många kramar Lola


Crescendo mot sommarlov!
11 juni 2014


Vi är allt lite trötta på kontoret. Lite slitna. Sommarlov kommer göra gott. Men först kör vi på några veckor till. Hur trötta vi är märks mest på:

Lunchen - Matlådorna lyser med sin frånvaro. Inge orkar längre. Och hur gott är egentligen den grillad fläskkarrén i plastlådan i lunchrummet dagen efter? Inte mycket. Nä sushi varvas med sallad och powergröt. Tur att det är få arbetsdagar kvar. 

Fnisset - Vi skrattar åt allt. Och nivån är låg. Riktigt låg. Det är rena kiss- och bajs-nivån på oss tretti-fyrtio nånting. Och börjar någon prata om snippor och kurrimurror då är det helt kört, då har vi mascara i hela ansiktet sen. Jag vet – urlöjligt – men väldigt befriande att få skratta tillsammans med sina arbetskamrater så där så det gör ont i käkarna. Till slut skrattar vi bara åt att vi är så tramsiga.

Freudianska felsägningar – Hela tiden. Inte bara åt varandra. Även med samarbetspartners blir bara helt fel ibland. Did you get the sex yestarday? Skrivet till fin kollega på producerande fabrik. Skulle vara: Did you get the sixth order yesterday? På ett bageri nära en av våra Annor har de väldigt stora ballar. Eller om det var bullar? Och ja, jag sa ju det, nivån är lägre än lägst.

Minnet – det där minnet. Helt plötsligt flyger nån upp från kontorsstolen med en lite svordomssalva. En hund sitter kissnödig hemma, lite bortglömd av matte, ett barn ringer och undrar var den skjutsande mamman som skall köra kvarterets barn till fotbollen är eller en sambo ringer från klass-picknicken och undrar om det inte är trevlig att heeela familjen deltar? Och hur fasen gick det till att jag tog på mig att fixa klasspresenter till fröknar mitt i allt detta?? Hur många fröknar har de nu igen…..?

Outfitten – nu har vi gått in i bekvämlighetszonen. Tur att vi jobbar med sköna kläder. Eastern pants på 90% av kollegorna. Med tunna Dianas dream eller Sienna till. Träskor och flipflops. Vi ids inte variera oss. Vi bara skiftar färg; svart-champagne-zebrano-svart-champagne och så vidare. Det mest chockerande som händer är att någon sätter på sig en Make a wish skirt. Fast imorgon är det skolavslutning och student i våra trakter, då blir det klänning på. En skön en.

Lolakramar från Uppsala




Det här med bruksanvisning...
27 maj 2014


Herregud vad tiden går. Det är redan slutet av maj. Vad hände med de sista veckorna? Tiden bara rusar. Rusar mot sommar. Maj har varit en minst sagt händelserik månad. Vi på Lola började månaden med en underbar bonushelg med massor av fantastiska Lola tjejer. För mig och kollegan är denna helg så härlig och viktig. Vi får träffa de där människorna som under åren har blivit våra vänner, men som bor runt om i hela Sverige, så vi har inte möjlighet att ses så ofta. Då är bonushelgen så bra. Vi får tid att sitta och prata i den supervarma bastun eller under den högljudda middagen eller bara utandningsprat vid snabba doppet i iskalla havet . För oss blir det påfyllning med massa vänskap, glädje, minnen och skratt. Och så lite Lola också förstås. Tjuvkik på nästkommande säsong är alltid en höjdpunkt! Att få dela denna hemlighet med våra underbara tjejer och se hur vår nya favoritkollektion tas emot är en sån lycka. De gillade den vääääldigt mycket denna gången också. Puh! Vi själva längtar väldigt mycket efter massor av plagg. Men först är det ju en härlig sommar!

I maj har vi ju även släppt en katalog ”Barcelona weekend” och haft Supersunday. Jag vet inte hur man bäst beskriver dessa dagar? Galna, härliga, tempo och Loliga! Säljarna jobbar som små illrar och vi på Lola sitter vid datorerna hela dagen. Fyller på med nya saker när plagg tar slut och har en enorm puls. Lolalycka!! Tack alla fantastiska kunder för att ni tar emot alla våra påhitt så fantastiskt!!

Dessa tider när dagarna bara rusar och plagg tar slut och vi önskar att vi kunde fylla på i all evighet – då önskar jag att det fanns en bruksanvisning. En bruksanvisning som sa: så här gör man - så här kommer det bli. Exempelvis kunde det på sidan 4 stå om Eastern pants Zebrano. Dessa byxor kommer användas inte bara vid ett tillfälle utan vid 40 olika tillfällen av 1000-tals olika människor. Det behöver tillverkas väldigt många eftersom det är så många som vill ha dem. Både fantastiskt fina 16-åringar från Falkenberg och fina kvinnor 50+ från Uppsala. När väl försäljningsstatistiken är ett faktum så är det ju så självklart att det skulle bli just så – att de skulle ta slut på en timme. Lika självklart som att man skall hålla in den röda knappen på baksidan av TVn som man letade efter i timmar, men som sedan stod så käckt på sidan 314 i bruksanvisningen…

Två andra personer som nog hade mått bra av att läsa bruksanvisningar eller i alla fall på förpackningen är Christel och min mamma. På bonushelgen bastade vi och hade möjlighet att fixa sina naglar om vi ville. Presentförpackningen med nailpolishremover-pads som stod på varje säljares rum skulle mått bra av att läsas på innan Christel använde dem som sminkborttagning runt ögonen.

Min mamma var och besökte mig i början av maj och när vi hoppade in i bilen vid stationen så byts min ”ostädad bil doft” till en inte helt angenäm fisodör. Jag säger direkt: men mamma, härligt, du hoppar in i bilen och sen lägger du en äggmök. (OBS! allt sägs på grov falkenbergska eftersom jag är med min mamma så späds min dialekt på). Mamma som är precis lika opryd som jag blir nästan lite förnärmad och svarar: Nej jag har inte fisit. Ok säger jag och tänker att hon är lite konstig som inte kan erkänna att hon har fisit. Kanske är det för att jag hade min kollega på högtalartelefonen när jag uttalade äggmök kommentaren. Lukten går bort eller så är det bara jag som vänjer mig vid att det sticker lite i näsan. Dagen efter så skall vi på killarnas gymnastikuppvisning. I hallen sitter jag på en pall och knyter skorna. Mamma kommer in i vår ganska trånga hall. OBS! jag har huvudet precis i hennes rumphöjd p g a skoknytaraktiviteten. Samma äggodör anfaller min näsa och jag skrattar och säger: men mamma, kunde du inte hållit igen precis i mitt ansikte? Mamma konstaterar att hon återigen inte har fisit. Vi börjar diskutera och kommer fram till att det med allra största säkerhet är hennes parfym. Detta faktum känns ju väldigt olyckligt eftersom det är väldigt långt ifrån vad som är tanken med en parfym. Jag gör iordning killarna och vi hoppar in och väntar i bilen på mamma som uppenbarligen håller på med något inne i huset eftersom det tar sån tid. Tillslut hoppar hon in i bilen och en helt ny doft sprider sig i bilen. Eller sprider sig är en underdrift. Den är så stark så att det nästan tåras i ögonen och vi hostar lite lätt allihop. Jag frågar mamma vad hon har gjort. Hon säger glatt att hon lånade min parfym. Jag svarar. Nej, det där är inte min parfym! Joho säger mamma. Den stod uppe på din toalett. Jag känner igen doften men den är så stark så jag kan inte placera den. Jag har INGEN sån parfym och min man använder väldigt sällan parfym och om han gör det så är det INTE så här det luktar. Mamma förklarar hur flaskan ser ut: Den var jättefin. Svart etikett och svart lock och sen stod det något med champagne på. Den stod i fönstret. Jamen självklart! Mamma har tagit toalettens rumsspray. Mitt Voluspa spray som är så starkt så jag bara tar en liten puff i hela rummet och sedan vädrar lite för att det inte skall lukta för starkt i ett helt rum. Den har mamma sprayat några gånger på halsen och sen några gånger på handlederna. Jag skrattar så att jag gråter och mamma får sitta en hel gymnastikuppvisning och lukta toalett. Väldigt god toalett. Men ändå. Toalett. Bruksanvisning…

Ha en underbar vecka!

Tjingeling och kram!
Lola


This is how models do!
3 april 2014


Jag har börjat träna på gym. Efter att ha gjort försök vid två tillfällen tidigare vilket resulterat i Sveriges dyraste aerobic pass, jaha, du vill träna aerobic två gånger på ett år: 6000 kronor tack, så har jag nu faktiskt kommit igång. En av anledningarna att jag har kommit igång heter Malin. Malin har mörkt långt hår, är väldigt glad och vältränad och några dagar över 20. Jag gillar Malin och hon jobbar som personlig tränare på gymet jag går till. I fredags hade jag en alldeles egen tid med Malin. I 30 minuter körde hon benböj med vikter, utfall med någon jättejobbig vattenfylld säck på ryggen och några andra härliga benövningar. På lördagmorgon åkte jag till Barcelona för att tillsammans med vänner, kollegor och fotograf genomföra en fotografering. Att jag stapplade fram är en underdrift. Smärtan i mina lår när jag rörde mig framåt var nästintill outhärdlig och när jag skulle ta mig upp och ner för trappor, upp och ner i flygstol eller icke att förglömma att sätta mig på toastolen – ja, då gjorde det så ont att det svartnade för ögonen. Kul sällskap. Riktigt bra, arbetsför kollega. Långsam, långsam Zeb Macahan. Min oerhört godhjärtade kollega startade redan på Arlanda med att fnissa, fotografera mig och filma mig när jag gick. Upplyftande. Kärlek…

Väl framme i Barcelona förväntade vi oss sol och värme. Men nej. Det är ju sol och värme i Sverige denna helg. I Barcelona är det regn och blåst. Men, inte deppa för det. Barcelona är en helt fantastiskt vacker stad. Våra modeller och vänner Sandra, Marie och Kristina är både härliga, roliga, fina sådär ända in i hjärtat och ja, faktiskt väldigt vackra att titta på. Tänk vilken tur att just vi har så fina vänner! Ut i staden och fota! Strunta i blåsten!

Vi brukar fota utomhus i Sverige. Svenskar tittar till och går förbi. De tokigaste någon har gjort är nog att peka lite försynt. Så är det inte i Spanien. I Spanien skriks det, fotograferas, filmas, tjoas, busvisslas och stannas upp i klungor som står och följer fotograferingen. När vi fotade inne i stan var våra underbara vänner definitivt supermodels för en dag. Det hela kröntes av att jag överhörde en amerikansk turist som förklarade för sin dotter att det hon fick bevittna var en modefotografering och att det är så här modellyrket går till. Uttalandet ”This is how models do” fick följa med oss som en fnissig påminnelse om att just där och då var vi alla del av en modefotografering med supermodeller. Inte Lola med vänner…

Dag två ösregnade det – men det finns ställen att fota på då också. Vänta och se i katalogen som kommer lite längre fram i vår! Dag tre vaknade vi av regnsmatter på rutan… Vi åkte till stranden där vi skulle fota ändå! När vi kom fram till stranden slutade det regna och solen tittade fram. En halvtimme senare var det varmt och strålande sol. Barcelona kan! En underbar, underbar avslutningsdag med fantastisk fotografering vid havet fick avsluta vår Barcelona resa. Magi. Denna tredje dag kunde jag ta mig fram med lite lättare steg också vilket glatt uppmärksammades av mina medresenärer.

Jag vill bara tala om att jag är så tacksam över att ha så fina vänner, kollegor och över att det finns Tapas. Herre-min-je vad gott!

Kramar från Lola som bara lääääängtar efter att få börja använda plaggen vi fotade…

I mitt nästa liv skall jag...
25 mars 2014


I många år nu så har jag ofta slängt mig med frasen (ofta i samband med frågor rörande om man har mycket att göra på jobbet eller om hur livspusslet går att få ihop) jo, tack, men i mitt nästa liv så skall jag… Frasen efterföljs oftast av ett lite påklistrat skratt.

Från och med nu så är mitt stora mission att tänka om. Tänka nytt. Tänka nu! I detta livet skall jag!!

1 Gå till den lokala lilla pizzerian/restaurangen med hela familjen en måndagkväll
2 Tydligen göra 30 burpees om dagen. Japp – här på House of Lola har vi en utmaning med Annica Sjöö. Nya uppdrag varje vecka. Faktiskt superkul!!
3 Bara lägga mig utomhus med en bok och en varm filt, även om jag egentligen har en massa borde och måsten.
4 Ta ledigt efter lunch på fredagen, även om to do listan aldrig varit längre. Prioritera. Prioritera!
5 Vara med de jag älskar så mycket jag kan och tala om för dem hur mycket jag älskar dem så många gånger att de till slut är lite trötta på mig.
6 Använda vårkläderna alldeles för tidigt, även om mars bjöd på lite ohärlig vintercomeback.
7 Njuta, njuta, njuta av att jag, enligt mig själv, har världens roligaste jobb med världens finaste kollegor.
8 Äta gruyere ost när jag känner för det. Göra lyxmat en onsdag. Skratta. Även om det inte riktigt är min humor. Pussas och kramas. Jag skall försöka hålla mig från att krama människor jag inte känner så väl. Jag lovar. Våga säga nej eftersom det faktiskt är att säga ja till något annat.
9 Tala om för alla människor som jag tycker är fantastiska och gör fantastiska saker (t ex som killarnas lärare och fritidspedagoger och skolans rektorer) att de är fantastiska och att jag är väldigt tacksam för deras engagemang. Inte låta ofantastiska handlingar ta min energi.
10 Sist men inte minst. Njuta av solen när den är framme.

Kram från Lola som för dagen tror stenhårt på att dessa 10 punkter kommer följas forever and ever 

Min man är äckelmagad!
9 mars 2014


Min man är äckelmagad. Skall jag vara helt ärlig så tycker jag att det är lite fjantigt. Jag tycker inte att alla människor som är äckelmagade är fjantiga. Absolut inte!! Men jag tycker min man är lite omanlig när han är äckelmagad. Fisigt av mig. Förmodligen. Men helt ärligt uttalande. Jag är en hästtjej och har mockat så många boxar så jag kan inte ens försöka räkna. Att plocka bajs med händerna har för mig inte varit ett alternativ att tycka är äckligt. Det är en del av livet när man är en lantlolla. Min man gör små kräkljud när han byter bajsblöjor.

