När är man medelålders? Det känns som det beror på hur gammal den är som man frågar. Om du frågar en person som är 20 år, så är förmodligen jag medelålders, men frågar du mig så är det långt kvar!! Eller?? Även om jag mentalt känner att jag har lååångt kvar, så säger min kropp titt som tätt att jag är där. Som det här med löpning. Jag älskar att springa. Det är en sån frihetskänsla. Men min kropp har sagt stopp. Eller stopp… kroppen har sagt STOPPP!!!! Du är en medelålders kvinna som inte har motionerat nämnvärt senaste åren – STOPP!!! Efter två år med ont i höften, dåliga benhinnor och lårmuskler som inte vill så var jag nära att ge upp. När jag träffade min naprapat som jag har haft sedan jag faktiskt elittränade i min ungdom så sa hon med sin underbara finska brytning:

Lola, du har ett snett bäcken och olika långa ben. Vissa människor skall inte springa.

Ja, hon är klok hon och jag vet att hon förmodligen har alldelles, alldeles rätt. Men…

I år bestämde jag mig för att träna upp alla muskler runt om mina dåliga benhinnor och sneda bäckenben och dessutom följa dessa oändliga råd om att man skall ta det lugnt – gå 10 minuter och löpa 1 minut etc. Fast för mig som inte är jätteförtjust i att bromsa eller att växla – gas är min favoritpedal (fråga de som åker bil med mig :-)) så känns det som att jag gått i 250 minuter och sprungit i en nanosekund och sedan gått i 250 minuter till. Oerhört tröttsamt och frustrerande. Vill direkt springa en mil. Men, nu var jag duktig, duktig och följde alla råd. För tre dagar sedan sprang jag 6 km och idag sprang jag 3 km så fort jag kunde – och, nej, det går inte så fort, men ändå. Jag har på mig mina stora hörlurar (såna där små ploppar bara åker ur mina öron) med Darins Nobody knows på repeat på högsta volym och sen springer jag. Det är så fantastisk, underbart och levande! Så, även om min kropp bara håller några veckor till – så skall jag njuta! Än kan hon – den där sneda medelålders tanten!

Envis. Ja uppenbarligen är det ett ord som passar in på mig. Igår frågade jag barnen hur de skulle beskriva mig. Det är alltid lika roligt att höra. Innan vi pratade om hur vi beskriver varandra så pratade vi (igen) om trick-kickbikarna som de sparar till. De sparar och sparar – jobbar hemma och får en femma, önskar sig pengar av mormor och farmor och räknar sina pengar nästan varje dag. Kreativiteten är på topp kring hur de skall få ihop mer pengar. Minstingen vill ha den dyraste och kommer få spara länge och Bobby kan ta den billigaste – bara han får den snart. Ja, tillbaka till hur de beskriver sin mamma. Bobby tänker ett tag och sen säger han följande:
Du har glasögon och sneda tänder (gud, de har verkligen hakat upp sig på det) och sen är du omtänksam, snäll, kärleksfull och förlåtsam och sen blir du nästan aldrig arg och när du blir arg så är du rolig. Jag blir helt tagen både av de fina orden och att han överhuvudtaget kan dessa fina ord (ja, ja, förlåtsam är ju inte ett ord, men ändå :-)). Jag säger tack och att jag blir så glad. Det är en liten konstpaus runt bordet och Bobby ler sitt bredaste leende och säger sedan: Får jag en peng nu?

Kramar från hurtbullen med de sneda tänderna :-)Lola

Ny helg närmar sig. Jag vill inte riktigt släppa minnet av förra helgen. En Lola-helg att leva på länge! Tillsammans med 20 fantastiska Lola tjejor (toppsäljarna från hösten 2011) levde vi ett dygns kollo-liv. Ett lite mer flärdfullt kollo liv :-). Med goodie bag, slottslunch, grillbuffe och härliga lekar. Inga loppor, inga brödsmulor i sängen och inga sena nattdopp…. jo förresten  :-) kvällsdopp i tiogradig sörmländska sjö blev det. Men först efter att bastat med en finska som bastubas i nån timme. Mycket skratt med nya och gamla Lola-vänner är det vi lever på länge nu i denna intensiva maj månad. En månad som fylls med mycket jobb. Hösten skall förberedas och detaljer skall spikas inför en ny säsong, möte med bank och revisorer, planering av marknadsaktiviteter och utveckling av order och affärssystem.... jaaa och så jobbar vi kollektonen för våren 2013.. snart är den klar! Inte konstigt att jag inte har koll vilken veckodag  eller ens månad det är. När kollegan frågade när första höstnyheterna skall släppas svarar jag helt lugnt och säkert: ”tionde mars…”.

Underbara ungar1:
På kylskåpet har yngsta sonen själv skrivit, med fina stora bokstäver; matsedel. Under veckan skall intas Pangkakor :-) och även Sötbular med makaroner. Fint :-).

Underbara ungar 2:
Son: Om du skaffar en gubbe i det där spelet (de diskuterar nåt online-spel) vad skulle du döpa den till då?
Kompis: Bajs… hihihi
Mamma: Det är nog upptaget…
Son: Jag såg en som hade döpt sin gubbe till Kuk-balle…fniss
Kompis: ??  (2 år yngre ser lite fundersam ut)
Son: Ja alltså Snopp-balle!
Kompis: ?? (fortsatt väldigt fundersam … sen lyser han upp) jaha du menar Snopp-snopp?!

Njut av grönskan - hälsningar Lola - som invigt underbara Desire pants - med nyrakade ben..
 

Min mamma älskar att lägga allt i små plastpåsar.  Små 3 liters påsar med en klämma runt om. I dessa påsar lägger mamma allt möjligt. Det kan vara lite salladsrester från middagen, några tepåsar som känns extra goda, några kritor som är söndriga efter barnens intensiva ritande, 3 alvedon som råkade komma ur sitt lilla silvriga bo på tablettkartan. Allt delas upp och läggs i en egen liten påse. Med en klämma. I mitt inte alls – jag är pensionär och har massa tid över – liv, så kan dessa påsar driva mig till vansinne. De ligger överallt och jag vill så gott det bara går att hålla så många ytor rena. Min mamma vet att påsarna gör mig galen och jag har världens underbaraste mamma, så jag försöker ta djupa andetag och tänka att en påse mer eller mindre spelar ju inte så stor roll.

