dagboksinlägg

Lolas dagbok

Memory Lane

2008

”I´m sorry girls, we can not produce your next collection. The only deal I can give you is that you place an order 10 times the last one. ”

Vi satt i varsin svart saco säck som vi hade på vårt kontor och fick samtalet från vår agent i Turkiet. Vår agent som gillade fågelskådning, sin fru och son och textilbranschen. Han hade förlorat sina största kunder efter allt som hänt i världen efter Lehman Brothers krasch. Kvar hade han det lilla, yttepytte företaget i Sverige – House of Lola. Företaget han tog med i sin ”portfölj” för att han tyckte det var roligt att förhoppningsvis få se ett litet företag växa. Under samtalet berättade han att hans enda lösning var att vi skulle bli ett jättestort företag och täcka upp hela hans portfölj annars skulle han söka annat jobb. Han fick söka nytt jobb och vi var utan fabriker. Vi växeldrog. Vi turades om att bryta ihop i en av de där svarta saco säckarna medan den andra kämpade för att hitta nya fabriker. Att jobba med produktion är en utmaning. Det vet vi nu. Men inget ont som inte har något gott med sig. Det var vid denna tiden vi kom i kontakt med en av våra leverantörer som vi samarbetar med än idag. Så tack för utmaningen. Vi växte med uppgiften! Saco säckarna fick inte flytta med till nästa kontor. :)

Memory Lane

2008

”Vi tror på er! Vi har aldrig sett en så utförlig affärsplan”

Dagen vi fick höra detta så firade vi. Det skulle bli av! Vårt Lola!

Under våren 2008 gick mycket av vår tid åt till att starta upp allt. Vi började arbetet med Lola i januari 2008 och på 7 månader skulle vi göra en kollektion, få den tillverkad, göra hemsida, göra annonser, planera för release, försöka vara härliga mammor till våra söner som var 2, 4, 4, och 6 och naturligtvis även se till att finansiera hela kalaset.

Vi fick en jättefin kontakt med vår bank.. Att vi hade med oss vår bank i början var helt avgörande för att vi idag överhuvudtaget existerar. Det är viktigt att stanna upp och glädjas åt det lilla i det stora, särskilt eftersom det alltid kommer andra saker som kanske inte är lika upplyftande 

Exempelvis…

• Att det mesta i vår affärsplan inte blev exakt som vi trodde
• Att vi för att få ytterligare finansieringshjälp mötte statligt ägt finansieringsföretag som totalt kasserade alla våra ideer 
• Att vi inte räknade in att vi själva skulle kunna ta ut någon lön…

Så det blev, vi, våra familjer, banken och en fantastisk privatperson som gick in som företagsängel som gjorde att vi kunde starta House of Lola. På många sätt känns det som allt detta hände för så länge sen och på andra sätt känns det som det var igår. I vilket fall. Det var värt att firas då och det är värt att firas nu! Tack för att ni trodde på oss!

Säsongstart och kickoff i dagarna två

Oj, oj, oj vilka dagar. Svårt att ta in alla intryck, alla upplevelser, allt jobb och alla härliga möten med alla Lolor både från Sverige och Finland.

När sommarledigheten var slut så kändes det som att sätta sig i en racerbil-cab där jag tryckte gaspedalen i botten, bilen gick då i 250 km/h, vinden blåste och slet i håret och hela kindpartiet liksom fladdrade bakåt för att blotta tandraden, så att jag såg ut som en hund med för mycket hud runt munpartiet. Så har det nu känts i tre veckor. Fram till idag. Idag andas jag. Har växlat ner och jag sitter nu här i min fina cab och cruisar runt på småvägarna med lite lagom bris i ansiktet. Säsongen är i gång. Kollektionen mottas ”nypa-mig-i-armen” bra. Vi har som alltid världens absolut bästa säljkår! Personalen kan också hoppa ur sina racerbils-cabar inför helgen. Lycka och harmoni!