På sportlovet var vi utomlands. Underbart. Vi var i ett land där man kan bli magsjuk. När våra barn blir magsjuka har det av naturliga (eller i mina ögon när det gäller min man – onaturliga) anledningar blivit jag som håller i pannan, sköljer ur spyrester ur håret, duschar en huttrande liten kropp full av kräks och tvättar lakan med ny färgskala på utvalda delar av tyget. Fine. Det är så mitt liv blev. Och som sagt, för mig är det ingen stor grej även om jag inte helt oväntat kan tänka mig härligare, roligare och mindre illaluktande sysselsättningar. Nu till vår resa. Dag 5 kräks vår minsting. Jag finns där. Några timmar senare kräks Bobby. Jag finns där. Bobby har koll när han kräks. Säger till. Jag hinner ta fram spann. Alles gut. Minstingen bara kräks rakt ut. Helt utan förvarning. Dag 6 mår alla bra. Dag 7 vill Bobby sova tillsammans med mig för som han säger ” jag känner mig trygg då” (ja, mitt hjärta blir så stort så det nästan ramlar ur kroppen). Min man sover med minstingen. Alla har somnat när jag vaknar av kräkljudet. Minstingen kräks över hela sängen. Min man vaknar först när katastrofläget är ett faktum. Vi hjälps åt att få i ordning allt och somnar om. Minstingen och min man somnar om i en säng helt utan lakan som visar sig vara inte bara lite ofräsch under lakanet och med en filt som t o m jag kan välja att fokusera på att INTE tänka på hur det tvättvattnet skulle se ut om man valde att någon gång tvätta den. Dag 8 mår alla bra. Dag 9 börjar jag känna mig dålig. Frossa. Feber och illamående. Minstingen hakar på och säger att han minsann inte heller mår bra. Han mår också illa och har nog feber. Jag och minstingen lägger oss i sängen ihop.

Min man tycker att minstingen simulerar. Här skall minsann ätas middag. Det är sista dagen på resan och middag skall faktiskt ätas. Han säger till minstingen flera gånger att nu får det räcka och nu skall han äta. Jag blir lite sur trots att jag ligger i fosterställning och har frossa med spyhinken bredvid sängen. Låt minstingen vara! Oavsett om han simulerar eller inte – han äter när han är hungrig. Min man ger sig inte. Han skall minsann äta. Några gafflar med carbonara slinker ner i den lilla gnälliga kroppen. Till min mans försvar så är det inte en omöjlighet att minstingen skulle simulera. Av naturen har han en viss gnällighet inbyggd. Kan vara åldern.

Rätt som det är reser sig minstingen upp och säger att han skall gå på toaletten. Han är kissnödig. På vårt hotell finns toaletten i ett rum i badrummet. Toalettrummet har en spaljeaktig dörr och är på ca 0,7 kvm. Jag ligger och huttrar när jag hör det välbekanta ljudet. Minstingen kräks. Han kräks rakt ut. I detta fall blev mottagaren väggen framför toalettstolen (han satt ju faktiskt på toalettstolen och kunde därför inte kräkas i den)och den spaljeliknande dörren. Jag ljuger om jag säger att jag inte fnissade högt när jag hörde min man med hjälp av oerhört tunt toalettpapper försöka sanera spaljedörren (där kan det verkligen fastna små saker) och väggen framför toaletten från carbonara-kräks. Mannens av äckelmage hulkande läte kändes som det aldrig skulle ta slut. Jag och minstingen låg i sked i sängen och med jämna mellanrum frågade jag med så käck stämma som jag kunde uppbringa: ”hur går det?”. Därefter fnissade jag och minstingen och Bobby lite. Mannens lika delar dåligt samvete och hulkningar resulterade i att svaren mest blev grymtningar. Men när mamman utan äckelmage är sjuk, ja då är det bara att hugga i. Kanske skall försöka tajma att vara sjuk samtidigt som barnen oftare .

Ha en härlig kräkfri dag!

/ Kram Lola








Att dela!
26 februari 2014



Idag var en bra men ledsam dag. Vi har sagt farväl till en äldre släkting. Han hade levt ett långt och bra liv och det senaste året har vi förstått att han varit färdig. Han har älskat och blivit älskad, han har givit massor och fått, han har cyklat och plockat lingon och broderat och haft sin familj nära. Ett fint liv som blev klart.

Begravningar är sorgsna, men fint, det finaste är att få vara tillsammans med familjemedlemmar och släktingar. Idag hade vi valt att ta med våra barn på begravningen. Barn och död hör liksom inte ihop. Fast barn och kärlek hör ihop och det var en människa vi verkligen älskat och det var fint att få dela den här stunden med barnen.

I bilen hem pratade vi om hur det kändes. Ibland när vi pratar om känslor, och särskilt lite jobbiga saker så pratar vi engleska. Det kanske låter helt galet men det funkar för oss. Dels så har vi en del av släkten i London och dels så är det bra språkträning och på något sätt har mina älskade små killar ibland lättare att prata om lite jobbiga saker på engelska. Kanske tänker de lite mer på orden än känslorna på något vis. Jag är bara glad att jag får vara med och dela deras känslor. Oavsett språk. På frågan om det var sorgligt (på engelska) så svarar äldsta sonen att jo det var lite sorgligt. Jag undrar vad det var som kändes sorgligt, var det att de tänkte på vår fina släkting eller var det för att de tänkte på döden eller var det för att andra människor var ledsna? Jo det var nog mest för att vi andra var ledsna. ”Jo mamma, det ledsna smittar av sig. Precis som att när någon skrattar så blir man skrattig. Eller när någon gäspar så gäspar man själv”.

Så enkelt. Trots en sorgsen dag så är jag glad att jag fick dela den med barnen och alla andra nära. Och har ni problem med att få ur känslor ur någon pre-teen därhemma så testa att ta det på engelska. Undrar om det funkar på vuxna män också?

/Kramar från Lola

Förberedelser inför våren!
6 februari 2014


Det skälls en del på februari. Att det är en tråkig månad. Att den inte är tillräcklig vårlig. Att alla är sjuka.

Just nu tycker jag februari är rätt härlig. Vad gör väl det att det är kallt och halt, jag börjar planera vårgarderoben, byter ut lite kuddar i soffan och köper mig en fin rosa ljusstake. Kollar efter nya jumpadojjor och fotbollskor till barnen. Och om jag inte kan handla just nu då drömmer jag och längtar. Förberedelser….

Att ha tråkigt är inte så farligt. Är det inte det som gör att vi njuter av det roliga sen (oj vad jag var snusförnuftig nu!). Kollar in lite olika ställen vi skulle kunna besöka i sommar, fyller almanackan med saker som händer längre fram. (Nu kommer mina kollegor inte fatta någonting för min almanacka är ju typ tom hela tiden men så här i februari med den alldeles fina och nya almanackan är jag fortfarande på och låtsas som jag har koll på mitt liv.) Förberedelser………

Att vara sjuk är jättetråkig. Att vabba är inte alltid så kul. Men tid med sin familj och vila med härliga filmer och bra tidningar, det är härligt. Krypa ner och slöa, få tillbaka kraften så orkar man sen. Förberedelser….

Träna. En bra tid att börja med nya vanor som skall hålla hela våren lång. (jorå!) Inte roligaste årstiden att jogga men hur kul kan det bli egentligen?! En mörk kväll, ingen ser mig, jag lufsar runt bäst jag vill i vilken fånig outfit som helst. Mössan är på och hörlurar och hela kittet tills jag är oigenkännlig. I vår ska jag komma i mitt livs form, ja typ orka springa 10 kilometer, orka 10 armhävningar på tårna och palla plankan i 3 minuter. Förberdelser…..

En anekdot från frukostbordet då jag läser tidningen med barnen. Sonen har läst om moln och väder på NO:n och kollar in vädret på sista tidningen och studerar väderkartor.
Son: Mamma är det farligt att vara meteorolog?
Jag: Näe det kan jag inte tänka mig. Hur tänkte du?
Son: Jo nu har en till meteorolog dött.
Jag: Dött?
Son: Ja läs här- meteorolog dog idag.
Jag tittar och ser honom peka på en bild av en ung tjej med texten: meteorolog idag.
Så tokigt det kan ibland när de små barnen får till det på sitt eget vis och tror sig varje dag se en liten dödsannons på en meteorolog …

Så var inte orolig för meteorologerna, njut att förbereda och planera och vips är det vår på riktigt!



/Kram från en Lola i full föreberedelsefas!

Nu är det gjort!
31 januari 2014


Nu är det gjort! Den stora premiären är genomförd! Sååå härligt och sååå fantastiskt mottagande av vårens kollektion. Vi tackar och bockar och känner oss väldigt glada och lyckliga och ödmjukt tacksamma för att återigen få dela en klädsäsong med våra säljare och alla fiiina kunder! Tack! Det är så spännande att se vad det är ni kunder gillar sådär extra mycket. Vilka plagg som blir 10 i topp. Det är tydligt att ljusrosa verkar vara en färg som tilltalar många :). Själv sitter jag dagen till ära i pleasure cardie striped olive. Jag älskar den. Känner mig lite fräsig (oj, ett riktigt medelålders-ord), det ordvalet kombinerat med ett äkta tantskrik när jag får för kallt vatten från duschen – ja, då kan jag inte längre slingra mig undan att jag är medelålders… I vilket fall, medelålders eller inte. Jag känner mig whoop, whoop i pleasure cardie (ungdomligt ordval jajamen)!

Utöver att vi är lyckliga allihop på Lola över mottagandet av kollektionen så är vi alla lite trötta. Dessa veckor kring säljstart är slitsamma och denna helg som närmar sig är ytterst välkommen. Jag försöker ge min personal så mycket kärlek det går under dessa dagar. Hejarop och kärleksyttringar avlöser varandra och däremellan jobbar jag själv häcken av mig och ibland, men bara ibland sover jag. Denna helgen skall jag sooooooova hela helgen. Förutom på lördag då vi skall ha fina vänner på middag. Det behövs att man ibland tar sig i kragen även om man är trött och faktiskt njuter av annat än av sitt jobb :).

Häromdagen såg jag en jätteblank bil som åkte förbi. Jag kände igen föraren som mamma till en på skolan. Bilen var svart och som sagt helt blank och dessutom var det en av mina favoritbilar – Ford Fiesta – jag tycker den är sååå himla fin och fräsig  skulle passa fin fint till en medelålders Lola. Det roliga i detta är att jag tänker såhär: Åh titta vilken fin bil och den är alldeles ny. Det i sig är ju inte så lustigt att jag tänker. Det lustiga är att den inte alls är ny. Den är ren. Tydligen kan jag inte i min trötta hjärna förstå att andra människor har tid att hålla sina bilar rena och blanka. De behöver inte ha nya bilar för att de skall glänsa i den lilla vintersolen som då och då tittar fram. Ok. Skall ta mig tid att tvätta min grå, svart, bruna bil som har någon annan färg därunder smutsen som jag faktiskt har glömt bort vad det är för färg…

Ha nu en riktigt härlig helg. Det skall jag ha!! Jag skall sätta på mig nonsense pants olive direkt när jag vaknar på lördag morgon och jag tror att jag skall inviga royale jacket darkgrey på lördag när vi skall ha middag. Sen skall jag lyssna på min nya favoritlåtar I see fire med Ed Sheeran och All of Me med John Legend på repeat när jag lagar mat.

Whoop whoop!
Kram Lola

Nu kör vi – jag är redo!
16 januari 2014


Så är det då dags igen. Tänk att man kan ha julledigt och verkligen njuta av tiden med familjen och samtidigt längta till sin andra familj (Lola-familjen) och till att få starta upp ännu en säsong. Borde jag inte vara trött efter denna superintensiva höst som har passerat? Icke sa nicke. Nu kör vi! Säsongen börjar på två helt olika känslomässiga sätt.

Jag börjar med sätt nummer 1: Eufori!
Fotografering i Skyddsrummet på Söder med våra helt fantastiska modeller. Barn och vuxna tjejer i en härlig, virrig, tokig, fantastisk blandning. Att våra finna modeller är med oss säsong efter säsong gör mig mer än lycklig. Jag blir helt tårögd när jag tänker på deras engagemang, lojalitet och hur fantastisk vackra alla är. Från insidan och ut!! Från morgon till kväll fotar jag och vår fotograf Jenny i ett sträck. Miljöer byggs, miljöer rivs, smycken sätts på, smink fixas, hår sprayas, jag dansar fula danser för att roa barnen och hurraropen och applåderna över modellernas uthållighet avlöser varandra. Jag kan bara återigen säga tack, tack, tack till alla underbara modeller, all fantastisk Lola personal och vår fantastiska fotograf och sist men inte minst tack till er föräldrar som skjutsar och väntar och peppar era och andras barn under fotograferingen! TACK! Glömde jag säga att kollektionen känns sådär helt supermegaduperfantastisk? 

Nummer 2: Frustration… och lite skämskudde…
Det är något med mig och teknisk utrustning. Så här vid säsongsstart så är det ju inte alls så att jag behöver dator och telefon. Nej då. Under julledigheten råkar jag tappa min telefon i backen utanför ytterdörren. Istället för att låta den ramla ner i marken tänker jag att jag skall dämpa fallet med min fot. Lite som en superduktig fotbollsspelare som tar emot en hårt skjuten fotboll med foten och liksom glider med fotbollen ner mot marken, så att fotbollen lite smidigt tappar all sin fart och studselistudsar med lätt studs ner på marken. Ja, eller i allra bästa fall ligger kvar på foten. Nu är det ju så här att jag har noll bollkänsla och alltid – ALLTID – blev vald sist till fotbollslagen i skolan. Men min tro på att jag skulle kunna utföra detta fotbollstrix var vid detta tillfälle tydligen tillräckligt stor för att med blixtens hastighet sätta fram foten. Resultatet blir att jag med ganska stor kraft (visste inte att jag hade den styrkan i vristen) skjuter iväg telefonen i en hög båge och telefonen landar med ett brak med displaysidan nedåt några meter längre bort. Fixarjocke som jag är så samlar jag ihop telefonen och använder lite vanlig tejp och tejpar runt, runt, runt telefonen. Den ser ut som den har ett smalt, genomskinligt bandage runt sig och när jag har tur så funkar de flesta numren. Den får duga.

När jag så börjar jobba i början av januari laddar min dator plötsligt ur när jag har laddningssladden i. Jag testar sladden på flera olika sätt och inser tillslut att datorn är paj. Också. Ber min kära kollega lämna in datorn och är således utan dator i 4 dagar. Jättesmidigt. Jobbar på en gammal apdator som familjen inte har gjort sig av med trots att vi borde (det blev jättetydligt under dessa fyra dagarna…) När så min kära kollega är inne på servicestället med min ganska smutsiga dator som dessutom har en stor silvertejp lapp på locket där det står ”Kvarglömd! Vi tror att det är Lolas från House of Lola” (jag råkade glömma den på Kulturhistoriska museet och jag har visst struntat i att ta bort lappen) och hon säger att den här datorn är helt sönder och servicekillen testar en ny laddare och den funkar utmärkt, ja, då känner sig min kollega lite dum.

Dagen efter går jag till samma ställe för att lämna in min telefon. ”Bandaget” har nu fått smuts i skarvarna så förutom krossat glas kläs telefonen med lortiga, uppfläkta tejpremsor. Killen tittar på mobilen och sedan på mig och undrar vad jag egentligen gjort. Jag ler lite urskuldande och förklarar incidenten. När servicekillen ler på ett sätt som både känns medlidsamt och idiotförklarande passar min kära kollega på att inflika ”det var hennes dator som jag var här med igår”. Ja, där står jag och önskar att jag hade en liten skämskudde… Jag ler igen.