Att jag skall bli en likadan påsmamma, det är helt uteslutet. Jag kommer aldrig att lägga saker i en massa påsar. Men, ju äldre jag blir, desto oftare inser jag – jag gör som mamma gör. Jag väcker barnen som mamma alltid har väckt mig, jag förespråkar att man skall prata med kärleksfull röst till varandra – ALLTID! (jag har aldrig hört min mamma ha en sur röst i hela mitt liv – och det är helt sant), jag pratar gärna med främmande människor på bussen – min mamma gick fram och knackade på tunnelbaneloket för att få tacka för en trevlig åktur – chauffören blev förvånad men glad – och nej, min mamma är inte tokig – hon har bara ett stort hjärta och bor i en betydligt mindre stad än Stockholm och – trumvirvel – jag har börjat lägga allt möjligt i olika påsar. För ett tag sedan kom jag på mig själv med att diskutera vilka 3-liters påsar som egentligen var de bästa och när jag är på IKEA så har jag en stark känsla kring plastklämmorna – ”det är sånt man aldrig får för mycket av”.  Min lärdom är. Jag gör som mamma gör. Det är tur att jag har den mamman jag har!

Kram från en Lola med vårkänslor i kroppen och 3-liters påsar lite här och där

Så var det dags. Hann knappt städa ur vintern. Eller städa ut. Varför säger man så? Hos är det snarare stöka ut. Det är ju saker överallt. Överdragsbyxor, jackor, kängor och pjäxor har inte riktigt knallat i väg till sina garderober och förråd än. Men nya vårskor är inhandlade och lättare jackor på plats så utstädat är verkligen inte det som beskriver vår hall just nu. Fast jag mutade barnen att hjälpa till med fönsterputs. Det känns bra, trots att det kostade mig en ny Skylander gubbe :).

Ja, se det snöar

Att det har snöat senaste dagarna, är ju ett nästan lika hett ämne på allas läppar och kanske framförallt på allas fb sidor som första bilderna på vårblommor eller den härliga överfulla kantarellkorgen. Och, ja visst, även jag blev, hmm, hur skall jag uttrycka det, det var inte riktigt det jag hade räknat med. Men samtidigt, i april skall det ju alltid komma något vårbakslag och nu är det här- klassiska aprilsnöfallet – så jippie – det är här – nu kanske det är dags för riktig vår när det väl blir varmt igen. Så, se det snöar, ja, se det snöar, det var väl roligt hurra! Nu är det över, nu är det över, nu kan våren komma – hurra!

Jag är laddad för varma dagar i korta byxor – då kanske jag skall raka benen också. På våren rensar jag bort löv och bråte i rabatten och vår-rakar-benen. Pratade med två vänner till mig om detta – den ena i samma situation som jag – gift sedan 10 år – två mellanstora barn och orakade vinterben, den andra i ny samboroll utan barn med en fräsch och fin och framförallt vass rakhyvel på duschhyllan som byts ut när den börjar bli trög och rostig för att den hela tiden spolas vatten på och för att den används frekvent för att rakning av benen är en del av den dagliga hygienen. Ja, tänk, så var det förr i tiden. Stackars min man som nu för tiden har en sticksig fru i sängen. Där fick han för skäggstubbet. Pussar från min man som känns som att slinta med tandborsten, ben mot ben i sängen som känns som stammen på den utslängda julgranen. Samma lika.

Jag skall snart ha nyrakade, insmorda sommarben som inte ser ut som ödleskinn. Japp, det skall jag, och jag skall helt bortse från att det ligger lite snö kvar ute – det är bara bra. Positivt tänkande! Ha nu en riktigt fin påsk i det vackra eller snart vackra vädret!

Kram Lola

Halvtomt eller halvfullt?

Att glaset är halvtomt eller halvfullt är ju ett smått uttjatat ämne, men än så viktigt. Att se positivt på det mesta känns som en viktig sak, inte bara för sig själv utan även för ens omgivning. Allt blir ju så mycket härligare om man möter trevliga prickar med härlig inställning. Vi har så oerhört många halvfulla kunder – hmm hur låter det egentligen – ja, då tänker jag inte på alkoholmängd, utan på inställningen till ett glas innehåll :-). Tack för att ni lyfter oss och hjälper oss att fortsätta utvecklas och bygga företag och tänka nytt och vara på tårna och fortsätta jobba med att vara ett personligt företag som alltid bryr oss om våra kunder – även när vi växer. Tack!

Jag och kollegan tar oss då och då tid att jobba dygnet runt med kollektionsarbete – utan fina barn och äkta mannen i närheten som vill ha ens uppmärksamhet och svar på frågor. Jag provade att se ett helt program på 30 minuter på TVn i söndags mitt på dagen. Kan meddela att efter att ha bytt rum 3 gånger – vardagsrummet, sovrummet, allrummet och sedan vardagsrummet igen och blivit frågad ca 5 frågor av varje person i familjen, så gav jag upp. Det funkar inte i min familj att som mamma be om 30 minuter i fred – även om jag försöker gömma mig :-) och då ännu mindre att arbeta med kollektionsarbete i 24 timmar i sträck... Vi tar då in på hotell. Naturligtvis på Clarion Skanstull. Lika fantastiskt som alltid! För att hinna jobba så mycket som möjligt så gick vi ner i restaurangen på hotellet.  Blir placerad vid ett bord bredvid två män i 50-55 års åldern som vi efter ca 2 minuter förstår har en arbetsrelation på något vis. En timme senare konstaterar jag och kollegan att vi knappt har sagt ett ord till varandra. En av männen vid bordet bredvid är inte halvtom – han är heltom även när glaset är fullt. Att man kan ha så många bekantskaper som han har är för mig en gåta och att dessutom ha så många bekantskaper som är så fruktansvärt inkompetenta, dumma i huvudet, pantade, vansinnigt korkade, lurade (av mannen i fråga-vilket han glatt berättade om), allmänt mesiga och dåliga på sitt arbete, ja, det känns bara helt otroligt. Att under en timme hinna vräka ur sig så oerhört många gräsliga och nedsättande saker om andra människor (mestadels kollegor och fd kollegor) samtidigt som man skrattande höjer sig själv till skyarna, ja, det var en helt ny upplevelse. Jo, han drog in några politiker också som det var skottpengar på. Jag och kollegan var i något form av chocktillstånd och började inte prata ordentligt igen förrän i hissen på väg upp till rummet. 
 