Det kan ju låta som det bara är jättejobbigt att sitta i 250 km/h i den där galna racerbils-caben. Men så är det inte. Det är mycket att parera på vägarna. Många små gupp att hålla i sig över, små gropar att väja för och svängar att hinna med. Men det är också vansinnigt roligt! Det går undan och på vägen träffar man massa andra racerbils-förare som det är så kul att köra ihop med. Och sen är det häftigt att göra pit-stops – som exempelvis kickoff i dagarna 2 

Ibland märker man dock att man har stort fokus på att hålla gaspedalen nere och glömmer att hålla koll på övriga bilen. Som t ex när man åker iväg och handlar saker till kickoffen och det känns som att mötande bilar blinkar och pekar samtidigt som jag känner att det blåser lite extra i bilen. Ja, just det, det är ju bra att STÄNGA bagageluckan innan man kör iväg. Detta kan ju låta som att det är en fortsättning på min något fåniga liknelse med racerbilen – så är tyvärr inte fallet. På riktigt körde jag runt med öppen bagagelucka. Stabilt.

När vi gör dess ganska stora event som vi ändå känner att det är att ha kickoff med middag och konferens för nästan 200 personer, då förstår vi att många anlitar någon person eller någon byrå som fixar detta och håller i alla trådar. Vi är ju lite mer av ”vi fixar det själva”- mentaliteten. Och det är tufft och tar tid, men det är väldigt roligt att göra detta tillsammans med all personal! Sen kan det ju vara extra mycket utmaningar när man jobbar ihop med min kreativa, estetiska kollega. Hon har alltid en bild av hur saker och ting skall se ut och 99 gånger av 100 är det ju bara fantastiskt, men ibland medför det ju lite extra jobb som t ex när det gäller bordsdekorationer till 200 personer.

Följande konversation utspelar sig på plats i festlokalen några dagar innan middagen:

Min kollega: Vad har ni för bordsdekorationer?
Festlokalspersonen: Vi har ljus och vaser med blommor
Min kollega: Ok vad är det för ljus och vaser med blommor?
Festlokalspersonen: Det är höga ljus och sen är det en vanlig vas och blommorna kan ni få välja om ni vill ha rosa eller gula eller blå.
Min kollega: Ok, jag har en ide – ni behöver inte fixa med vaser och blommor – det fixar vi

Resultat…
Rönnbär som dekoration. Jajamen. Små rönnbärsklasar fick då kollegan, kollegans man och fem stycken ur vår underbara personal roa sig med att klippa ner för att sedan lägga som dekorationer på borden. Rönnbärsklasar måste tas med varsamhet. Bara några på varje träd. Man behöver då kolla upp måååånga träd. Fint blev det. Jättefint. Och vi log hela vägen och bara konstaterade. Typiskt Anna.

Men vilken kickoff det blev. Vilken middag. Modevisning med våra modeller och med mig, kollegan och Hanna på design. Jag konstaterade att jag aldrig mer kommer vara så nära att känna mig som en rockstjärna  Fantastiskt uppträdande av Kristofer Grezula och jättegod mat. Men framförallt en helt fantastisk kväll att minnas för alltid – alla säljare, all personal, alla modeller. I love you!! Tack för en kväll som jag nästan saknar ord att beskriva!!

Kickoffen blev också en helt strålande dag. Var lite rädd att energin skulle ta slut efter middagen dagen innan. Men, nej, nej. Omger man sig med massa energi-bombs-människor – då tappar man inte energi, man fylls bara på.

Och nu sitter jag här. Har jobbat många dagar i sträck och känner mig lycklig. Tänk att vi får göra detta! Tillsammans med de vi gör det med. Kärlek!