Nu har jag en jättefin dator (dock fortfarande med silvertejpsmeddelandet på) och en jättefin mobil med helt glas. Nu är snart våren här! Nu kör vi!

Stor kram från Lola



Jag erkänner!
13 december 2013


December. En hel fantastisk säsong är snart till ända. Idag är det sista dagen på julkalendern. En kalender vi har planerat in i minsta detalj, som vi ville skulle räcka precis sådär lagom mycket. Och ändå… vissa dagar har det bara sagt slurp och vissa dagar har det blivit som vi har velat – att det har räckt ända fram till kvällen. Var är den där glasbollen som man kan se in i framtiden med?
Vi på Lola känner oss extremt tacksamma över denna fantastiska säsong som gått. Över de underbara 5-års events kvällarna som vi kommer bära med oss som ett mjukt och fint och gott minne – som lakrits-choklad-kola med salt på (ni som har ätit detta förstår – det blir liksom inte mycket bättre än så) och detta fina mottagande av vår kollektion. Tack! Tack! Tack! Och sedan som grädde på moset så fick vi ett fint pris på en fin gala. Det är lätt att ställa sig frågan: Hur skall detta gå att toppa? På många sätt går det inte att toppa, men… varje säsong är en ny säsong – en säsong där vi har fantastiska kunder och fantastisk personal som vi får uppleva nya äventyr med – ja, och då blir det precis lika bra som säsongen innan. Och vårens kollektion… den bara vi längtar och längtar och längtar efter. Ni som gillade höstens kollektion kommer med allra största sannolikhet gilla vårens . Nonsense pants - mmm, color champagne - lovely, Dianas dream – jag bara älskar.

Men innan det är en ny härlig vårkollektion så är det ju jul och nyår och lite ledighet. Den behöver vi alla! Det finns nog inte en enda människa som jag träffar just nu som på frågan hur det är svarar något annat än: Jo, allt är bra, men det är mycket på jobbet och jag är väldigt trött. Ledighet verkar vara en bra grej för de flesta. Sen när det är nyår så skall man i sedvanlig ordning ge nyårslöften. Så här inför nyår tänkte jag istället ge nyårserkännanden.

Jag erkänner:
1 Jag har ägt min bil i snart tre år och jag kan fortfarande inte använda farthållaren. Jag vet liksom inte hur man gör och har inte tagit mig tid att förstå.
2 Jag kan bara sova när det är riktigt mörkt och det blir det aldrig i mitt sovrum. Så när jag skall sova ser jag ut som en amerikansk hemmafru från 70-talet. Jag har sovmask. Eller sovmask – jag vet inte om det heter så – men det är en sån där svart sak man har för ögonen på flygplan. När jag inte hittar den (vilket kan hända eftersom den kan sitta på min äldsta son söta huvud då han är sin mamma upp i dagen och ser precis lika tokig ut som jag när han använder min sovmask för att sova) så tar jag ett Lola linne och virar runt huvudet. Precis lagom långt och en fantastisk stretch  Många användningsområden har dessa linnen. Kanske borde stå i nästa produkttext?
3 Det är något med mig och bilar. Denna höst har jag:
a)kört in i carporten med cyklar på taket – blir inte bra varken för cykel eller bil
b)blivit upprörd för att jag kört in i carporten och öppnat bildörren för att titta på skadorna och sedan satt mig in i bilen för att backa ut utan att stänga bildörren – blir varken bra för den stolpe som håller upp carporten eller den bildörr som fastnar i stolpen när man backar
c)Varit aningens stressad och matt när jag kom fram till familjemiddag 5 mil bort där jag skulle tagit med mig tårtor och mat och insett att jag glömt allt hemma. När jag ringer till min man för att be honom ta med sig påsarna meddelar han att det känns som en halvbra idé att servera den maten och tårtan eftersom jag har backat över påsarna på vägen ut ur carporten.
d)Missat att lägga i en växel på bilen på min egen uppfart och blir smått förvånad när jag tittar ut genom fönstret och ser min bil - med fronten upp i vädret - på andra sidan vägen – ner i ett dike – in i grannens friggebod. Jag kände mig supersmart när bärgningsbilen kom för att dra upp bilen.
e)Sen har jag även backat in i en stolpe och kört in i en stor sten, men det är liksom bara småsaker i min bilvärld
4 Jag tränar så gott jag kan, men… jag kommer aldrig lägga ut något inlägg på sociala medier som lyder typ: 40 min pw, 30 squats, 110 situps, 50 chins, 50 min pump, 20 min mage, 8x100 tabataövningar. Det kommer aldrig bli så. Däremot skulle jag glatt kunna erkänna mig skyldig till följande inlägg: 4 saffransskorpor, ½ chokladkaka mörk choklad, 1 saffransbulle, 5 lakrits-choklad-kolor, 1 pakter Läkerol, 1/3 burk Ben&Jerrys glass…

Jag vill avsluta med att önska alla en riktigt härlig jul! Andas, vila, ät gott och gå en promenad! Det skall jag försöka göra.

Julig kram Lola

Come back
27 november 2013


I vår familj så snöar barnen ofta in på en lek som de kör under en period för att sen glömma bort den och kasta sig över nästa grej med samma intensitet. Det som dagen innan var det roligaste är helt bortglömt och det nya intresset/leken tar över allt.
Just nu är barnens eftermiddagar fyllda av en aktivitet som legat på is ett par år; legobygge. Alla lådor med dessa färgglada små plastbitar är framdragna. Jo vars, det mesta är ju grått eftersom starwarsbyggen legat på topp. Ljudet av nu-letar-jag-efter-en liten enpluppare i en stor plastlåda väcker både leenden och en del frustration. Rafs, rafs vad det låter! Men kreativa lekar är ju alltid härligt?
Jag gör comeback som lekande mamma på golvet blad alla små prylar. Plötsligt har jag tillsammans med barnen byggt ett museum och en polisstation. Underbart! Det dåliga mamma-samvetet stillat och dessutom en stunds kretivietet som inte handlade om kläder. En grym comeback för hela familjen.

Andra saker som skall få göra come-back:
Veckopeng – känns plötsligt väldigt rätt igen. Tjat om fotbollskort och serietidningar vareviga dag gör att jag undrar om barnen har nån koll på vad saker kostar. Lite ordning och reda får det lov att bli!
Grått – överallt i glansiga tidningar och på inredningsbloggar visas grått. Grått och grått i olika nyanser. För visst är det lite väl vitt här hemma? Ja en grå vägg kan det nog bli. Kanske går jag på trenden med kalkfärg också… mmm. 50 shades you know …
Inte bara med stolthet får jag erkänna att shape-till trosorna gjort come-back. Jaa festligheter som event och annat på denna otränade kropp gjorde att jag tog till… allt! Inte var det en härlig upplevelse men snart blir det kalas igen och då är det bara att åla sig i dem igen.
Barr – jag vet att jag kommer hata dem i januari. Men just nu är doften av gran oslagbar. Tall-kvistarna står redan i vas, rumsgranar inköpta och små taggiga, bolliga krukväxter har fått flytta in hos barnen. Funderar på att sampla ihop barr från lärken utanför och göra en igelkott-tavla… har ju nästan inget annat att göra…

Och snart gör julkalendern come back  - det blir jul i år också!
Kramar Lola

5-års event
20 november 2013


Tänk nu är det liksom över. Dessa event som vi har planerat så länge och lagt ner så mycket jobb och kärlek på. Vips är dagen kommen då allt skall ske och vips så är dagen över. Allt fix innan får vi tacka våra underbara kollegor för. Oj, vad de har kämpat. Det är massor av saker som skall fungera på ett event. Vi är så otroligt glada och tacksamma över att det var så många som kom och delade detta kalas med oss. I Göteborg var ni så många så det kändes verkligen inte som att jag hann hälsa på alla som jag önskade. Jag vill ju helst krama er alla som är där, även om jag aldrig har träffat er förr. Det här med att kramas det är ju lite min grej. Jag kramas med alla som jag tycker verkar härliga oavsett om jag känner dem så väl eller inte. På Lola har det skrattats många gånger åt mig när jag kramats med bl a kändisar som jag aldrig träffat förut. Döm därför om min förvåning när min fina kollega är den som kramas med ljud och ljus killarna. Jaha, det här smittas verkar det som. Oerhört skönt för mig att Pernilla Andersson var en krambar kändis. Jag behövde inte skämmas. Och inte mina kollegor heller.

Att få resa runt som en kringresande cirkus med kollegor och modeller och artister är ett oerhört härligt äventyr. Vi är så glada och tacksamma! Tack till alla underbara Lola-säljare som var på plats och hjälpte till. Tack alla bästa teamledare som fixade och donade. Tack all fantastisk Lola personal som jobbade som små illrar för att detta skulle bli av. Tack alla modiga modeller/vänner som var smashing hot på catwalken. Tack familjen för att ni alltid finns där och ställer upp. Tack alla ni som packade 1100 goodie bags. Tack alla samarbetspartners som gjorde eventet möjligt. Tack Pernilla för fantastisk sång och tack Sofie för att du var med och delade med dig av dina böcker. Sist men inte minst tack Anna och Anna för att ni vågade ta på er ansvaret för detta äventyr och tack Emma för att du vågade vara moderator på scen!!

TACK!

Kram Lola

Tidig morgon
25 oktober 2013


05:00 ringer klockan. Dags att stiga upp och mitt i all annan stress ta sig till fabrikerna i Litauen. Fram till denna resa har det varit tusen olika saker som skall göras. Fotografering av nyheter och julkalender och fantastiska plagg som visas för första gången på 5-års eventen. Kring en fotografering är det ju inte bara några timmar man fotar, det är timmar och åter timmars förberedelser kring allt som skall vara på plats – rekvisita, modeller, modellers bebisar med tillhörande barnvakter, fotograf och sist men inte minst plaggen. Efter fotograferingen är det sedan timmar och åter timmar med jobb med bilder och bildspel och facebook sneaks och original till kataloger etc etc. Det är helt fantastiskt med allt som är kring en fotografering, men att man blir trött är en underdrift. Och att i samma veckotidsrymd som en fotografering ha ett underbart teamledarmöte med finaste TL-tjejerna och planera ett 5-års event, förbereda presentation av vårkollektion samtidigt som en höstkollektion skall skapas och ha möte med revisor, träffa politiker från Uppsala kommun och sist men inte minst äta, sova och vara en härlig och engagerad mamma som även klämde in två utvecklingssamtal denna vecka – ja, då snurrar det runt, runt i huvudet när klockan ringer klockan 05:00.

Jag går upp, duschar, packar ner det som skall med (jag packar alltid på morgonen) och kollar efter att jag har med det viktigaste – pass, biljett, plånbok – japp allt med. Kollar flera gånger, för jag kan liksom inte koncentrera mig tillräckligt länge på en och samma sak för att känna mig säker på att jag har med mig det jag skall. När jag har kollat pass och kommer till biljett, har jag glömt var jag la passet. Så jag kollar om och om igen. Kollar efter att bilnyckeln till lilla bilen ligger i lådan i hallen. Tar med mig en banan som frukost i taxin. Samma banan som jag utanför taxin tappar i marken så att den går sönder och ligger i lite geggig lera. Jag ler mot taxichauffören och tar upp bananen. Säger hoppla, den går nog att äta ändå. Hoppar in i framsätet (något som jag aldrig brukar göra, men dagen till ära gör jag det). Ringer min kollega och säger att jag är på väg. Börjar borsta av bananen och äter där det inte är smutsigt. Pratar lite forcerat om ditt och datt med taxichauffören. Åker 15 minuter när jag känner mig osäker på var jag la nycklarna som jag låste ytterdörren med. Känner i fickan och där ligger inte den nyckeln, men dock bilnyckeln till den andra bilen. Den bilen som jag har slarvat bort den andra nyckeln till. Den bilen som har parkerat in den lilla bilen utanför vårt hus. Den bilen som min man skall åka till Dalarna på möte i imorgon. Den bilnyckeln. Den enda. Jag säger så lugnt jag kan till taxichauffören att han måste vända för jag måste hem och lämna en sak. Ringer kollegan igen och säger att jag är lite sen. Hon frågar då om jag har med hennes biljett också (jag är alltid reseledare). Jag säger att denna gång har jag inte det – jag har mailat henne så att hon kan skriva ut sin. Ger min yrvakna man nyckeln till bilen och hoppar in i taxin igen.

Taxichauffören är helt lugn och frågar när planet går. Jag tar fram biljetten för att kolla tiden och inser att jag inte alls har med min biljett – jag har bara med min kollegas. Ångrar mitt val av plats i taxin. Det blir väldigt uppenbart för mitt resesällskap hur otroligt snurrig jag är när han får se allt från första parkett. Taxichauffören hittar diverse genvägar till flygplatsen så att jag – den superduper-snurriga-medelålders-business-mamman – hinner i tid. Kommer fram. Skall bara betala. Något har hänt i mitt huvud – jag kommer inte ihåg en enda pinkod. Provar mitt privata kort. Företagskortet. Ingenting funkar. Jag tar signaturköp innan allt spärras. Taxichauffören ler. Jag ler lite ansträngt. Springer in på flygplatsen. Möter upp mina kollegor. Hinner gå på toa innan planet lyfter. Jag har mina trosor ut och in. Grattis Litauen här kommer Lola. Stabil. Häpp.

Stor Kram Lola

Volanger och namngivningskalas
22 september 2013


London. Detta underbara London! Tre fantastiska dagar har flutit förbi i rasande takt. Jag och kollegan har varit i London och jobbat. När vi jobbar i London eller annan stad så jobbar vi konstant. Ja, förutom när vi äter eller fikar. Och äter och fikar det gör vi en del. Jag älskar mat, verkligen älskar och då att få äta snabbmat på Itsu och besöka någon av Jamie Olivers restauranger – det är himmelriket! Jag njuter i fulla drag som min kära mor skulle säga.

På kvällarna ligger vi i sängen på hotellrummet med datorn i knät och skapar nya modeller och hittar nya fantastiska färger. Förövrigt har jag under denna resan hittat anledningen till att det är värt att fylla på magen med härliga bakverk. Den där lite irriterande volangen under naveln är helt perfekt att ha som datorstopp när man ligger ner i sängen med datorn vilande på upphöjda knän. Testa gärna. Jag undrar verkligen hur det skulle funka om jag hade en helt platt mage – då skulle det inte ta emot förrän datorn hade glidit upp till brösten och då är ju datorn alldeles för nära ansiktet. Så det så. Volangen är den perfekta datorstoppen. Skönt att äntligen få reda på varför den finns där. Om 300 år kommer förmodligen alla människor födas med en volang under naveln för att det helt plötsligt har utvecklats som en alldeles egen kroppsdel - eftersom det är helt omöjligt att leva utan dator-säng-stopp. Bort med blindtarmen – in med volangen!