Fram för halvfulla glas och bort med helfulla män i 50-55 årsåldern med en heltom syn på omgivningen!! :-)

Besökte Mood gallerian i Stockholm igår. Lunchade på supertrevlig fransk restaurang utan sura män.  Kan rekommenderas!

Stor kram från Lola som njuuuuter av att våren är på väg!! 

Ja tänk att vi – lilla vi – har fått pris och att det är skrivet en artikel om oss. Vi är så glada och ödmjukt tacksamma för den fina om än lilla uppmärksamhet vi får som företagare. Det här att vara med på bild är ju något vi alltid har försökt undvika. Vi känner oss inte bekväma eller sådär härliga som våra modeller ser ut i kameran när vi fotar. Jag inser ännu mer hur fantastiska vänner, grannar, klasskamrater, släktingar vi har som säsong efter säsong ställer upp som modeller och ler och är med på alla tokiga idéer vi har – vi vill att ni skall se ut som porslinsdockor med jätterosa kinder och tuperat hår – jajamen, de ställer upp. Efter vår ytterst korta tid på andra sidan kameralinsen så är vi djupt imponerade över hur våra modeller fixar våra plåtningar!!

Sen det här att läsa om saker som vi har sagt, det är ju jätteroligt, men också läskigt. Hur låter det där egentligen, låter vi som ett lesbiskt par – inte för att det skulle göra så mycket, förutom gentemot våra män kanske :-). Hur låter det med finanskris – det låter så stort – något som händer i världen och det är lite tokigt när det står ihop med oss. Det känns i alla fall roligt att få dela denna artikel med er Lolisar och Lola kunder som vill läsa. Tack för att ni varit med oss på resan hittills. En resa som fortsätter vara precis som innan:
 

1   Mycket och hårt jobb – somnade klockan 21 efter 5 minuter av filmen som min man hade hyrt för att vi skulle ha en mysig kväll igår…
 

2   Smått förvirrad och glömsk – mobiltelefonen som är ett ganska viktigt arbetsredskap låg idag kvar hemma på köksbordet. Härligt 30 minuter extra i bilen för att hämta mobilen sedan parkerade jag på den enda parkeringen utanför gymet som var avgiftsbelagd. Jaaaa, böter 350 kronor. Dyrt träningspass… Men ändå billigare än diverse årskort jag har köpt under åren eftersom jag har trott att jag skall utnyttja dem mer än 2 gånger per år…
 

3  Underbara ungar som hejar på – smått Lolafierade fortsätter våra barn och män att heja på oss
 

4  Fantastisk personal och säljare – vi säger bara aaahhh, mmmm, we love you!!!!
 

http://www.unt.se/ekonomi/lola-overlevde-finanskrisen-1696868.aspx

Kramar från en vårglad Lola

Nu är det över för denna gången. I vår familj, så älskar vi mellon. Vi älskar att följa ”spektaklet” och heja och rösta och planera mat och mys. Jag tror att allt runt omkring är en stor del av att vi älskar det så mycket. Vad skall vi laga för god mat? vad skall vi köpa för godis? och vem skall vi titta tillsammans med? Det har ju varit enkelt för oss med det sistnämnda eftersom vi varje tillfälle utom ett har sett det tillsammans med våra fiiina vänner familjen Davour. Och som vi har hejat. Hejat på Loreen, Molly, David Lindgren, Sean Banan (totalt gråtfest bland våra ganska stora killar när han inte gick vidare) och sist men inte minst hejat på Danny. Våra fina vänner ringde 39 gånger på honom i finalen (i vår familj hejade vi lika mycket på Danny och Loreen, så de fick en röst var av oss – jag, vet helt meningslöst – då kan man lika gärna strunta i att rösta, men, ja så gjorde vi – det är viktigt att rösta :-)) När inte Danny vann då skrev våra vänner följande på Facebook: Nu är jag sur. Kommer få en diger mobilräkning och ingen Danny i bak. Tänk så tokigt det kan bli när man missar en bokstav :-). På tal om tokigheter så var det ju faktiskt väldigt roligt när Sarah Dawn Finer fick presentera de internationella jurygruppernas representanter Carbonara och Klito Klitou. Kul. Hon var förövrigt rolig när hon välkomnade till Azerbaijan  - hmm svår stavning. Kul, kul. Känns som jag mest skrivit bla, bla, bla, men jag hade nog ett behov att skriva av mig lite om Mellon – ett litet adjö till Mellon 2012. Vi är väldigt stolta över Loreen och tycker det skall bli så roligt att hon representerar Sverige och i vår familj med två breakdanceande söner så är vi även så glada och tacksamma för två fina dansförebilder i Danny och David Lindgren (och Mario som killarna bara älskar som har håret i tofs och dansar bakom David Lindgren)– underbart – det finns coola killar som dansar (inte bara spelar fotboll :-)).

Njut av våren – nu är den här på riktigt – måste då slå ett slag för Lola mössorna – de är perfekta den här årstiden!!

Kramar och kärlek från Klito Klitou

Vi har precis varit i London. Att åka iväg två dagar för att jobba med kollektionsarbete är fantastiskt roligt, förmånligt och utvecklande, men också väldigt mycket hårt jobb och ganska lite flärd. I alla fall när vi på Lola är iväg. Vi äter nästan alltid på hotellrummet på kvällen hängandes över våra datorer för att inte glömma att få med den där fantastiska idén vi fick tidigare på dagen. Flärdfulla restauranger, nej, det hinns inte med – det tar ju flera timmar från vårt viktiga kollektionsarbete…

London är ju inte direkt känt för de fantasiska hotellrummen på två och tre stjärniga hotell, så för att inte stöta på för mycket lort och för mycket skumma gator, så bestämde vi oss för att bo på ett 4 stjärnigt hotell. Vi var nöjda, det tillhörde en stor kedja och såg fint ut på bilderna och låg centralt. Perfekt. Snabb promenad hem från affärer och restauranger.  Det gillar vi! För att hinna med så mycket som möjligt i London så avgick vårt flyg kl 07:25. Mmmmm, mysigt att ha väckarklockan på ringning klockan 04:00. Redan 09:00 landade vi på Gatwick och började vår resa (med tåg :-)) till vårt fiiina hotell. Vi tar taxi från Victoria Station och börjar direkt måla upp bilden om hur bilen stannar utanför det stora fina hotellet, där en piccolo står och väntar för att ta oss in i den svindlande stora lobbyn. Kanske att det bjuds på champagne i receptionen?
 