Stor varm fredagskram
Lola


Lolas dagbok

Memory Lane

KLÄD KOD
12 dec 2012
Snart är det dags att ta in granen. Och KLÄ granen. Jag är lite fåfäng när det gäller granen. Vill att det skall vara snyggt. Förra året hade vi världens fulaste gran. Jag skyller lite på son och man. De stod på idrottsklubbens julgransförsäljning och efter sitt pass köpte de med en gran hem. Fel, fel ,fel. Man köper inte bara med, man väljer ut. Och att sedan vänta hela dagen på att alla andra ska få köpa de finaste granarna. Fel igen. Kvar blev vår gran. Två och en halv meter hög (tur att det är lite extra högt i tak på granens plats). Sned, granen var jättesned. Det spelade liksom ingen roll hur man vred och bökade på skruvarna nere vid julgransfoten. Granen hade växt snett. Och sedan saknade den grenar och de grenar som fanns var korta nedtill och långa högre upp. Liksom lite omvänd i formen. En dålig sak med glesa granar är att det inte finns så många ställen att gömma (förlåt, förlåt förlåt) hemmagjorda julpynt på. Men jag gjorde mitt bästa och fjolårets tema var lite trä och vitt i julgranen. Har testat lite olika teman: klassisk med små halmsaker och tomtar och röda kulor, en jul körde jag lila och rött tema med massa kulor, sen har jag kört silvrigt och vitt en sväng. För nåt år sedan hittade jag massa små söta fåglar och kottar och körde lite naturtema (och ja då passade trasslet med silvermålade kottar från förskolan perfekt!). I år är jag sugen på en industri-gran. Det är ju mycket plåt och avskavda lampor i fina blanka inredningsmagasin så det kanske kan bli nåt?! Lite grova muttrar och skruvar och såna där silvriga krokar med gängor på som får hänga och dingla istället för polkagrisstänger…. har spanat in fina kulor av genomskinligt slätt glas också….mmmm kan bli nåt. Gäller bara att hitta en riktigt tät gran så att det finns ett fiffigt gömställe för barnens smällkarameller i cerisrosa och illgult. Mannen och sonen får leta skruvar medan JAG köper gran i år!

kram från gran-stylisten :)

Memory Lane

2018-08-15

Helgen som passerade ägnade jag en dag åt att ta fram ett bildspel med kollektionsbilder från de senaste 20 säsongerna. Ja, för tänka, så många säsonger är det. 20 – 10 år! Vi firar 10 år! Det är verkligen helt otroligt. En nyp-mig-i-armen känsla!

Man kan ju tänka att ta fram bilder från alla kollektioner är ju bara att gå in i fotomappen och ta fram några bilder. Och, ja, så är det om man tittar på de senaste fem åren. Fem år då vi varit ett något större företag, med personal som jobbat med just foton, sortering och struktur. Så var ju inte riktigt fallet de allra första åren. Allt finns strukturerat och fint, men… inte i en och samma dator… Så, en hel dag har gått åt till att

1 hitta gamla, kasserade, virusfyllda datorer som tar ca 30 minuter att överhuvudtaget starta

2 komma på vilket lösenord som kändes mest naturligt att ha för 10 år sedan, 8 år sedan, 6 år sedan… Barnens namn? Nope Några siffror? Nope Mitt eget namn? Nope

3 Hitta vilken struktur jag vid det tillfället tyckte var exemplariskt att ha och på så sätt hitta bilderna som jag behöver

4 Hamna i en svår nostalgisk memory lane bild-kavalkad

Skrattar och gråter om vartannat. Hur såg mina barn egentligen ut när de var modeller? Hur ser egentligen bildmaterialet ut från de första åren (när det var jag som fotade – gulp)? Va unga vi var (väljer att säga det istället för hur gamla vi blivit ) Så många år som våra fantastiska vänner och modeller varit med oss på vägen!

Saker jag helt plötsligt mindes var

Första fotograferingen med 18 barn. Det är ju jätte jätte underbart med barn. Men det var mååånga barn!  En annan fotografering som vi tydligen gjorde hemma i vår modells Johannas trädgård. Hade helt glömt bort det – men älskar hur vi alltid har hjälpts åt! Fotograferingen som togs med mina fina grannar och modeller på vår innergård mellan radhusen och jag hade tagit ut min äldsta sons växasäng (why?) som vi fotade i. Alla underbara fotograferingar på vårt favoritställe Hammarby sjöstad. Hur vi släpat plagg, sminkat modeller (jo, för det var ju faktiskt också jag som gjorde det från början ), hållit oss pigga, frusit, svettats, fikat men framförallt hur otroligt roligt vi haft det – för vi har nämligen världens bästa modeller och vänner som vi gör detta tillsammans med.