Det är under dessa kvällar som vi kommer på namnen på alla plaggen. Klockan är 11 på kvällen. Vi har tagit ett glas vin till maten. Vi är helt slut efter att ha jobbat sen klockan 7 på morgonen. Vi har tagit bort sminket, har pyjamasar på oss som är helt omatchiga, är gränslöst fnissiga och nästan på väg att somna men den ganska obehagliga värmen från datorn på volangen gör att John Blund inte kan komma på besök. Det är då vi hittar på namnen. Man kan tycka att de namn som till slut pryder våra plaggs namnskyltar är konstiga ”Serendipity” ”Nifty patch” ”Danny loves me”. Tro mig. De är väldigt, väldigt normala. Inget konstiga alls. Var med en halvtimme på en Lola-pyjamas-vin-kväll så kommer du också tycka att våra namn efter omständigheterna, och efter de förslag som kommer upp innan namnet bestäms, är ytterst normala och vanliga. Det är under dessa kvällar som jag fyller på med mest skrattenergi under hela året. Inte på något vis att jag inte är nöjd med de namnen vi väljer eller att jag skulle tycka att de är skrattretande. Jag älskar de namnen vi väljer och tycker att de passar just den modellen som de får namnge. Men vägen till det där perfekta namnet kantas av diverse skamliga, icke rumsrena, felstavade, grönsaksrelaterade namn. När de sägs om och om igen med olika röster och med olika dialekter så blir det väldigt, väldigt roligt. Kanske att det inte skulle vara lika roligt mitt på dagen, men där sent på kvällen, så fylls min kvot av skratt som känns ända ner i magen på. Tack för det!

Nu är jag hemma igen. Trött och lycklig över att ha världens bästa kollega och att ännu en härlig kollektion är på väg att skapas!

Stor kram Lola


Fågelskådning
10 september 2013


Konsten att komma ner i varv efter att ha haft nära maxpuls utan fysisk aktivitet i en månads tid, det är en utmaning. Att gå från högt stresspåslag till att ligga i hängmattan och läsa en bok är för mig en fysisk omöjlighet. Det liksom kryper i hela kroppen av rastlöshet och orden i den förmodligen superbra boken flyter ihop till en obegriplig massa. Jag har hittat olika saker som gör att jag kan tänka på annat än på jobb för ett litet tag och sakta men säkert ta mig till hängmatteläge. Här kommer en liten lista:
1 Bygga eller renovera saker
2 Leta på internet efter saker jag med stor tveksamhet behöver.
3 Köpa saker som jag med stor tveksamhet behöver.
4 Hitta komplicerade recept och handla och laga mat enligt konstens alla regler. Gärna med ett glas vin i handen…
5 Tvinga mig själv att promenera för att handla mat istället för att ta bilen
6 Vara med på barnens hela idrottsaktiviteter utan tillgång till min iphone
Ja och efter allt detta – då kan jag under korta stunder njuta av den där lilla stunden i hängmattan med fin-fina boken.
I helgen fick jag till 15 minuter i hängmattan och kände mig nöjd. Barnen kommenterar då att det är en fågel på vår tomt. Det är en stooor rovfågel som inte kan flyga. Vi tar bilder och hindrar Doris (vår hund) från att jaga den. Jag som är heeelt fågelokunnig konstaterar stolt till barnen. Titta, det är en fågelunge som inte har lärt sig flyga ännu.

När fågeln är kvar på vår tomt 2 dagar senare börjar jag ringa runt för att få hjälp. Den verkar inte flyga så bra och kanske att vingen är lite sned. Vem ringer man egentligen om en vingskadad rovfågel som helt plötsligt är mitt ansvar eftersom den har valt just vår tomt som sjukstuga? Samtal nummer 3 blir till en vänlig dam som arbetar på Viltjouren – perfekt att ringa till henne – synd bara att hon inte bodde i närheten av mig. Hon tipsar mig om Djurambulansen. Ok bra. Får prata med en jättetrevlig man som berättar att de inte hämtar vilda djur. Nähä. Jag frågar vad jag skall göra. Det är söndag och det är inte många som svarar i telefonen som jobbar med vilda djur. Följande dialog utspelar sig då mellan mig och den oerhört djurälskande och djurkunniga mannen:
Jag (med lite bedjande röst): Men vad tycker du jag skall göra. Den mår ju inte bra och är på min tomt.
Mannen (mycket lugnt och vänligt): Ja, då tycker jag du gör så här. Du börjar med att fånga in fågeln.
Jag (med blanding av skratt och panik i rösten): Stopp! Jag kan inte fånga in fågeln. Den är vild, den är jätte stor. Jag är livrädd för fåglar och skulle inte få för mig att klappa en undulat.
Mannen (med fortsatt lugn i rösten): Ok, men kan du titta om den är ringmärkt – för då är det kungens fågel.
Jag (med blandning av ångest och panik): Kungens fågel??? (jag ser kungen framför sig med ett litet gäng av rovfåglar. Hur han går där och räknar in dem om och om igen och säger med morrande röst – det saknas en! Och den är på min tomt…!!!)
Mannen: (med glad stämma) Ja, alltså det är inte kungens utan statens, man brukar säga så – kungens fågel
Jag (lagom road…) Jaha. Men vad skall jag göra? Skall jag ge den något att äta och dricka? (jag är ju inne på det här med att laga mycket mat för att komma ner i varv – restaurang Lola till din tjänst!)
Mannen: (lugn och saklig igen) Ja, det är ingen dum idé. Då gör du så här, du fångar in en mus och ger fågeln den att äta.
Jag: (skämtar du??) Nej, det blir nog ingen mus till den här fågeln. Äter den hundmat tror du?
Mannen: (glad röst) Ja, det är ingen dum idé – testa det.
Samtalet avslutas med att jag tackar så mycket för all hjälp och att jag skall be barnen sätta ut mat och dryck i närheten av fågeln (jag själv vågar inte vara så nära)
Jag känner mig oerhört tacksam för hjälpen och tacksam för inblicken i ett helt annat liv – en helt annan värld – där det inte är något konstigt att fånga vilda djur oavsett om det är rovfåglar eller möss. Idag kom det en viltvårdare och hämtade fågeln. Blir nästan lite tomt utan den på tomten!

Kramar från Lola

Brännsår och telefoner med sim
27 augusti 2013


Redan i slutet av promenaden med fina vännen är jag smärtsamt medveten om vad det innebär friktionsmässigt i 25 gradig värme att gå en entimmespromenad i raskt tempo i träningsbyxor med häng. Mina snälla, halvtränade 40-årings lår utan skyddande textil mellan låren medför att de bränner små hål på varandra som faktiskt gör skitont när man transporterar sig själv med de stumpiga små benen och brännskadorna gör sig påminda. Jag blir inte bara smärtsamt medveten om att det gör skitont att få brännsår på insidan av låren, jag blir också smärtsamt medveten om att mina lår uppenbarligen tar i varandra när jag går och att min gångstil numera påminner om Zeb Macahan.

När jag senare på dagen går upp till affären för att handla har jag mjuka byxor helt utan häng. Jag handlar räkor och kräftor och tänker ha en liten spontankräftskiva med familjen och svärmor. Det blir ju lite mycket att bära och eftersom jag aldrig har väska med mig utan bär nycklar, telefon, plånbok och diverse andra saker i händerna – ja, då kommer jag på den smarta iden att på hemvägen lägga ner alla mina pryttlar i en av påsarna. I charken jobbade en ung tjej som berättade att hon aldrig hade stått i charken innan och att hon bara jobbade extra. Härligt tycker jag. Mindre härligt när jag kommer hem och inser att räkor och kräftor inte har legat i en tät påse utan läckt räk- och kräft spad i påsen. En liten pöl på ca 1 dl har bildats längst ner i påsen. En pöl som min iphone simmar omkring i. Sim, sim. Skärmen visar vita lodräta streck och det är inte ett dugg svårt att se vattenmängden i telefonen eftersom det är som ett vågigt streck över telefonen med vatten under och inget vatten över. Man nästan väntar på att det skall guppa omkring plastiga fiskar under vattennivå strecket – som en leksakstelefon med fiskar i. Eftersom jag har ett viktigt telefonmöte på måndagen bestämmer jag direkt med min äldsta son att jag skall få låna hans telefon. Jag morrar lite över att jag måste lägga in ytterligare en sak på to do listan på en redan stressig måndag – mobiltelefonbutiksbesök…

Min äldsta son älskar att fiska. Han fiskar oftast med sin lillebror och sin bästis Isac. Ibland metar de. Ibland kastar de med kastspö. Oftast får de ingen fisk. Ibland får de en liten abbore som de kastar i igen. Förra helgen köpte sonen ett nytt kastspö för sina sparpengar. Han är väldigt glad för sitt kastspö. Han kastar och kastar. Längre och längre. Tar i mer och mer. Han bestämmer sig för att nu skall han ta i så mycket han bara kan. Han står på bryggan och kastar rakt ut i sjön. Hans lilla späda kropp får utav ansträngningen samma känsla som en spjutkastare på friidrotts-VM. Han liksom följer med kastspöt ut över bryggkanten och flyger helt okontrollerat ner i sjön. Han blir ledsen och rädd och har mobiltelefonen i fickan. Ok.

Yngsta sonen har en gammal samsung som han inte har använt på ett år. Jag försöker väcka liv i den. Han skall mata in någon speciell kod som han har lagt in själv utöver pin koden. Han testar 30 gånger sen låser sig telefonen. Ok.

Måndag förmiddag. Jag åker med 3 obrukbara telefoner till mobiltelefonaffären. I all hast har jag satt på mig jeans med häng. Det gör jätte jätte jätte ont att gå. Jag får låna en lånetelefon hos mobilaffären. Thank you god! Det är en Sony Ericsson som var supermodern någon gång i början på 90-talet. Jag knappar och knappar och knappar för att få till ett sms till de som hört av sig till mig när jag varit okontaktbar. Fyra gånger trycker jag på knappen 6 för att få fram bokstaven ö. Flera gånger drar jag hårt med fingret på den lilla, lilla skärmen för att bläddra mellan meddelandena. Ingenting händer. Alla som har hållit fast vid sina gamla mobiltelefoner och inte bytt till iphone eller liknande – jag är full av beundran över att ni skickar sms med fler än 4 ord i! Jag bestämmer mig för att köpa nytt fodral till sonen och går in på ny affär. Det gör om möjligt ännu ondare att gå och jag tar mig lätt stapplande in till de två unga killarna som jobbar bakom disken. Jag häver fram min lånetelefon och ber att få köpa ett fodral till en iphone. Jag märker att de tittar lite på varandra men hjälper ändå mig så att jag får köpa mitt fodral. När jag kommer hem inser jag att min gylf har varit öppen hela utflykten och blir fnissig när jag tänker på synen de två killarna i affären mötte. Medelålders kvinna med Zeb Macahan gång och antik mobil äntrar butiken med vidöppen gylf och stressad blick. Tvångströja nästa?

Om en och en halv vecka får jag tillbaka min vanliga telefon. Vid samma tidpunkt kommer jag förmodligen gå helt vanligt igen. Tack för det! Herre min je vad beroende man är av sina tekniska prylar och vad skönt det är att inte ha brännsår på låren.

Stor kram från sim-sim Lola


Arbetstimmar och lycka
22 augusti 2013


Hur många arbetstimmar finns det i världen? Inför en kollektionsstart på House of Lola är det inte bara en riktigt bra titel på en dokumentärfilm, det är också en ytterst relevant fråga. Veckorna innan starten är jobbkalendern heeelt full inte bara för mig och för kollegan utan också för all vår personal. Det jobbas och gnetas och förbereds och slipas och konkas och lyfts och transporteras och lyfts igen och skrivs och piffas och redigeras och fotas och skrivs lite till och fylls på och skickas ut och ja, sen är det kickoff för alla säljarna. Det är en såååå fantastisk dag. Att få träffa våra underbara säljare. Många av dem som varit med oss i flera år och blivit inte bara säljare utan vänner till oss – ja, den dagen är en sån energikick. När alla har åkt hem så unnar vi oss att känna oss riktigt, riktigt trötta i ca 4 timmar, sedan är det bara att köra igen för 4 dagar senare startar säsongen. Igår var dagen d. Dagen då startskottet för hemförsäljningen går (för webshopen är vi alla fortfarande på startlinjen och fixar och donar, redigerar och skriver och … ja, ni förstår). Det är alltid lika spännande vad som händer den där första dagen. Vad skall Ann-Charlotte i Falkenberg gilla denna säsongen? (hon brukar handla första dagen), hur många visningar hinner Sara i Göteborg ha på en och samma dag? Vilka plagg blir mest populära? Frågorna är många och när dagen är över så har man fått svar. Det är så häftigt!

Idag kommer jag och kollegan sätta oss och göra repeatordrar! Det är en sån lycka och vi är så ödmjukt tacksamma över det fantastiska mottagandet höstens kollektion har fått. Nu fick vi en ny arbetsuppgift dagen till ära. Jobb, jobb, jobb. Beställa mer kläder!  Efter gårdagen kan vi också konstatera att det kommer finnas säljare som på sitt extrajobb hos oss förmodligen kommer ha mer lön nästa månad än vad vi har. Jag kanske skulle bli säljare istället?! Ha ha! Det är så härligt att höra våra säljare prata om att de bokat in vinterresan och att den skall finansieras av Lola lönen och en annan säljare som sparar sin lön över säsongerna för att köpa ett stort och fint växthus. Det gör mig varm i kroppen!

Jobb, jobb, jobb kramar med massa kärlek från Lola


Sommar och grottmänniskor
8 augusti 2013


En helt fantastisk sommar har passerat. Bästa sommaren någonsin kanske – det har i alla fall känts som att solen aldrig har velat sluta skina och att bad, grillkvällar, vänner på besök, härlig sommarläsning och mysiga stunder med familjen har mixats ihop till en helt fantastisk, underbar röra! Det är bara att tacka och ta emot och stanna upp och känna sig otroligt lyckligt lottad att solen väljer att skina just på mig och mina nära och kära. Tack solen! Eller kanske mer – tack molnen för att ni höll er borta just under mina semesterveckor :) .


Under sommaren har jag lite olika fokuspunkter.

1 försöka vara ledig.

Resultat: hmm lyckades sådär – men ändå – flera böcker lästa, så betyg svag 4:a.

2 ladda upp inför Aim challenge.

Resultat: då vi bodde i en holk utan vatten och toa från november till slutet av april, så kändes det som att all och då menar jag ALL träning och uppladdning skulle ske under semestern – så betyg… stark 2:a.

3 Gosa med mina barn och säga att jag älskar dem så många gånger så att de helt tröttnar på mig.

Resultat: japp, funkade bra. Båda killarna sov med mig och min man i samma säng de flesta nätterna i vår lilla stuga - helt frivilligt – jag la till och med ut på facebook att det var så härligt att ha en kille på varsin sida i sängen. Förstod först när inlägget censurerades av facebook att det kunde uppfattas på helt annat sätt än att det var två lintottar på 8 och 10 år… Efter Bobbys lite uppgivna svar på ännu en av mina kärleksförklaringar – mamma, jag vet – blir betyget 5.