När taxichauffören stannar i en korsning och säger; jag kan inte köra ända fram, men om ni går in i gränden här bakom och sedan första höger så ligger det där, då började vi ana oråd… Tar oss in i gränden och inser att anledningen att taxichauffören inte kunde köra ända fram är för att det är vägarbete eller kanske man skall säga kvartersarbete – hela kvarteret runt omkring vårt hotell var inplastat och uppgrävt och ett härligt ljud av tuuut tuuut tuuut (backande lastbil) och ta ta ta ta ta (borrande i asfalt) trummade i våra öron på väg mot entrén. Väl framme står en kille utanför en dörr – inte alls en piccolo framför en storslagen hotellobby – utan en kille som försöker lotsa in hotellgäster från Sverige (läs Lolisar) som inte annars skulle hitta till den lilla, lilla dörren. Receptionen består av en liten, liten vit disk i ett hörn som påminner om receptionen hos min tandläkare i Enköping. Champagnen uteblir, men jag får syn på en flaska vatten som jag ber att få dricka av – förmodligen står den där för att lugna högröda, brusiga gäster, som precis som vi redan har börjat ana ugglor i mossen. Vi försöker hålla oss positiva – rummen kanske är så där fina som de såg ut på bilderna. Killen i receptionen (Antone – fick vi lära oss senare efter flera samtal med honom) leder oss fram till hissen. Hissen – ja, hissen – inte hissarna – pluralis – som det brukar vara på ett stort hotell. När hissen öppnas får min klaustrofobiska sida sig en ny utmaning. Hissen är av den storleken som man hade struntat i köpa lägenheten eftersom barnvagnen inte får plats i hissen. Jag och kollegan tränger ihop oss och får precis in väskorna. Vi åker upp till våning 4. Lustigt nog säger vi inte så mycket till varandra under hela denna tid från taxin till hissen. Vi tänker nog samma sak, men försöker hålla hoppet uppe. Snart kommer vi till vårt fina hotellrum, för det var fint på bilderna. Utanför hissen väntar en korridor. En korridor from hell som är så trång att vi nästan inte kan dra våra väskor för att de slår i väggarna. Vi går fram till vårt rum som ligger nära hissen – oj, något positivt – och öppnar dörren. Den superparfymerade doften av överdoserat rengöringsmedel slår emot oss och en snabb tanke far genom huvudet vad denna doft kan dölja? När vi tittar på de velourprydda väggarna som matchar de mossgröna heltäckningsmattorna i denna 9 kvm stora isoleringscell så förstår vi. Två små fönster som sitter högt upp i taket visar taket på en innergård. Vid en snabb titt på denna utsikt känns skräpiga baksidor på hus med rostiga bilskelett helt plötsligt som välansade parker med formklippta buxbom. Toaletten struntar vi i. Vi tittar på varandra och uttalar det första orden på 10 minuter. Det här går inte. Vi konstaterar igen – vi är 40 år och vi får byta hotell – japp, då ringer telefonen och snälla Antone frågar om allt är till belåtenhet. Ööööh, hur gärna jag än vill vara snäll mot snälla Antone, så går det inte. Jag säger att detta inte riktigt lever upp till våra förväntningar på ett 4 stjärnigt hotell. Inom loppet av 20 minuter har vi checkat ut (fått tillbaka pengarna), tagit en ny taxi – några gator ifrån vårt gamla hotell eftersom taxibilar inte kan köra i närheten av hotellet… - och checkat in på Park Plaza Westminister bridge – ett hotell vi visste skulle vara bra. Och det var det!!! Och billigare än det första. Tokigt. Stor lobby, stor hiss, fin utsikt, fina rum och en piccolo utanför entren!

Övriga saker som har hänt denna härliga resa – mötte David Hasselhoff i vår foaje. Han var lång, hade en blond kvinna vid sin sida och såg lite lätt lyft ut i ansiktet. Ja, precis så som man tänker sig. Funderar på att döpa ett plagg i kollektionen till David Hasselhoff. David Hasselhoff dress. Hmm, hur känns det egentligen? Var även på en snabbmatsrestaurang med nyttig mat – Itsu. Mums. Där gick jag och kollegan på en handikapp toalett tillsammans. Ja, bara det är ju lite konstigt. Men, ja, det gjorde vi – snart 40 år och går på toaletten tillsammans. Jag kissar först och spolar med spolknappen. Men titta där hänger ett rött snöre från taket. Min sista tanke innan jag drar i snöret är: undrar om det blir ännu mer spolat nu?. Jag drar och larmet ljuder i hela restaurangen. Wiowiowio. Kollegan grips av panik och vänder sig mot dörren med händerna för öronen och skriker genom oljudet – ett larm – ett larm! Vi hittar avstängningsknappen innan vi blir påkomna och smyger ut från vårt genensamma toalettbesök. Lika härligt och naturligt som det kunde kännas att gå in två på toaletten, lika tokigt och lite konstigt känns det att smyga ut två stycken efter larmincidenten.

Två dagar går så fort och nu sitter vi på Gatwick på väg hem. Underbara dagar på fint hotell med enkla middagar men härliga luncher. Åt även på Ping Pong en fantastisk liten restaurang med underbara dumplings. Vi vill tillbaka snart, snart, snart och bo på fina hotellet!

Kramar från trötta, men lyckliga Lola

Skulle aldrig komma på mig själv med att klaga. Vi lever ju ett gott liv. Men ändå så tycks man alltid sakna nåt? Ibland är det mer abstrakta saker och ibland mer precisa. Ibland är det saker från förr och ibland är det saker jag drömmer om i framtiden. Det sägs att det som ”göms i snö kommer fram i tö” – tveksamt för just nu saknar jag:

En superhändig kusin/storebror/granne/kompis. Ni vet en sån som bara tycker det är kul om man frågar dem om de kan hjälpa till att lägga om stenarna på uppfarten eller bygga en ny altan? Inget fel på min man eller min familj eller grannar heller för den delen men att de skulle tycka att det bara var en kulig sak att måla om vår carport tvivlar jag på………

På tal om kusiner. Hallå syskon – vi saknar kusiner!  :)

Förut…..å nu kom det.. låter ju lastagmmal…men jag saknar ett sånt där litet 3-pack med små kvadratiska bitar med Mjölkchoko. Mjölchokad och seg kola inuti. Lagom liten socker-kick. Bara 3 små bitar. Eller 6!