När jag letade bilder så hittade jag också massa andra saker från förr. Alla dokument med planer innan Lola ens fanns. Massa gammal statistik och sen det som framförallt fick mig att både skratta och gråta. Gamla dagboksinlägg. Det är lätt att glömma hur det var när det var vi – jag och kollegan som gjorde allt. Vi designade kläder, hade all kontakt med fabrikerna, vi hade kontor i ett nedlagt kontorshotell där vi fick husera för en billig peng i väntan på rivning (det var öde och ekade) för att sedan flytta lagret till en vind ovanför kollegans pappas butik i Enköping. Vi hade köpt de billigaste förvaringshyllorna (inte lagerhyllor) på typ Coop som naturligtvis inte höll mer än någon vecka (eftersom de inte var avsedda för tung lagerhantering). Vi löste hyllornas sneda uppsyn med att göra dem stadiga genom att binda ihop dem med …. Presentsnören …. Så när vi skulle packa så var vi som Tom Cruise i Mission Impossible när han tar sig igenom laserstrålar (fast för oss var det presentsnören). Eftersom det var så svårt att packa mellan snörena så satte vi oss på golvet – skrev för hand på kuvertet alla adresser, packade och gick sedan till Posten och lämnade in våra försändelser. Efter ett tag fick vi en pirra av min svärmor. Det kändes lyxigt och sparade våra ryggar. Tyvärr lossnade ett hjul ganska snart – men vi blev experter på att köra pirra på ett hjul. Vi skrev alla fakturor för hand i excel och ringde sedan upp de kunder som eventuellt inte betalat sin faktura. Vi var liksom allt i ett. Som små kinderägg.

Det är häftigt att bli påmind om hur det var och se hur det är nu. Men… att starta på det sättet vi gjorde utan någonting, göra allting själva och sätta sina hus i pant för att satsa på sin dröm har format oss som personer. Även om man kan tänka att det är så mycket som är annorlunda så är väldigt mycket precis likadant. Vi är fortfarande lika rädda för att allt skall ramla ihop som ett korthus (men det är också en enormt bra drivkraft). Vi är fortfarande lika glada och tacksamma över de milstolpar vi når. Vi är väldigt glada över den fina personalen och de fina säljarna vi får samarbeta med och vi uppskattar fortfarande varenda en av våra kunder (även om vi nu inte själva behöver ringa upp er och påminna om att fakturan eventuellt inte är betald ) Och.. vi är fortfarande inte ett dugg rädda för att kavla upp ärmarna när det behövs. Förra veckans blixtinkallade fotografering av ett plagg blev verkligen en påminnelse om förr. Jag sminkade (jag är snabb och inte så noggrann, råkar ofta peta något i ögat på modellen och glömmer lätt bort mig och slickar på ett finger och tar bort smink som hamnat på fel stället). Jag fotade. Hmm. Bra kamera. Oerhört vacker modell. Bra redigeringsprogram. Tack för det. Jag älskar dessa dagar då vi alla bara hugger i och hjälps åt – precis som det alltid varit.

Under hösten kommer vi fira 10 år på massa olika härliga sätt. Våra värdinnor får något litet extra. Våra säljare får vara med om lite olika roligheter. För kunder blir det lite olika saker under hösten – bl a kommer det släppas 5 olika unika, limited edition 10-års produkter. Och vem vet… det kanske dyker upp något gammalt nostalgi-dagboksinlägg från förr – så att även ni får vara med oss på Memory lane 

Nu laddar vi för kickoff i dagarna två med stor middag i helgen, för nästa vecka släpper vi höstens härliga kollektion. Jippie!!

Stor kram Lola





Läs tidigare inlägg >>