4 Komma tillbaka till verkligheten efter semestern lite lagom brunbränd och med ett inte saltvatten slitet hår.

Resultat: hmmm, kom på sista veckan att jag borde ha bokat tid hos min fina frisör i Falkenberg – Kicki – hittade ingen ledig tid. Konstigt. Är det alltså så att det är fler som vill klippa av sina slitna sommartoppar, eller kan även min fina frisör ha semester? Konstigt. Tänker då att det är sommar, jag känner mig fri, livet är härligt, vad gör väl ett hår – och – ber min 10-åriga son Bobby att klippa mig. Javisst. Jättesmart. Jag säger till Bobby, som tycker det hela är ytterst spännande, att jag drar ner kammen och så klipper du ca 1 cm. Jag gör en liten fin bena i mitt snustorra hår och drar med kammen. Klipp, klipp låter det. När jag sedan tar kammen bak i håret utmed ryggen – ja, jag hade rätt långt hår i slutet av juli – så når inte min arm så långt ner och klipp ljudet låter helt plötsligt närmare mitt öra. Jag frågar Bobby hur det går med den där centimern – han tittar då frågande på mig och säger – men jag klipper ju där du sätter kammen. Ja, självklart gör du det. Ja, självklart. Det skiljer ca 10 cm mellan sidorna och i nacken. Min frisör på hemmaplan får fixa till och jag försöker rabbla som ett mantra – det är bara hår, jag fick en väldigt rolig stund med min son – för vi skrattade gott, lite halvlång page är väl också en hit? Så betyget då: ja en fyra får det nog ändå bli – det är ju som sagt bara hår, och topparna är definitivt inte slitna längre.

5 Genomföra Aim Challenge.

Resultat: ja, nu till den stora utmaningen. Det som började med att vi kunde tänka oss att ha med picknick korg och mumsa blåbär första året vi var med (2011) är nu en multisporttävling på vår alldeles egna hobbymotionärsnivå på fullt på blodigt allvar. Här skall pressas skiten ur oss själva så gott det går och trots att vi förstår att vi är bland de med minst antal träningstimmar i bagaget och ganska ensamma i klassen damer 40 (som för övrigt inte finns, men om den funnits, då jäklar), så vill vi ändå prestera på max – vårt max. Vi dricker uppladdningdrycker utan smaksensation och har införskaffat bars, gel, sportdryck samt bra och lätta kläder till denna utmaningens dag.

Adrenalinet är på topp och så går då startsignalen och när den går så händer något med mig och bästa kollegan. Vi går helt in i tävlingsmoodet. Grottmänniska moodet. Så många kontroller som möjligt skall tas på sex timmar och vi skall cykla så fort det bara går – mestadels uppåt. På något konstigt sätt får inte en enda sekund spillas på något onödigt – vila gör vi i nedförsbackar och dryck och bars har vi i den käcka lilla väskan på ramen så att vi kan äta under färd. De första timmarna pratar vi knappt med varandra. Vi bara cyklar, simmar, springer och tar kontroller, som små robotar.

Redan vid starten märker jag att jag har vänt min vattenbehållare i min vattenryggsäck åt fel håll så det skaver in ett stort plastlock i min rygg. Stannar jag och fixar till det? – nix, det tar tid och det är faktiskt bara smärta. Kämpa, kämpa. Efter två timmar börjar vi prata med varandra och det är dels för att vi tar en fantastisk kontroll på en helt fantastisk liten skogsstig och det är bara vackert och härligt. Vi säger något i stil med – ”gött, fan va bra, high five” – ja, lite på grottmänniska språk (eller var det på grabbigt fotbollsfans språk kanske ). Andra anledningen att vi börjar prata med varandra är för att jag säger till min fina partner att jag inte behöver stanna och kissa längre – för det fixar jag när jag simmar. Bra vi tjänar någon minut. Två timmar till förflyter och vi pratar, hejar på våra medtävlanden genom att säga heja, heja varje gång vi möter ett lag och livet på tävlingsbanan känns bra.

Sen händer något. Jag går helt in i väggen. Vi slutar att glatt säga heja, heja när vi möter medtävlanden. Vi förkortar ner hejaramsan till en kort nick och ett hej. Jag meddelar min partner att nu är det bara pannbenet som kör. Hela färden känns utomkroppslig. Jag slutar helt prata och bara kör. När det är en timme kvar tills slutsignalen tjuter skall vi ”bara” klämma Sälenbacken uppför – från Sälen by till Lindvallen. Jojo. Min oro för denna backe är stor och jag går helt in i mitt eget skal. Min grottmänniska bubbla. Min fina partner som fortfarande har krafter kvar peppar mig och säger peppande: ”bara till den blå skylten, sen till den vita, heja dig Lola, du är bra”. Jag svarar ingenting. Sen mitt i backen känner jag helt plötsligt en lite småsvettig hand på min rygg som lite lätt puffar mig framåt i uppförsbacken. Jag vänder mig åtsidan och tittar på min partner som ler och jag säger då de första orden på en timme: jag älskar dig. Min grottmänniska till partner svarar ja, ja, å jag dig, nu skall du bara till den blå skylten. Vi tar oss upp och klämmer faktiskt tre kontroller till upp vid Lindvallen. Efter loppet känns våra kroppar lätt slitna – känslan efter en genomgången förlossning gör sig påmind och ölen vid målgången känns som en gudagåva. Ja, näst efter min multisportpartner/kollega förstås.

Vi tar oss lätt stapplande tillbaka till vårt rum och stretchingsmaratonet börjar. Diverse olika ställningar prövas för att komma åt den lite slitna sittmuskulaturen. Varianterna är många. Den ena bättre än den andra – vi hamnar till slut liggandes i sängen med benen åt sidor och rakt upp. Självklar umgängesform i trosor och bh för två kvinnor i 40-års åldern. När vi ligger där och pratar om att det verkligen känns lite som efter en förlossning. Lika mentalt slut som kroppsligt slut. Ja, redan då börjar vi planera för nästa år. Vad kan vi göra bättre? Hur kan vi vara mer effektiva? Vad skall vi öva på? Det är liksom ett litet gift, ett härligt gift, att bli en motionär-senior-litegrann-multisportare efter 40. Jag har redan bestämt mig för att träna mer backträning. Ja, och resultatet. En 8:e plats bland 45 damlag. Så än kan tanterna . Betyg: ja va katten, jag klämmer till med en 5:a!



”Starka ben och lite lätt öm rumpa” kramar från Lola




Läppstift och nagellack
27 juni 2013


Jag har varit på bröllop. Ett fantastiskt bröllop fyllt med kärlek och lycka och sång och tal och god mat och ja allt. På bröllopet skulle jag ha en korallröd klänning. Jag sminkar mig inte särskilt mycket och har alltid korta, praktiska naglar, men inför detta bröllop så är jag på stan med mina barn. Stan i detta fallet är i Falkenberg – min hemstad som jag älskar gränslöst. Barnen har med sin kusin med kompis – så jag och fyra barn är på stan och fikar, går i lite affärer och vips så befinner jag mig i en sminkaffär. Medan barnen provar i princip alla parfymer som finns i butiken (mina söner luktade diverse damparfymer när vi åkte hem) förtrollades jag av den vackra mörkhåriga tjejen som hjälpte mig. Då hon talade så varmt om alla korallfärgade toner och lite lustigt nog hade en korallfärgad bright serendipity på sig, så slutade det med att småslitna, osminkade jag gick därifrån med både ett korallfärgat läppstift med tillhörande genomskinligt gloss samt två olika sorters nagellack med tillhörande genomskinligt nagellack som man tar över. Jag blev inte lika härlig som den vackra tjejen i butiken – men, jojomen – både läppstift, läppglans och nagellack var på på bröllopet. Jag tror det är min nya grej – nagellack och läppstift. Jag skall vara tjusig hela sommaren! Så det så!

Idag skall jag till parken med mina barn iklädd shorts, linne, nagellack och läppstift. Fram för mer glamour!

Glamouriga sommarkramar från Lola

PS. vi ses till hösten – det blir en fantastisk höst, med massa nyheter, överraskningar, finaste kollektionen någonsin speciellt gjort till just er. Vi fyller ju 5 år till hösten 




Sommarkalender
14 juni 2013


Jag vill börja med att säga TACK! Tack alla fina, engagerade, underbara kunder som tillsammans med oss har stigit upp varje morgon och slagit på datorn för att få en glimt av dagens lucka (ja, på Lolas håll har det ju dock inneburit en del tekniskt arbete innan vi bara har kunnat njuta av dagens lucka ) Tack alla ni som under dagen varit inne eller kanske gått in på kvällen och sett om det finns något kvar i just er storlek. Tack för att ni finns och vi är så glada över känslan att det här blev en bra sommarkalender. Vissa dagar bara ööööönskar vi att vi hade haft fler blå saker, nästa dag önskar vi att vi hade haft fler rosa, för att den tredje inse att idag är favoritfärgen offwhite. Det kanske kan verka som att sommarkalendern bara är något som ploppar upp varje dag, men för oss på Lola är det massor, massor av jobb bakom denna härliga kalender. Det skapas en massa nya, unika plagg – ja, nästan som en liten minikollektion, det roddas med våra fantastiska modeller och fotografer och rekvisita till fotograferingen. Dagen innan fotograferingen kom vi på att det skulle vara underbart att ha med en cykel på ett av korten, en fin, gräddvit cykel i äldre stil. Jaha, då är det bara att fixa det på 24 timmar. Men allt går. Tur att jag och kollegan har kombi när vi skall lasta in blommor, stolar, bord, cyklar etc etc. Sen skall det göras bildspel, inventeras på lagret, planera vilken dag vad skall vara och sist men inte minst så skall allt presenteras helst samtidigt på facebook, hemsidesbildspelet och i webshopen. En av våra anställda är uppe med tuppen varje morgon och fixar detta. Tack Emma! Och sen är det igång. Det är så spännande. En annan sak som också sker exakt samtidigt ibland, det är när det läggs ordrar vid precis samma tidpunkt. Då går båda ordrarna igenom och om det är just den sista, ja, då har vi sålt en för mycket. Vi önskar att det inte var såhär, men när det blir lite sådär extra galen efterfrågan på i denna kalendern oftast ett rosa plagg – ja, då kan det hända. Vi tycker det är bajs och försöker lösa det så bra det bara går ändå.

Igår hade mina barn skolavslutning. En underbar avslutning i vackraste vädret. Idag har mina barn sommarlov. Direkt infinner sig en underbar slöfocksmentalitet. Barnens sover länge. De myser, de sover i soffan, de tittar på TV och leker med leksaker de aldrig leker med annars. Jag önskar att även jag kunde ställa om från jobb till semester på en dag. Jag har inte den förmågan. Det är hela tiden några saker som ligger kvar och skvalpar i mitt lilla huvud. Mitt botemedel är att skriva To do listor och läsa en bra bok och i år tror jag att jag skall pröva något nytt – bara njuta av några av de kalenderplagg som blev just mina detta år och bara känna mig somrig och härlig oavsett väder och vad som skvalpar runt i mitt huvud.


Somriga, tacksamma, kalender hälsningar från Lola



Varmt eller kallt, kallt eller varmt
3 juni 2013


Jag kör en hel del bil i min jobbvardag. Jaa jag har ju min andra jobbhälft en bit bort . Så när det blir helg och vi skall familjeåka så tycker jag det är skönt att sitta bredvid. Kanske sova lite… det händer bara sisådär 9 av 10 bilresor. Oavsett avstånd. Avslappnande helt enkelt. Men så här års har vi ett problem; det är kallt i bilen. Bästa chauffören vill ha AC på fullt blås och 17 grader. 17 grader är kallt!! Vem gillar 17 grader och jättemycket blås på sommaren? Inte jag. Inte i bilen heller. På vintern är vi överens om att 22 grader passar fint inne i bilen. Jag tycker det passar bra året runt.
Så jag sov… menar blundar lite  med stor sjal, långbyxor, strumpor och skor och jacka. Och chauffören sitter i solbrillor och shorts. Jaa olika temp. Tur att nya Fortune shawl är jättestor, räcker som filt också .
Ikväll har vi sommaravslutning med vår fantastiska personal. Finaste tjejorna som är med och gör detta möjligt, varm i hjärtat! Först ska vi ha lite möte med sammanfattning av våren och lite nytt inför hösten. Jo för det är faktiskt jubileum för oss i höst. 5 år sedan vi startade. Planer på firande pågår för fullt. Härliga överraskningar väntar…..
Fast först ska vi överraska oss igenom den härliga underbara sommarkalenden. Som julafton fast sommar. 22 grader minst!!

Soliga kramar Lola



Jag är inte förkyld längre!
30 april 2013


Oj vad tiden går fort. April har bara rusat iväg. April denna underbara månad som skall gå i vårens och de spriande knopparnas tecken. Nu blev det ju inte så. Det blev istället ännu en vintermånad där snön började smälta lite lätt halvvägs på väg mot maj. Ja, ja, nu är det ju faktiskt lite varmare och solen har kikat fram – jippie!


Istället för att april månad blev en månad i vårens tecken, blev det på Lola en månad i ”gör det själv” ambitionens tecken. Vi hamnar i det ”moodet” allt som oftast och de senaste veckorna har det gått som ett sus i personalkåren över allt som vi skall fixa och göra – själva. Det har snickrats och fixats med nya happenings i form av superdagar och för att få det att gå i lås har det nästan kännts som att vi behövt superkrafter. Men vilken lycka när det sedan genomförs och allt klaffar. Vi har också haft inte bara en, utan två Lola fotogaferingar. Våra Lola modeller är inga inhyrda modeller – det är fantastiska vänner som finns där om och om igen. Vi är så otroligt tacksamma att de finns där och är med i vårt ”gör det själv” fotograferande. I april har vi fotat sommarplagg. Det har varit jätte, jätte kallt. I Uppsala fotade vi i en jättehärlig miljö vid äldre fina hus. Tuppskinnet var konstant när modellerna planterade blommor, hängde tvätt och skrattade och frös. Veckan efter tog vi med två fina vänner till Hotell Ocean i Falkenberg (rekommenderas varmt att besökas – underbart ställe) där vi tog nya somriga bilder. Blåsten var så hård att både jag som fotograferade och modellerna sandblästrades light av sandsmattret vid havet. En vecka senare kan jag fortfarande känna sand i hårbotten när jag duschar…


Minst sagt har vi haft fullt upp under april månad och då har jag passat på att flytta också. Jajamen, holklivet är ett minne blott och nu kan jag både kissa, bajsa, duscha, diska, tvätta kläder och sova varmt och torrt. Det går inte att förneka att det är väldigt skönt med vissa sanitära förmåner. Men, vad tillhör när man flyttar? Jo, att montera IKEA möbler. Jag har skruvat så att jag har blåsor på händerna. Men, det är klart att ”gör det själv” ådran kommer fram i sin stolta prakt vid skruvmaraton som IKEA skapar. Allt känns väldigt ok – ny soffa till barnen – snabbt och lätt – check – Nya hurtsar till skrivbordet – lite jobbigare, men Bobby hjälpte till, så det gick lite snabbare, ok – check. Men sen… gästsängen vi hade hittat på IKEA kändes både fin och väldigt prisvärd. Som en dagbädd, där man kunde dra ut nederdelen så blev det en dubbelsäng. Jag var faktiskt förvånad över att priset var så lågt – t o m lägre än vad det man kan förvänta sig av detta varuhus. Börjar plocka upp delarna och när det ramlar ut 3 stycken 3 liters påsar (ja, jag älskar påsar, så att jag vet exakt hur stor en 3-liters påse är ) fulla med skruvar, muttrar, pluggar etc – ja, då börjar jag ana lite oråd. 4 timmar senare är säng-j-ln inte färdig ännu. Förstår priset. Skulle jag räkna ut priset på min arbetstidsinsats – ja, då är det inte längre en billig säng. Kändes nästan som att jag tillverkade en gästsäng helt själv. ”Gör det själv” upphöjt till 3.