Saknar en stor hall. Med skrapgaller som automatisk trollar bort allt grus som kommer in så här års.  Har varken trolleri-galler eller stor hall. Och ännu trängre blir det när dammsugare och handdukar till golvslabbet skall bo där också.

Mina solglajjer från förra sommaren. Var fn har de tagit vägen? Ett stooooort, hårt fodral med glasögon kan faktiskt inte bara försvinna i en väska eller en bil eller en byrå! Hemska tanke om jag blir tvungen att inhandla ett par nya :).

Kram från Lola som möter vårsolen kisandes.

Detta har hänt i vår Lola värld senaste veckan…

Sist jag klippte mig var i slutet av oktober. Hinner liksom inte prioritera klippning. Håret blir som tuggummi i topparna och jag kan bara ha håret i nödtofs (typ som en slarvig knut där kluvna hårtoppar döljs av att det ser ut som jag hade tänkt att ha det lite busigt rufsigt) För något år sedan hade hela min familj löss och det var så j-a sk-t äckligt. Då var också mitt går i nödtofs och efter det så känns det som att så fort jag har nödtofs så bor det djur i tofsen. Det gjorde det inte denna gången, men sedan jag har luskammat mig själv varje dag i en vecka och börjat smått klia hål i hårbotten efter en ny ”lössalarmlapp” på barnens skola, så insåg jag att det är dags. Dags att klippa mig. Beställer tid och jobbar som en galning in i det sista för att jag liksom precis skall hinna slira in på parkeringen och kanske bara vara 1 minut försenad. Frisören ligger 10 minuter hemifrån. Macken ligger 5 minuter hemifrån. 3 minuter hemifrån så stannar min lilla söta bil. Den bara liksom stannar. Jag försöker starta den, men den vill inte. Den står still. Jaha, ja, det är klart, även en sån här liten bil vill ha bensin. Jag försöker starta den lite till och pratar också lite med den och säger, men snälla lilla bilen, kan du inte bara puttra lite till så är vi framme vid macken. Men nej. Still. Bilen står still. Jag får åka buss 4 hållplatser. Köpa blå bensindunk. Fylla på med bensin. Åka buss tillbaka och tanka i det fria. Blir exakt 54 minuter försenad till frisören. Härligt.

Samma dag skall fina kollegans man ta bilen hem med den nyinförskaffade takboxen på taket. Det blåser. Det är mörkt. Det är dimmigt. Det snöar och ja, där flyger en halv takbox iväg i 120 km/h ut på ett fält. Mannen letar och letar, men hittar inte en halv takbox. Så, om någon hittar en halv ny takbox någonstans mellan Kista och Knivsta, ja, då kan ni maila till info@houseoflola.se.

Det var allt för nu. Bilar är toppen, men ibland, är det lite meckigt. Ha en fantastisk sportlovsvecka – ni som har sportlov och alla – njut lite extra av solstrålarna som faktiskt ibland värmer lite :-)

Kram från bilmeckar Lola
 

I höstas gick jag på body pump på badhuset där jag bor. Badhuset känns som ett bra ställe att vara på för en inte helt bekväm gymbesökare. På badhuset är inte de allra coolaste människorna. Där passar jag in bra. Jag har nu i en månad cyklat motionscykel nästan varje dag och nu kände jag att det var dags att komplettera med någon annan typ av träning. Body pump känner jag ju till, så det blir bra. Sagt och gjort. Tar mig till badhuset igen och inser att jag har 7 ggr kvar på mitt 10 kort som inhandlades för 10 månader sen. Hmmm, har tydligen inte varit superflitig… När jag väl är på passet så känns det bra. Jag känner mig hemma och känner inget behov av att vara cool och snygg, vilket jag tycker är skönt när jag skall göra saker i takt till musik, med okända människor väldigt nära inpå, samtidigt som jag svettas hysteriskt och är helt röd i ansiktet och konstant grimaserandes. Body pump innebär ju att man jobbar med en skivstång med olika vikter. Mycket vikter, lite vikter. Vikter av och på beroende på vilken övning som skall göras. Minns lite vagt att det här när det skall vara mer och mindre vikter inte riktigt stämde på min kropp, så jag tog det säkra före det osäkra och tog väldigt lite vikter på allt. Ända tills vi kom till benen. Mannen med headset och mikrofon säger då klart och tydligt: nu är det dags för benen, så då skall ni öka på med mer vikter. Jag känner mig nöjd och glad och tänker på alla mil jag har trampat under sista månaden på min motionscykel, så jag lägger på 2,5 kg extra på varje sida. Ja,ja men, utfall var det här, knäböj, hej och hå. Hej vad det går. Jag är stark och bra!

Nu fyra dagar senare vet jag vad det var som inte stämde med vikter och min kropp. Jag skall inte ösa på lika mycket med vikter till benen. Snarare ta bort vikter. Jag har inte kunnat gå ordentligt på fyra dagar. Jag har vaknat flera gånger varje natt för att täcket gör ont mot låren. Trappor har varit uteslutet, så jag har fått jobba hemifrån eftersom jag inte kommer upp och ner för trappan till kontoret. Barnens upphopp i mitt knä vid frukosten (som jag brukar älska) medförde att jag skrek rätt ut och när jag var och badade med barnen och min minsting av misstag råkade sparka till mig på låret under vattnet när jag försökte hjälpa honom att flyta – föll stora krokodiltårar ner på min kind. Herregud. Träningsvärk from hell. Nästa vecka skall jag inte ha några vikter alls när jag jobbar med benen, frågan är om jag kanske skall ta vattenpaus eller gå och kissa just när det är benövningar.

Sen måste jag bara avslutningsvis säga. Modig, modigare, modigast. Just denna veckan måste jag tillstå att utnämna en av våra fiiina säljare Annelie till den modigaste. Hon har blivit Lola-taggad med en alldeles egen Lola fairy tatuerad på skuldran! Mod Annelie!