Ja, sen var det, det här med förkylningen. Jag har varit förkyld i snart 6 veckor. Så där förkyld så att det känns som att jag snyter ut hela hjärnan varje gång jag snyter mig. Och jag snyter mig hela tiden. Träffar min smarta syster som kläcker idéen att jag kanske är allergisk. Jaha. Jo, det kan man ju vara. Så med egen ”gör det själv” diagnos och egeninköpt allergimedicin så är jag inte ”förkyld” längre. Jag var tydligen allergisk…


Nu är det snart maj – imorgon. Tjoho! Men först väntar valborgsfirande. Härligt! Ha en fantastisk valborg!


Vill också säga att jag hörde Peter Jöback på radion i morse – en kort intervju efter hans Broadway premiär. Jag älskar Peter Jöback. Så det så.


Kram Lola



Påsk med fågelkvitter i holken
27 mars 2013


Mitt holkliv börjar närma sig sitt slut. Ja, det är sant. Efter snart fem månader med hela familjen och hund på 15 kvm, så är detta härliga 1800-tals liv snart till ända. Vi börjar höra fågelkvitter i holken! Det är ruskigt svårt att föreställa sig att vi snart skall kunna duscha när vi vill, kunna ta vatten (både varmt och kallt) ur en kran bara genom att vrida på en liten ratt, sätta in smutsig disk i en diskmaskin (inte gå ut och ta snö i en kastrull som vi sedan värmer på kokplattan) kissa och bajsa på en varm porslinstoalett (ett ord som kommer högt upp på listan över ofta-använda-ord av min minsta son – han läääängtar efter just en porslinstoalett). Tänk att efter jobbet inte gå in i ett rum på 15 kvm och vara där tillsammans hela kvällen och sedan äta i det rummet, titta på TV, umgås och sedan sova i det rummet. Det går jättebra för alla som är nyfikna på holkliv att prova själva. Välj exempelvis ett sovrum med en dubbelsäng. Sätt in 2 extrasängar. Ta med en dunk med vatten, en kokplatta, liten konserver och en hund. Sedan är det bara att inte lämna det rummet överhuvudtaget. Enda gången det är tillåtet att lämna är om ni skall gå på toaletten, men då får ni inte gå på toalett, utan ni får gå ut och kissa. Japp så har vi det. Och nu efter snart fem månader så har jag tänkt att köra en hiss och diss a´la Rix morgonzoo.


För att spara det goda till sist så börjar jag med dissarna.

1 Kalllllt. Det är kalllllt i en stuga som inte är vinterbonad när vintern är rekordlång och nätterna inte går över nollan en enda natt. Även om vi är många på liten yta och elementen går för fullt, så är det kallt – kallt på väggar, kallt på golv, kallt och småfuktigt.

2 Packa och framförallt packa upp efter en skidresa. Tänk er att ni kommer hem från en skidresa med allt vad det innebär – mat, lakan, skidutrustning, skidkläder, kläder, toalettsaker etc etc – och så får ni bara tillgång till hallen i ert hem. I hallen skall ni packa upp allting, äta och sova. Ja, så känns det att komma hem efter en skidresa till holken.

3 Hund i holken. Tack gode gud för att vi valde en liten hundras. Tack gode gud för att Doris är världens snällaste och gosigaste hund. Vi älskar verkligen Doris. Men allvarligt. En hund i holken. Skall packa för att resa iväg över helgen till vänner i Göteborg. Bobby sätter sig upp i en av sängarna och Doris springer som vanligt runt, runt i sängarna. Vi går ut en promenad med Doris innan resan. Bobby lägger sig i sin säng igen för att spela Playstation. Efter promenaden som varken resulterade i ettan eller tvåan för Doris möts vi av en något bestört Bobby. Hans enda kommentar är ”bajs”.” F-n jag har bajs på hela ryggen”. Doris hade tydligen passat på att lägga en liten vänskaplig hög bakom Bobby när han satt upp i sängen. En hög som Bobby sedan la sig i med bar överkropp. Tack gode gud att det inte var den mer bacillkänslige lillebrodern. Utan varmvatten och dusch är det ganska svårt att bli toppenfräsch igen nämligen.

4 Magsjuka i holken. Japp, det har vi också hunnit med. Ytterligare kommentarer är överflödiga.


Och nu kommer hissarna!! :)

1 Vi har inte haft löss. Tack gode gud för det.

2 Jag har alltid älskat att ligga i dubbelsängen med barnen och kolla på film eller bara somna tillsammans. Vi har inte infört hårda regler om att man inte får somna i mammas och pappas säng eftersom jag äääälskar att ha dessa små liven nära, nära – även när de är 8 och 10. Är vi på middagar och barnen vill gå och lägga sig – ja, då går jag gärna hem med dem och bara ligger och myser och somnar ihop. För mig är det ren och skär lycka. Och…nu i holken… jag får detta varje, varje dag. Åh vad det är mysigt!

3 Playstation. Jag är egentligen inte så förtjust i att barnen spelar för mycket TV-spel, men i lagom dos så tycker jag det är helt ok. Sen är jag en sån person som har spelat själv under min uppväxt. Jag älskade super mario bros och var grym på Tekken 3 när det begav sig. I holken har vi Fifa 13 turneringar och jag får vara olika gubbar i Pirates of the carribean äventyren. Det fina i Holken är att vi gör allt detta ihop hela familjen. Det finns ju ingen annanstans att ta vägen - så vi spelar tillsammans.

4 Vi ser vårt drömhus växa fram nedanför kullen och då är det värt allting :) Det är ju faktiskt bara ett sketet i-landsproblem att vara trångbodd. :)

Får väl se om separationsångesten blir för stor när vi om en månad flyttar in i huset. Vi kanske bosätter oss i vårt sovrum…



Till alla – oavsett holkliv eller inte – vill jag önska en riktigt glad påsk!

Creme Ninon är väldigt gott som förrätt på påskbordet och tryter sysselsättningsfantasin så kan du alltid titta på ”En oväntad vänskap” på dvdn eller sätta på Of Monsters and Men på spotify eller varför inte vara helt crazy och göra något så tokigt och omodernt som att köpa deras cd :)


Stor påskkram Lola



Skruvmejslar och London
21 mars 2013


Ursäkta mig: Har du en skruvmejsel i din datorväska? Resan börjar bra…

Jag: Nej, jag har inte EN skruvmejsel. Jag har TVÅ skruvmejslar i datorväskan. En stjärn och en vanlig.

Killen i säkerhetskontrollen tittar lite frågande på mig och killen bakom mig i kön skrattar högt. Där står jag lite piffig, sminkad och fina smycken på plats och plockar ut skruvmejslar ur den snajdiga skinndatorväskan. Killen bakom mig fortsätter att skratta när han går förbi mig (för han hade tydligen inga skruvmejslar i sin väska som sinkar honom) och lägger en liten kommentar blinkandes med ena ögat: ja, man vet ju aldrig när man kan behöva en skruvmejsel. Ha, ha, ha. Jätte kul. Jag ber tusen gånger om ursäkt och förklarar (helt överflödigt för säkerhetskontrollskillen) att skruvmejslar alltid är bra att ha med sig, sist jag använde dem var på kickoffen i Skövde, då var de jättebra när vi skulle skruva ihop en ny klädställning. Han säger jaha och tar skruvmejseln ifrån mig. Förstår att han nog tycker att jag är en aning tokig och att min information om kickoffen är Skövde är ytterligare ett bevis på att jag inte har fattat vad som är viktig information för en säkerhetskontrollant på Arlanda.

Resan till London börjar ju strålande. När vi reser tillsammans så jobbar vi jämt. I bilen på väg till flyget, på flygplatsen, på flyget, på hotellet, på restaurangen. Ja, överallt och jämt. Jobb, jobb, jobb. Men fantastiskt roligt jobb! Nya kollektioner skall ju skapas! När vi är på väg in på planet börjar vi planera vems dator vi skall jobba i och att vi skall ha skissblocket till hands. Slår oss ner på våra platser och ser att det ligger ett extra litet bälte på det tredje sätet i vår rad. Jaha, en liten bebis skall med. Det visar sig vara en jättegullig kille på 14 månader. Så bär det av och skissblocket är redo. Mamman med sonen verkar ha både engelska och svenska böcker med sig vilket vi får bevisat redan en minut efter start då hon börjar läsa högt ur böckerna. ”Titta en tröja” ”Tröjan har hål för armarna” ”Nu skall tröjan sättas på Nisses kropp” ”Vips är tröjan på” ”Titta en strumpa” ”Strumpan har ett hål för foten”” Look a cat” ”The cat says miaaoo” osv, osv. Liten gullig kille, gillar inte att flyga jättemycket. Liten gullig kille gråter. Smått hysterisk mamma, läser högre och högre både på svenska och engelska och går sedan över till ny bok med barnsånger. ”row, row, row the boat…” ”lilla snigel akta dig…”. Vi försöker prata om nya härliga modeller och min kollega försöker teckna i vårt anteckningsblock. Efter sång nummer fem ger vi upp. Vi blir fnissiga och börjar tänka på hur det hela ser ut för de andra passagerarna. Två arbetsmyror och en högt sjungande mamma som sjunger helt gräsligt käcka babysånger. Sjöng verkligen jag sådana sånger för mina barn när de var mindre?? Om jag gjorde det, verkar de inte ha fått några men i alla fall – puh. Vi vet precis känslan som mamman har i kroppen när liten gullig kille inte vill vara på flyget. Vi lägger ner vårt jobb och äter chokladmuffins istället :)

Har sedan tre helt fantastiska dagar i London. Inspirationen är på topp och allting bara flyter. Några saker som bara är helt fantastiskt med denna stad:
1 Varuhuset Liberty – det är bara så vackert hela huset. Bara att mötas av deras fina, lilla blomsteravdelning gör blomälskare som oss lyckliga

2 Lunchstället Itsu – nyttigt fast food. Ååååh så gott. Skulle kunna äta där varje dag – men, oj, det gjorde vi visst :)

3 Mörka pubar där man kan ta en öl – eller ett glas vin – eller kanske en Mojito – eller bubbelvatten – eller bara sitta och ta det lugnt

4 Att det känns helt naturligt för taxichaufförer, hotellpersonal, servitörer och säkerhetskontrollanter på flygplatsen att tilltala mig med love, darling och dear. Jag bara älskar det – jag känner mig som en prinsessa! Ja, jag förstår att de säger så till alla – men det skiter jag i – just där och då är det jag som är prinsessan! Mycket bättre att bli tilltalad med love, darling och dear än tant, du eller i värsta fall ööööh.

Vi avslutar resan på Arlanda med prat, prat, prat. Vi fortsätter att prata när vi går mot hissarna och min kollega pratar på och tittar på mig och ställer sig lite lätt på tå för att nå att trycka på pilarna som lyser när hissen går upp och ner. Hon pratar, trycker, tittar på mig, pratar, trycker igen och fortsäter att titta på mig. Jag avbryter henne lite lätt genom att fråga vad hon egentligen håller på med. Vi blir fnissiga och konstaterar att tre dagars oavbrutet jobb gör att säkringar går i hjärnan. Vi trycker på den vanliga hissknappen för att hissen skall komma och jag lovar att inte berätta att hon stod på tå och tryckte på ljuspilarna för att hissen skulle komma. Ooops.


Kramar från en kollektions-hög och supermega inspirerad Lola


5:e gången gillt
8 mars 2013


Det är något med mig och balans. Eftersom jag är gammal ryttare, har jag alltid hävdat att jag har bra balans, men, denna övertygelse har verkligen fått omvärderas denna vinter. Det börjar när jag går en promenad med min vän Sandra. Vi skall gå en liten kort hundpromenad och det är isigt på vägen. Jag halkar till och Sandra stöttar upp mig och vi fnissar lite åt att jag är äldre än henne och att tant behöver stöttas när det är halt. Sedan släpper Sandra taget och jag går några få steg själv. Vurpan går så fort. På ett ögonblick så ligger jag raklång på isiga vägen. Mitt på vägen. Det gör så j-a ont, men jag försöker le. Vi tar oss hem i armkrok.

Någon vecka senare skall jag ta mig från holken ner för backen till bilen. På vägen passerar jag mellan två stycken containrar. Det går fort igen. Jag ser inte ens ut som Bambi på hal is. Jag bara ligger på marken – denna gången på sidan. Jag är själv när detta händer och jag svär. Utvecklingssamtalet jag hade i 8:an kommer upp till ytan. Per Sandén som var den ganska unga, ganska snygga gympaläraren hade skrivit ett intyg från gymnastiken. Det löd ungefär så här: ”Det känns som att Lolas armar och ben har växt mer än vad Lola kan handskas med och Lola har inte mycket koll på sina armar och ben och då särskilt inte när de skall koordineras och göra saker samtidigt”. Då när jag fick detta omdöme, kände jag mig lite ledsen, men nu när jag ännu en gång ligger på en isig markplätt, så inser jag att han nog hade helt rätt då och att utlåtande är minst lika relevant nu.