Kramar från Lola som snart snart skall vara modig och lägga på ett kg på skivstången vid benövningar, vilken vecka som helst, eller kanske månad?
 

Att starta igång en ny säsong innebär massor av olika saker; mycket jobb, ännu mer jobb, nervositet, timing och massor av glädje. Förr var det ju bara jag som gjorde allt detta, men nu är vi ju många fler som jobbar på Lola, så nu får vi dela på jobb, nervositet, timing och glädjen och det är ju så himla härligt. Det är ett stort ansvar att ha personal – men vad härligt det är när man omger sig med fantastiska människor. Inför varje säsong undrar jag alltid vad kunderna kommer gilla så där extra mycket? hur kommer starten vara? vilka gamla kunder kommer handla först? Jag kan inte låta bli att följa försäljningen och se vem och vad de handlar. När t ex Cecilia i Stockholm, Ylva i Skåne, Maria i Falkenberg  lägger in sina beställningar – då kan jag inte låta bli att se vad just de har fastnat för denna säsongen.

Säsongen har startat med dunder och brak och vi är kanske inte lika tagna på sängen som vi varit tidigare säsonger, men även om vi tycker att vi budgeterat högt, så slår ändå denna starten budgeten med råge. Det är så tokigt och så roligt och vi är så oerhört lyckliga och ödmjukt tacksamma över att vi har så många fina kunder – gamla och nya.  Att flera av våra gamla kunder dessutom har tagit steget och blivit säljare är också så roligt – att få lära känna våra säljare är en ynnest – att få gå lite sida vid sida i livet är något som vi på Lola uppskattar enormt!

Min son frågade för ett tag sedan vad en entreprenör var för något. Min man svarade då att det är en person som har ett eget företag. Min son säger då: Jaha, som du pappa. Min man svarar: Ja, som jag, men mamma är ju också en entreprenör. Min son säger då: Nej, men mamma jobbar ju på Lola. Jag tycker att det är så härligt att han aldrig har förstått att Lola är mitt företag. Han har bara sett mig och alla andra som jobbar med Lola som ett litet gäng som jobbar som små galningar jämt, jämt, jämt :-). Min man fick då förklara att, jo, Lola är mammas och den fina kollegans företag. Min son konstaterade då: jaha, då är mamma chef.

Hmm, ja, det är väl det jag är. Chef. Låter så stort. Samma son sa idag: mamma kan inte du också lämna på skolan idag. Jag svarade att jag inte hinner det för jag måste jobba. Sonen säger då: men mamma du är ju chef, det är ju bara att säga till dina Lola-tjejer (ja, för det är så han kallar de som jobbar med mig) att du kommer lite sent för att du måste lämna ditt barn på skolan. :-) Hmmm, ja, det är ju också ett sätt att se på att vara chef. Jag själv är glad över att jag har hunnit dra tandborsten fram och tillbaka fler än tre gånger i överkäken och tre gånger i underkäken (höger sida, vänster sida, framtänderna)…

Stor kram från chefen/entreprenören/medarbetaren och den lyckliga Lola-tjejen Lola

Efter en hektisk januarimånad har jag äntligen fått tid att ta bort adventsljusstakar, julstjärnor, gransris-krans från dörren och alla utblommade amaryllisar.  Fast juligare än denna vecka har det väl inte varit den här vintern….
Lite nytt blomster i fönstret lockade och jag hittade helt fantastiska söta krukväxter i blomaffären i närmaste gallerian. Slog till på 2 st. Söta tjejen i blomaffären packade in dem väl mot kylan och undrade om jag visst hur jag skötte dem. Högst ärligt och sanningsenligt svarade jag att nej ingen aning… ”Jo dessa kräver mormorsvattning. En lite skvätt varje dag. Och sedan lite mer en dag i veckan. Och den får lätt gula blad och då är det bara att ge dem lite näring. Och helst ska de inte stå så torrt. Och…”
 

Jag tror att jag ganska så snart kommer träffa den blomstertjej igen. När jag om nån vecka får handla nya blommor…

Planerar en familjeinvestering. En ny säng till mig och Fred. Och nej familjeinvestering betyder INTE att det vi planerar att bli fler i familjen! Nej snarare att det är den plats där vi i familjen just nu möts. Jag har jobbat som en gnu natt som dag och även Fred varvar dag och nattjobb. Tror att barnen liksom måste kolla till på natten att de fortfarande har två föräldrar! Och jaa det är lite trångt med hela familjen på 160 cm – de är ju inga bebisar längre! Härlig känsla att planera sänginköp. Känns vuxet på nåt vis.

Inte fullt lika vuxet häromdagen. Jag jobbade hemma en eftermiddag och de trötta skolbarnen hamnade framför tv:n som två vintervita spöken, nästintill apatiska, med halvöppna munnar och halvslutna ögon. Och helstängda öron. Jag försökte förgäves få dem till mellanmål. Först med lite lock och pock. Sedan med lite mer tråkig röst men det var som om TV rummet var ljudisolerat mot allt annat än cartoon-netwok-helvetes-ljud. Till slut bröt jag mig ner genom ljudisoleringen, drog ut alla sladdar och bar ut TV:n. Har nåt svagt minne av att jag hotade med soptippen också… Hmm ..ja.. men de är gulliga när de sover. Och ännu mysigare blir det när vi sover tillsammans i vår nya säng vi drömmer om :)

Kramar Lola

Då var det veckan med näst störst D – veckan med störst D är nästa vecka. Ja, för nästa vecka släpps ju vårens kollektion! Iiiih! Men denna veckan – ja, det är veckan då allt skall ske. Inom en 7 dagars period så skall vi fota allt på docka, fota allt på modeller och ha kickoff. Däremellan skall vi förbereda kickoff, förbereda säljstart, redigera foton, packa kollektioner etc etc. Dagarna är låååånga på jobbet och mina barn får ingen godnattsaga denna veckan, de är nöjda med att få somna i mammas och pappas säng med knattret från min dator - som jag har i knät när jag sitt-ligger mellan dem – som godnattvisa. Men det går. Vi har ju världens finaste personal nu. Tänk för lite drygt ett år sedan var det bara Lola och en person på lagret som jobbade på Lola och nu utöver alla fantastiska säljare så har vi ett gäng tjejer som vi kallar ”staben”. Jippie för staben som jobbar hos oss. Det är inte jag som gör allt längre.