Jag berättar om händelsen för min äldsta son som ger mig tipset att jag skall tänka att mina ben är som paddlar som man paddlar med i en kanot. Ok. Paddla på morsan. Vi tar oss paddlande till badhuset där jag och minstingen åker i den strömma virvelbassängen. Den är utomhus och den går ganska snabbt runt, runt. Det är jag, minstingen och två stycken tjejer i 11-års åldern. Vi åker runt, runt, runt och efter några varv har både jag och sonen tröttnat. Vi ser då att den ena 11-åriga tjejen har ställt sig i den enda lilla utgången som är från virvelvinden och trycker sig mot ena väggstolpen som är vid ingången till virvelvinden. Jag inser att det är den stolpen som man håller sig i när man skall ta sig ifrån virvelvinden och inte fortsätta dras med. Tjejerna pratar och skrattar och jag säger till sonen att vi får vänta tills flickan har flyttat på sig. Hon fortsätter prata och skratta, vi åker runt, varv efter varv. Till slut tröttnar jag och känner att jag är en vuxen kvinna som är stark – jag skall ju kunna ta mig ut, utan att ta tag i stolpen. Alternativet att säga till flickan att hon skulle akta på sig finns tydligen inte – vill ju inte förstöra deras prat-skratt. Sagt och gjort. Jag drar mig in mot mitten i strömmen för att ta sats och ta mig ut genom hålet utan att ta tag i stolpen. Flickan skrattar. Jag kastar mig mot utgången. Flickan pratar. Jag slungas iväg av strömmen, mot flickan. Strömmen drar mig under ytan och jag känner hur min kropp trycks mot flickan, mot stolpen. Jag kämpar mig upp till ytan. Flickan prat-skratt har abrupt upphört och istället möts jag (på väldigt nära håll, eftersom våra kroppar är väldigt, väldigt hårt tryckta mot varandra mot stolpen) av en chockad blick och en ytterst frågande min. Eftersom strömmen är så hård, så kommer jag inte heller loss med en gång, utan jag får sprattla ett tag och be om ursäkt om och om igen (återigen på väldigt nära håll). Flickan flyttar sig förskräckt från stolpen. Minstingen kan komma ut och jag inser återigen att min kroppskontroll är noll – zero – nothing.
Det går tre veckor utan någon kroppslig fadäs. Jag känner mig nöjd. Känner att jag börjar återhämta min värdighet när jag är ute på promenad. Det är inte dags för broddar ännu. Jag är faktiskt bara 40. Skall ta ut barnens gympapåse ur bakluckan på bilen i måndags. Bobby står bredvid. Jag tar ett steg mot bilen och faller så handlöst att jag t o m glider under bilen. Bara mitt huvud sticker fram och Bobby undrar förskräckt hur det har gått innan han brister ut i skratt. Mamma, det såg rätt roligt ut. Tänkte du på det där med paddlar? Jag älskar dig Bobby – med paddlar verkar inte funka på mig. Jag går stelare än någonsin när jag i onsdags är i Uppsala med all fantastisk personal. Vi äter lunch och jag klarar att gå fram och tillbaka på isiga vägar till lunchrestaurangen. Jag känner mig stolt och lite trygg – det kanske är så här Bobby menar med paddlar – stel, stolpig gång? I och för sig är det inte alls så han ser ut när han går. Men ändå. Det verkar funka. På eftermiddagen skall jag skjutsa Piia till ett möte i Uppsala. Piia är snygg idag. Hon har sina fina kilklacksskor på sig och datorn i handen. Vi går mot bilen. Jag med min stolpiga – paddel? – gång. Piia, lite mer avslappnat i sina höga kilklacksskor. Det är isigt. Jag känner mig trygg. Jag klarar detta. Jag kommer fram till min bil. Bra, jag klarade det. Då hör jag Piia. Åh, åh, f-n och jag ser hur hon börjar som bambi på hal is (inte alls som jag som bara ramlar). Jag försöker stötta upp henne. Jag – med paddlarna. Sedan ser jag hur hon i slow motion faller. Faller rakt mot mig med sina kilklacksskor. Hennes ben är som en machete när de med en otäck precision rycker undan mina fötter. Denna gången ramlar jag på mage. På mage. Jag ligger helt stilla. Funderar på om jag inte skall resa mig upp, utan låta någon annan lyfta in mig i bilen. 5:e gången gillt. Broddar nästa. Det är helt ok att ha broddar när man är 40 om man inte har någon kroppskontroll och uppenbarligen varken klarar av paddelteknik eller kan koordinera armar och ben.

Kramar från blåslagen Lola


Utgått ur sortimentet
28 februari 2013


Ibland, eller rätt ofta, händer det att nåt man gillar försvinner ur sortimentet. Du vet den där müslin man inte kan vara utan till frukost, eller den trista känslan när menyn på restaurangen är utbytt så att man måste hitta en ny favorit-rätt eller att den tidningen som jag gillade och testade sen inte längre finns i tidningshyllan. Jag förstår att det kan bero på att inte så många andra gillar det eller att det ska ersättas av nåt nytt och nånting bättre……
I mitt liv finns det en hel del saker jag gör som skulle behöva utgå ur sortimentet. Saker som är äckliga och tråkiga och som jag tror att jag skulle bli en bättre människa av om de inte längre fanns i mitt ”sortiment”:

1. Äta bruna bananer
Det är verkligen jätteäckligt. Torrt och trådigt och …gammalt. Och varför skall ju just jag offra mig på en brun gammal banan när det finns fina äpplen? Inte så att nån annan i familjen ska ta den utan den får gå i komposten. Bort med bruna bananer!

2. Sitta på kissig toa-ring
Det första jag gör när jag kommer hem från jobbet är oftast att gå på toa. Med telefonen i ett krampaktigt grepp mellan kind och axel och kassar i handen och alldeles för kissnödig (eftersom jag alltid tror att det är lugnt när jag lämnar kontoret) klämmer jag mig in på toa, åmar mig ur byxorna för att jag inte hinner knäppa upp och hamnar på en kissig ring. Jätteäckligt! Med pojkar i familjen och mycket kill-kompisar hemma är det en rätt vanlig företeelse som snart kommer utgå ur MITT sortiment. Jag vägrar kissa på kissig toa sits, jag vägrar att torka kiss på golvet och skall numera avsluta dagen med ett toabesök på jobbet och sedan i lugn och ro inspektera toan därhemma så att den skyldige själv får torka rent!

3. Leta efter sånt som inte övriga familjemedlemmar hittar
Varför är jag den enda som hittar saker som är borta? Om jag kan hitta dem så är de ju inte borta?! Väl?! Häromdan sa mannen att han slängt disktrasan och att det visst inte finns nån ny. Jo, sa jag, kolla i lådan bakom sophinken. Jag har kollat, säger han. Men kolla igen. Jag står kvar bredvid honom när han flyttar på sophinken, kollar på lådan bakom och säger ”näe”. Jag blir frustrerad, river ut sophinken igen, tar fram lådan och där, under en ny diskborste ligger …en disktrasa…..

4. Använda kasst schampo
Mitt hår och min frisyr är en katastrof. Det bara hänger och är risigt och har trist utväxt. Och inte hjälper att jag använder billigt schampo från mataffären. Mitt finschampo är alltid på fel ställe, i nån halvuppackad väska, i fel badrum eller så ligger det en tom flaska på badrumsgolvet och nån har badat skumbad med det. Dåligt, billigt schampo utgår ur mitt sortiment. Torrschampo får bli räddningen! (Jaa det kanske inte rädda min frisyr och min utväxt men gör ju i alla fall inte saken sämre.)

5. Plingande och voffande på min telefon
Trots att barnen har egna telefoner så är min telefon fylld av konstiga spel. Spel som plingar och piper och skäller. Nåt litet ”pet” som vill ha kärlek eller nåt som det är ”time to harvest”. Hur kunde det bli så här? Det piper till och förväntasfullt tror jag att jag fått ett trevligt sms men så är det bara nåt s-k-i-t spel som vill ha uppmärksamhet. Jag blir bara besviken och inser att jag alltför sällan får kärleksfulla sms. Och så inser jag också att jag inte skickar så många romantiska sms till min man heller…. Så spel plinkande utgår och ska ersätts av lite romantik!

puss och kram på er
hälsningar Lola


VÅRLÄNGTAN OCH BRÖST.
21 februari 2013


Februari och kallt – nu längtar jag till våren. Jag längtar så mycket, så mycket, både efter lite värme, lite vårtecken och att snart få börja använda lite mer Lola-vår-kläder. Hade på mig Lola chinos häromdagen och då galopperade min söta lilla hund med sina blöta tassar och satte dem på mina vader – i tvätten med dem :). Men snart, snart kommer jag ha snygga skor till chinosen och Sorel skorna är i garderoben. Då blir det dags för Lace skirt också och mer corallfärgat. Längtar, längtar!! Och snart är det dags för nyheter också. Längtar till det också! Men först lite februarivardag. Jag har varit på mammografi. Det är ju en upplevelse i sig att bara få en kallelse för första gången. Jaha, då är jag över 40 år. Jag vet inte riktigt vad jag skall vänta mig. Har förstått att det inte är så skönt, men att det går rätt fort. Ok. Åker till Sös och sätter mig i väntrummet. Väntrummet är fyllt av ca 30 kvinnor på en väldigt liten yta. Jag kan bara tänka på att alla dessa kvinnor har bröst som snart skall klämmas ihop i en apparat. Bröst, bröst, bröst. Det är det vi har gemensamt. En efter en ropas de in och sen tillslut är det min tur. Alla mina namn ropas upp – Totalt 4 med alla förnamn, mellannamn och efternamn. Känns både lite högtidligt och opersonligt på samma gång. Lämnar alla andra bröst i väntrummet och går in med mina bröst till den snälla och trevliga sjuksköterskan. Hon tittar på mig och säger – jaha, är det första gången du är här? Jag hinner snabbt tänka att det antingen är för att jag ser bortkommen ut eller för att jag ser så ung ut. Bestämmer mig för att det är för att jag ser så ung ut. (vid närmare eftertanke är det ju naturligtvis för att hon har min journal framför sig, men jag håller fast vid att jag ser ung ut – säkert inte en dag över 35). Får ta av mig för en ordentlig besiktning och vid besiktningen av mina bröst skall jag hålla upp armarna. Bröstens storlek ser inte på något vis större ut vid denna övning och när hon i sitt frågebatteri om jag har känt några förändringar i brösten, om jag har haft några problem med brösten osv till slut kommer till frågan om jag har opererat brösten, då brister det för mig. Mitt snabba svar mellan skrattet är att hon får titta upp från sin dator och se vad hon själv tror. Om jag har opererat dem så borde jag reklamera den operationen. Både hon och jag blir lite fnissiga och resten av undersökningen går i ett nafs. Det blir liksom väldigt roligt när alla frågor skall ställas till alla oavsett utseende :).

På med pushupbh-n och mot nya utmaningar. Hade i alla fall på mig min crazy stupid love till ett par tighta jeans – så jag kände mig faktiskt både ung och snygg :)

Kramar från Lola


ATT BÖRJA DAGEN I SNÖDRIVAN..
8 februari 2013


Det snöar massor. Vägen är hal. Det är runt nollan ute och i Stockholm varnar man för att ge sig ut på vägarna. Jag skall från Värmdö till Uppsala och klockan är runt 6:30. Jag kommer inte uppför backen med bilen från vårt hus. Backar in i en snödriva och får ringa till min man som hjälper mig att komma loss ur snön. Jag svär. Jävla, jävla bil. Jävla, jävla snö. Jävla, jävla jag att jag inte klarar mig utan hjälp. Jag börjar köra. Har inte ätit frukost, men har tagit med mig två bananer. De är bruna. Det spelar väl ingen roll om de är bruna? Jo, det spelar roll. De är superäckliga. Eller som jag säger till mina barn att de skall säga. Det är inte riktigt i min smak. Kör ganska långsamt, precis som alla andra som är ute denna snöiga morgon. Det skvätter upp snömodd som är blandad med smuts. Det blir brunt och äckligt på rutan. Jag trycker på spolarvätska knappen. Inget händer. Jag trycker igen och svär lite till. Inget händer. Jag ömsom ställer mig upp i bilen (så gott det går utan att släppa på gasen), ömsom hukar mig, allt för att se runt den fastkletade bruna smutsgeggan. Torkarbladen vispar så snabbt, så snabbt. Påminner lite om en liten stackars gråsparv på flykt från grannens katt. Inget händer med geggan. Den är fast. Inser att jag måste fylla på spolarvätska…

Så nu till dagens i-lansdsproblem. Hur svårt skall det vara att en kall och snöig morgon få upp framhuven på en bil. I mitt nästa liv skall jag uppfinna en knapp på insidan av bilden där det står:
”Tryck här för att öppna framhuven”. När jag har tryckt på den skall en vänlig röst säga ”Tala om vad du skall utföra” och då skall jag svara ”fylla på spolarvätskan”. Den vänliga rösten skall då säga: ”huven kommer nu öppnas och en lampa blinkar där du skall fylla på spolarvätsan. Lycka till!”. Därefter skall det låta så här: sssssssssssssssss och det är ljudet av att huven automatiskt öppnas i en långsam, rogivande fart och stannar uppe i ett läge där man inte får den i huvudet.

Så är ju inte verkligheten i detta livet. Nej så är ju inte verkligheten. Med stelfrusna, superskitiga (nej, jag har inte världens renaste bil, nej, det har jag inte) fingrar som gör lite ont efter att jag har hållit på och pilla mellan huv och bil för att hitta rätt spak att dra åt sidan går jag in och betalar och sätter mig sedan i bilen igen och kör vidare mot Uppsala. Oj, missade jag att säga att jag först glömde att dra i spaken inne i bilen där huven öppnas bara lite, lite, så att det skall vara lättare att hitta nästa spak under huven. Ja, jag missade visst det. Missade jag också att jag svor och ringde min man och sa att jag skiter i den här j-a bilen och den här j-a spolarvätskan. Oj, ja, det missade jag visst. Men till sist lyckades jag ju och det är ju det viktigaste…Jag svär lite till (det är faktiskt bara bilkörande som kan få fram denna sida hos mig – jag borde nog åka buss istället) och rullar till slut in hos fina kollegan i Uppsala.

Från redovisad start på dagen väntar mig följande:
Framdukad frukost bestående av hemmaskivad fruktsallad med yoghurt, kokta ägg, färdigbredda supergoda mackor med ost och färskpressad juice. Utöver det berättar kollegan att handduk är framlagd vid duschen och att det är fritt fram att bajsa i fred och att tidningar är inlagda på toaletten bara för min skull. För en holkboende person med smutsiga fingrar och ett ganska kallt utedass så är detta som att få den bästa måltiden någonsin och den finaste servicen som något hotell/spa/kungadöme skulle kunna erbjuda. Det är kärlek på hög nivå för mig och det går inte att säga annat än att dagen är fantastisk!! Tack bästaste kollegan, jag gillar helt plötsligt min bil också och det är ju faktiskt jättelätt att öppna framhuven på en bil – oavsett väder..