Men… mantrat att man kan göra mycket själv finns kvar… så… när det är dags för fotografering – ja, då är vi igång allihop på Lola. Vi sminkar, vi frisyrar, vi klär på, vi tar alla bilder och vi redigerar alla foton. Denna gången var vi på Uppsala slott och fotade och 19 glada modeller var på plats. Tusen miljoner tack för att ni finns – våra bästaste modeller! Tack för att ni gång efter gång tar med er hela familjen och kommer till vår hektiska, snurriga, härliga, tokiga, men ändå organiserade fotografering. Vad skulle vi göra utan er?? Till denna fotografering hade SNÖ of Sweden bistått med jättefina smycken och butiken ”Fröken Röd” med fantastisk rekvisita. Är du i Enköping någon gång – gå in i butiken och träffa supergulliga ägaren Fia! We love! Tack!

Inför fotograferingen förberedde jag mig väl. Jag var lite sliten efter mycket jobb veckan innan och bestämde mig därför för att gå och lägga mig tidigt. Goda lördags-glas-vinet  hoppade jag över – allt för att vara i supershape på söndagen. Vaknar 00:48 av att Bobby kräks i hela sängen. Han ligger bredvid mig för ovanlighetens skull och spaghetti och köttfärssås och mörkchoklad (ja, för även barnen äter mörk choklad när mamman försöker äta nyttigare) färgar stora delar av dubbelsängen mörkbrun. Att han dessutom sover under hela kräkattacken, gör att han ,innan jag hunnit få tag i honom ordentligt, har lagt sitt långa ljusa hår upprepade gånger i kräkhögen. Som extenstions hänger vit-bruna spaghettis i hans hår och den bruna geggan kletar in sig i örgångarna. Mumma. Dusch och hårtvätt på en frusen, smått chockad 8-åring mitt i natten. Det blir ingen sova skönhetssömns natt…

Men fotograferingen går ändå toppen och all positiv energi gör mig pigg o glad :-)! Att jag dessutom kan konstatera, när bilderna är tagna, att iiiiih jag kan knappt bärga mig till jag får visa alla denna uuuunderbara kollektione. Det gör att jag blir ännu piggare och ännu gladare. Jag vet att jag sagt det förut, men jag tror faktiskt att detta är den bästa kollektionen :-)

.

Dagar och nattjobb senare, ser jag i kors och läääängtar till kickoffen där vi får träffa en massa säljare. Tänk att vi är ett så stort gäng nu!

Några lärdomar jag har fått denna veckan:

1 Skrapa inte bilen utan vantar – det gör skitont i händerna efteråt
 

2 Fyll inte år under samma 7 dagars period som det är kickoff och fotografering. Födelsedagen känns bara som ett stressmoment till.
 

3 Lär din man att betala i rätt valuta. Att betala i rätt valuta för mig är att han dammsuger hela huset, säger jag att jag är underbar även när jag har PMS, köper en blomma då och då eller kanske en liten liten matteus skål, lyssnar intresserat på mig när jag pratar om min familj och mina semesterplaner, tycker det är toppen att måla om och tapetsera om eller kanske möblera om i samma rum som vi fixade iordning för två år sedan – bara för att han älskar mig. Fel valuta är när han glad berättar att han köpt en present till familjen och att det är ett raclette järn (han älskar raclette, men när detta hände, så kunde jag inte äta osten p g a min migrän), han planerar in nästa resa till Paris (när Tour de France går där) och får det att låta som att det är för att familjen skall få se en stor kultur stad – ja ni fattar…

Frågan är vilken valuta han har betalat i, när min födelsedagspresent består av deltagande i tjejvättern? Han själv har cyklat Vätternrundan många år och älskar det. Jag är en motsträvig cyklist som i och för sig cyklar mycket eftersom jag inte kan springa… Jag fick i och för sig två fina, små matteusskålar också… Och Tjejvättern – here I come. Kanske känner han mig bättre än vad jag tror och utmaningen är antagen!!

Kramar från en lycklig Lola som längtar efter att få träffar alla fiiiiiina Lolisar på kickoffen till helgen!
 

På Bobbys och minstingen skola börjar man klockan 8 på morgonen. Prick 8. För mina barn är det tidigt. Det är svårt att komma upp på morgonen och många trötta gäspar senare är vi på skolan. Varje måndagmorgon – obs – märk måndag – när vi kommer till skolan vid kvart i 8 då är det ett gäng barn som är i full gång med sin blåsinstruments träning. Varje måndag morgon innan skolan börjar trumpetar dom för fulla muggar. Det gör mig imponerad!!

Jag är inne i ett ”efter julens alla godsaker måste jag ta tag i mitt liv och i hur jag behandlar min kropp” fas, detta har resulterat i en månads GI med tillhörande en mils cykling på motionscykel varje morgon.  Jag tycker om att cykla ganska mycket – obs – märk ganska – när jag cyklar utomhus. Inne på motionscykel så tycker jag faktiskt att det är så tråkigt att klockorna stannar. Efter 5 minuter börjar jag tänka på hur jag skall uppbringa kraft och vilja att cykla i 25 minuter till. 25 MINUTER!!! När jag tycker det är så tråkigt så att jag nästan börjar gråta. För att stå ut började jag titta på TV. Men, då det inte alltid gick program som jag tyckte var roliga, började titta på play på datorn och fastnade i Biggest Loser USA. Jag är helt fast. Jag älskar Bob som är tränare och det känns som jag har kompisar som jag tränar med. Jag längtar till varje morgon då jag skall få träna med mitt gäng och hur de tränar och hur de förändrar sitt liv – det gör mig imponerad!!

Jag börjar bli gammal. Jag har sagt det förut och det går att sägas igen. Jag och kollegan satt och pratade i telefon där jag fick ett mail från en fin vän som skrev LOL :-). Jag och kollegan började skämta om vad det betydde – kanske Leave me O Lone :-). Kanske Living of Lettuce  :-). Efter flera ”jag är supertrött och fnissig över tråkiga saker förslag”, så sansade vi oss och kom fram till att det ju betydde Lot of Love. Fred som satt i köket och hade hört hela konversationen börjar då gapskratta och kommer ut i vardagsrummet där jag sitter och säger; allvarligt Lola vet du inte att det betyder Laughing Out Loud. Nej, tydligen visste jag inte det. Precis lika lite som pappan som trodde att WTF betyder Welcome to Facebook :-) Så, alla som kan alla härliga, tokiga förkortningar och sms gubbar – de gör mig imponerad! Jag är glad över att jag vet hur man gör glad gubbe...