Kramar från ren, varm, mätt, nybajsad:-) Lola


STARTSKOTTET HAR GÅTT
30 januari 2013


Oj, oj, oj, nu är vi igång! En vecka har gått och vilken fantastisk vecka! Vi är så glada och ödmjukt tacksamma över fina kunders mottagande! En annan fantastisk sak när startskottet har gått är att jag ääääntligen får börja använda kläderna. För ett år sedan visste jag hur de skulle se ut och har längtat. Sen när de kommer hem så tillåts jag inte börja tjuvanvända kläderna (har en stenhård kollega på den punkten) och får därför gå och sukta efter plaggen och det är faktiskt väldigt jobbigt. Ja, det är det. Punkt slut. Men nu är den tiden över och jag får frossa i plaggen. Idag är jag i Uppsala hos min kollega för att vi skall gå på möte. Vi måste börja ringa varandra på morgonen och stämma av klädval. Se bilden nedan…

I övrigt är livet härligt.
Det är plusgrader ute = jag kan återigen kvällskissa eftersom jag inte behöver sätta på mig överlevnadsdräkt för att ta mig till utedasset.
Min yngsta son fick beröm för sin nya frisyr i skolan = han har kommit över att jag klippte av honom lockarna med kökssaxen och när han tittade sig i spegeln utbrast han: Mamma, mitt liv är förstört!
Jag har fyllt år = jag fick äta hur mycket choklad jag ville från frukost till midnatt. Jag försöker få min familj att förstå att det går alldeles utmärkt att börja dagen innan frukost med choklad i alla dess former – mjölkchoklad, chokladask, mörk choklad, chokladtårta, chokladpudding, nonstop, riesen, ja, allt chokladigt är väldigt härligt att börja dagen med. Barnen gillar idén. Mannen mer tveksam.
Vi har ljust trägolv i holken (stugan där jag förtillfället bor) = vi ser de flesta av Doris (vår hundvalp) bajspluttar som hon vid något enstaka tillfälle råkar placera på någon av de ca 3 fria kvadratmetrarna. Sista missödet innehöll bara 2 söndermosade pluttar. Ingen i familjen hittade spår under strumporna. Någon gäst kanske?
Våren är snart här = ljus, ljus, ljus = lycka





Kram Lola

UNDERBAR KICKOFF
23 januari 2013


Inför varje säljstart är det ett himla röj – så mycket som skall göras –fotografering av alla kläder i härlig miljö – tack gode gud att vi har helt fantastiska vänner som säsong efter säsong finns där och är underbara, lojala, vackra och fotogeniska :-) - packning av alla kollektioner till säljare – lycka att vi har världens härligaste lagerpersonal!! – uppdatering av alla system och alla dokument – japp, vi har it-kunnig och organiserad personal också och sen sist men inte minst så skall vi mitt i allt detta ha en inspirerande, mysig, rolig och kärleksfull kickoff. Kickoff är för oss en stor energiboost (även om vi kommer hem som lealösa dockor) så är det bara så fantastiskt att få möjlighet att träffa, krama, prata med alla gamla och nya säljare. Denna kickoff gick av stapeln i Skövde och jag och kollegan åkte tåg dit. För första gången var det någon annan som hade bilen full av saker – ja, vi har även världens bästa Anna som packade bilen full med saker – halleluja. Innan tågresan ner så hann vi visst med att åka till Formex också. Jajamen, bara man planerar lite, så går det ju att fixa det mesta :-). Fredagkvällen i Skövde tillbringades tillsammans med våra fiiiina teamledare. En underbar kväll med middag och vårkollektionsfokus och ja, just det, jag blev överraskningsfirad också och fick en jättefin present. Lycka! Ja, jag fyller år snart… Efter mycket skratt och nästan insomning i soffan tog vi kvällsfarväl och gick och lade oss för att sova. Allihop. Trodde vi. Men nej, våra Annor (ja, vi har några Annor anställda hos oss) fick mitt i natten för sig att deras bil kanske inte var låst. Så iklädd Lola-pyjamasar tog de sig ut i Skövdenatten. Tänk er synen med två helt lika små smurfar i pyjamas som är ute och går på gatorna i Skövde. Det var ju fredagkväll, så det var ju andra människor ute i helt andra kläder (och med helt annat mål än en olåst bil). En vakt som nog trodde att de var a) överförfriskade eller b) förrymda patienter från något närliggande hospital, talade snällt om för vår fina personal att det nog var dags för tjejerna att gå och lägga sig. :-)

Sedan var det dags – lördagskickoffen – det bara vällde in Lolisar. Vi har aldrig varit så många på en kickoff och hela salen fylldes med Lola-klädda förväntansfulla, fina tjejer. Vi konstaterade ännu en gång – ååååh vilka härliga tjejer som är Lola-tjejer. Vi ville aldrig att dagen skulle ta slut. Tiden gick så fort. Kollektionen togs emot med jubel och jag och kollegan blev överraskade av vår fina säljare Annelie som tillsammans med en massa andra säljare hade samlat ihop pengar till blommor och massage till oss. Vi blev så överraskade, så glada och glädjetårar kom. Tack alla fina säljare!!! Ni betyder så mycket för oss! Ja, sedan vips var allting över och så satt vi där på tåget hem. Vi var väldigt lyckliga, trötta och väldigt förväntansfulla inför säsongstart.



KOLLEGAN I HOLKEN
11 januari 2013


Jag älskar att ha olika projekt i mitt liv – både på jobbet och privat. Att komma på något härligt, ta tag i det, genomföra det och sedan se resultatet, ja, det är ren och skär lycka. Ibland kommer jag på praktiska projekt, ibland roliga projekt, ibland nästintill ogenomförbara projekt och ibland smått galna projekt. Stommen i alla mina projekt är: ”allt går, ingenting är omöjligt”. Alla projekt som dras igång av mig påverkar naturligtvis både min kollega och min familj och för att alla skall vara nöjda och glada så vill jag alltid genomföra projekten tillsammans med de nyss nämnda och jag vill inte att någon skall känna sig besvärad av mina projekt.
Mina två senaste projekt handlar om boende och om en liten fyrbent vän. Bygga hus är ju superkul och härligt och en hund är ju människans bästa vän – eller hur!?!? Japp, sagt och gjort. Vi bygger hus. Då jag gärna har både hängslen och livrem när det gäller det ekonomiska så ser jag till att vi säljer vårt radhus i god tid innan det nya huset skall stå klart. Men, de som köper vårt hus vill inte ha 9 månader till inflyttning – vad konstigt!! Ok, vi får ett halvår då vi inte har någonstans att bo. Som en skänk från ovan (tycker i alla fall jag) så står det en liten stuga på tomten där vi skall bygga vårt hus. Den är 15 kvm, ligger uppe på en bergsknalle med en lång lite skranglig trätrappa och saknar vatten. Klart vi kan bo där. Det finns ju el. NEJ säger min man. Vi får hyra något annat under tiden. Neeeej skriker äldsta sonen – det är ju längre tid i stugan än ett helt sommarlov. JO-HO säger jag. Klart man kan förvandla 15 kvm timmerstuga från 50-talet till en härlig minivilla, med kök, matplats, sovsal och TV-rum. Vatten går ju att hämta i dunkar och det finns ju faktiskt både el och utedass. Jag målar och målar och köper billigaste IKEA köket, mäter och fixar och vips så står det där – vårt alldeles egna compact-living. Ja, och så var det den där fyrbenta vännen också. Jo, för i vår minivilla skulle det visst också flytta in en liten griffon-valp. Projektet fyrbent vän sammanföll visst med livet i en fågelholk. Ja, för fågelholkskänsla det är nog det bästa sättet att förklara hur känslan är att bo 4 plus en hund på 15 kvm.

Jag och min kollega pratar i telefon minst 4 gånger per dag även de dagar vi har varit tillsammans och jobbat hela dagarna och ibland behövs viktiga saker diskuteras även en kväll eller på en helg. Jag vill ju som sagt inte att mina privata tokiga projekt skall drabba min kollega och nu inte heller detta fågelholksprojekt. Jag försöker att inte gnälla över att det är jävligt kallt att pulsa till utedasset, att det är jobbigt att det bara finns kallt vatten i dunken eller att det stundtals kan vara lite svårt att torka alla blöta vinterkläder som barnen drar in med snö på, för i det stora hela så går det faktiskt väldigt, väldigt bra. Jag älskar att vara nära min familj och att sova ormgrop – det är bland det bästa jag vet.
Häromdagen ringde min kollega och vi behövde ta en stund och planera och bestämma några saker. För att verka som att det är helt lugnt att ha ett jobbsamtal i min fågelholk säger jag till min kollega när hon ringer – vänta lite så skall jag gå undan. Gå undan i fågelholken betyder att jag förflyttar mig till sängen längst ut på kanten i en rad av 4 sängar – jag har fortfarande mina barn inom en meters radie och en liten hund som helst ligger på mig. Men jag är professionell och säger att jag går undan. Jag vill låta så fokuserad och engagerad jag bara kan och försöker låtsas som att ljudet av mina TV-spelande barn inte stör mig det minsta. Rätt var det är får minstingen för sig att han skall sjunga en Katie Perry låt och han vill då ha mig som Doa-kör. Eftersom jag befinner mig 20 cm ifrån honom så är det svårt att värja sig mot den hemmagjorda micken som körs in under min mun. Jag fortsätter prata fokuserat och engagerat med min kollega i telefonen och försöker blänga på min minsting och vifta bort mikrofonen. Han bara blänger tillbaka, sjunger samma trudilutt och tittar uppfordrande på mig och viskar – du skall sjunga wow, wow, wow. Hans viskande indikerar att han fattar att jag sitter i ett viktigt samtal, men han skiter i det när det gäller hans sångframträdande. Jag blänger igen. Han blänger tillbaka och nickar mot mikrofonen. För att få bort mikrofonen och min son visk/sjunger jag fram ”wow, wow, wow” medan min kollega pratar i andra änden. Eftersom detta med fågelholksliv inte påverkar mig arbetsmässigt överhuvudtaget så låtsas jag som ingenting har hänt och fortsätter bara prata. I vänstra ögonvrån ser jag hundvalpen Doris börja böka under min huvudkudde. Jag försöker få bort henne samtidigt som jag inte skall förstöra minstingens sångframträdande. I samma stund som jag ser Doris dra fram mitt fina nattlinne (jag har inte många, men just det hon drar fram är mitt finaste) och glatt studsa iväg över sängarna med nattlinnet i munnen – får jag mikrofonen ännu en gång under munnen – tydligen är hans del av sången klar och nu är det dags för doa-kören igen. Jag inser att det här blängandet inte tjänade något till – så jag tar direkt tag i det och mitt i en av mina egna engagerade jobbmeningar så sjunger jag lite tyst wow,wow, wow och sedan tappar jag det och skriker: Doris – inte mitt nattlinne. Mina fågelholks kompisar stannar upp och min kollega tystnar. Jag inser att jag är avslöjad. Att vara härlig engagerad kollega, hundägare och skönsjungande mamma samtidigt på 15 kvm är inte det lättaste. Nästa gång kollegan ringer skall jag gå ut på utedassset – lite kallt, men där får jag i alla fall vara ifred.

Kramar från en lycklig trångbodd Lola



GOTT NYTT ÅR
26 dec 2012
Alla fina Lola-vänner; tack för ett helt underbart år! Ibland känns det som om tiden går lite extra fort hos House of Lola. Det känns som alldeles nyss vi visade er vårkollektionen 2012 med det gula och det gråprickiga och med Valuable cardie och Exhale top. Och sedan dess har vi hunnit med en underbar höst med bland andra Essential skirt och Urban skirt och Sensetop som nya älsklingar. Och snart, snart kommer ett gäng nya favoriter……. Men inte bara kläder har hänt. Vi har fått flera nya härliga säljare i vårt gäng. Vår fantastiska, fina och engagerade sälj-kår som vi är så stolta över. Ni är bara bäst! Snart är det kick-off igen och att få hänga med alla Lolisar en hel dag är bästa dagen på säsongen! Nya säljare innebär också att nya kunder hittar till oss och vi är väldigt glada att få hälsa er välkomna till vår lilla del av världen :) . Som företag har vår organisation vuxit; med fler anställda och med större lokaler. Det är overkligt att tänka tillbaka bara ett par år då vi höll till på en liten vind och skrev adresser för hand på alla försändelser… Nu gasar vi framåt - mot 2013!
Med några dagar kvar på året tänkte jag provat nåt nytt. Inför-nyåret-löften. Lagom lång tid att hålla sig till nya saker. Fast mina löften skall inte vara så svåra att hålla. Det är snäll-löften. Hitills har jag tre:

Lova mig själv 30 egna minuter varje dag. Om jag använder dem till ett bad, en promenad, yoga, jogging, läsning eller att vara på toa länge spelar ingen roll. Bara jag påminner mig själv om att detta gör jag bara för mig själv. Ego-time here I come :).

Jag får lov att fortsätta utveckla min garderob (väldigt nöjd med ordvalet :) ). Att rensa ut och skänka bort det som inte används och att fylla på med nya plagg som faktiskt verkligen behövs. Och så här i ett kollektionsskifte har jag alltid lite panik. Snart är det slut och jag har inte Poetry top i båda färgerna… kommer jag överleva? Och kan jag klara mig på ett linne i mud, kanske behöver ett i reserv?

Jag lovar att inte skämmas för att jag gillar samma musik som mina barn. Malcolm B och One direction är faktiskt jättebra. Kanske det är barnen som har vuxlig musiksmak eller så jag som har barnasinnet kvar….. :)

Njut av ledigt, njut av familj och vänner.

Nyårskramar Lola


KLÄD KOD
12 dec 2012
Snart är det dags att ta in granen. Och KLÄ granen. Jag är lite fåfäng när det gäller granen. Vill att det skall vara snyggt. Förra året hade vi världens fulaste gran. Jag skyller lite på son och man. De stod på idrottsklubbens julgransförsäljning och efter sitt pass köpte de med en gran hem. Fel, fel ,fel. Man köper inte bara med, man väljer ut. Och att sedan vänta hela dagen på att alla andra ska få köpa de finaste granarna. Fel igen. Kvar blev vår gran. Två och en halv meter hög (tur att det är lite extra högt i tak på granens plats). Sned, granen var jättesned. Det spelade liksom ingen roll hur man vred och bökade på skruvarna nere vid julgransfoten. Granen hade växt snett. Och sedan saknade den grenar och de grenar som fanns var korta nedtill och långa högre upp. Liksom lite omvänd i formen. En dålig sak med glesa granar är att det inte finns så många ställen att gömma (förlåt, förlåt förlåt) hemmagjorda julpynt på. Men jag gjorde mitt bästa och fjolårets tema var lite trä och vitt i julgranen. Har testat lite olika teman: klassisk med små halmsaker och tomtar och röda kulor, en jul körde jag lila och rött tema med massa kulor, sen har jag kört silvrigt och vitt en sväng. För nåt år sedan hittade jag massa små söta fåglar och kottar och körde lite naturtema (och ja då passade trasslet med silvermålade kottar från förskolan perfekt!). I år är jag sugen på en industri-gran. Det är ju mycket plåt och avskavda lampor i fina blanka inredningsmagasin så det kanske kan bli nåt?! Lite grova muttrar och skruvar och såna där silvriga krokar med gängor på som får hänga och dingla istället för polkagrisstänger…. har spanat in fina kulor av genomskinligt slätt glas också….mmmm kan bli nåt. Gäller bara att hitta en riktigt tät gran så att det finns ett fiffigt gömställe för barnens smällkarameller i cerisrosa och illgult. Mannen och sonen får leta skruvar medan JAG köper gran i år!

kram från gran-stylisten :)