Kram från Lola som snaaaart skall fota våra fiiina modeller med vår fiiina vårkollektion – hi hi
 

Tänk nu är julen över och nyårsveckan till fjälls och jag är tillbaka mer utvilad än någonsin. Nu några dagar in på nya året ställer jag mig lite frågor om det här med saker som nästan är samma, men ändå inte.
Vi har som tradition att åka till fjälls och åka skidor över nyår, så även detta år. Min man och jag har haft långa diskussioner under våra tolv år tillsammans, hur mycket som skall förberedas innan en fjällresa. Min man tyckte nämligen inte att det behövde förberedas så mycket. Han packade ju ner några kalsonger, en ren t-shirt och sitt trasiga underställ från 1992 tillsammans med sina fyra par skidor och sen var ju han klar, resten går ju att fixa på plats. Jo, när man är en ensam skibum på dryga 20 vårar med otvättat hår och enda matkravet är pasta, så går ju det toppen. Men nu har vi ju två barn och skall laga fina middagar till medföljande familjer etc etc. Så under många år så packade jag tills jag blev tokig och var helt slut när jag väl satte mig i bilen. Som tur är har min man förstått det här med packning och förberedelser inför skidresor – thank you god!! – och nu planerar vi tillsammans. Dock var det jag som gjorde köttfärssås hemma i köket på Värmdö i två timmar som skulle med för att räcka till två olika rätter. När vi var på ICA Maxi för att handla resten säger min man lite glatt, oj, jag glömde ta med köttfärssåsen. Synd. Men jag kom ihåg racletten. Ja, vad bra. Raclette och köttfärssås är ju nästan samma sak – eller? Ny köttfärs inhandlades. Lola lagade ny köttfärssås i fjällen.

Så mycket som jag har sovit under denna ledighet har jag nog inte sovit sen jag var barn. 9-10 timmar per natt har nästan varit standard. Kommer tillbaka till jobbet i måndags och tänker att ledig eller jobb spelar ingen roll, min hjärna funkar lika bra – om inte bättre nu på jobbet efter all denna sömn. Efter att ha missat avfarten till Arlanda en gång och fått vända innan Uppsala och sedan hålla på att missa avfarten en gång till och fått slänga mig in i avfartsfilen, då börjar jag undra. Står och väntar på fina Piia som skall hämtas på Arlanda och när hon skall lägga in sin väska i bagaget så vill jag trycka på bromsen men trycker istället ner kopplingen. Håller på att backa på henne. Väl inne i bilen skrattar vi åt hur tokigt det blev att jag höll på att backa på henne och samtidigt hör vi någon tuta lite hysteriskt bakom. Jag rullar bakåt eftersom jag sitter och trycker ner kopplingen. Hmm – ledighet – jobb – nästan samma stressnivå. Bromsen – kopplingen – nästan samma funktion – eller?

Efter dessa första dagar med intensivt jobb – ja, för det är det ju de första dagarna på nya året och en ny kollektion (tjoho) på g – då kommer jag hem och har superduperhuvudvärk. Har tagit alvedon och ipren under dagen och verkningsgraden har varit ungefär samma som om jag tagit en nöt och ett russin. Sitter vid TV´n när Bobby säger – sån där migränmedicin, det borde du ha mamma. Jaaaa, just det. Har ju faktiskt migränmedicin hemma – sån där superbra som man sprayar i näsan som finaste säljaren Christel rekommenderade. Och, om jag inte minns fel – har ju haft migrän sedan jag var 4 år – så är just migränmedicin det bästa mot just migrän. Tar migränmedicin och sjunker ner i en härlig dvala utan huvudvärk. Tack Christel och tack Bobby att ni ser efter mig. För alvedon och migränmedicin är inte nästan samma sak – eller?

Avslutningsvis…
Bobby älskar att åka skidor uppför och när han stakar sig upp skriker vi ”heja hellner, heja hellner”.
Minstingen älskar Gladiatorerna och då särskilt Wolf.
Bobby är stolt över att ha klarat hela uppförsbacken och vänder sig till mig och säger: Mamma, visst var jag bra som Stig Helmer nu.
Minstingen kommer hem från skolan och säger. Jag var gladiator idag! Och vet du vem jag var? Jag var Ulf.
Hellner – Stig-Helmer, Wolf – Ulf – nästan samma sak, eller?

Kramar från en lycklig Lola

Detta att jag fyller 40 snart det har blivit mitt nya mantra. Ett mantra  som jag använder för att stärka mina egna åsikter och kanske som en liten ursäkt för att få göra saker. Just nu upprepar jag mitt mantra i följande sammanhang:

1 Jag fyller snart 40 så jag får säga att jag gillar att åka bil. Att åka kommunalt är jättebra för miljön. Det är jättebra för att man sparar pengar och det är jättebra för att det minskar köerna. Men, jag är snart 40, så jag får säga att jag gillar att åka bil. Jag gillar att ta mig från punkt A till punkt B för egen maskin i min egen ensamhet. Jag känner mig vuxen och jag känner mig fri. Jag gillar att köra bil.

2 Jag fyller snart 40 så jag får köpa den dyrare granen som heter så vackert som silvergran. Jag får själv välja hur den skall se ut, så att den inte som detta året ser ut på följande sätt efter att min man har valt: granen är ca 23 meter hög och går inte att klä eftersom jag inte ens med stege når upp till toppen. Dock finns det inga grenar uppe i toppen, så där finns inget att klä och det är kanske bra. Längst ner hänger grenar som släpar i marken och de sitter inte tätt. Jag vill ha en gran där grenarna sitter tätt. Sen skall den inte barra så j-ligt. Silvergranar barrar inte lika mycket. Silvergranar är dyra, men silvergranar passar mig som snart är 40.
 

3 Jag fyller snart 40 och har verkligen förstått en gång för alla att barn inte gör som vi säger. De gör som vi gör. När familjens extrasyster Louise var på middag frågade hon Bobby vad han önskar sig i födelsedagspresent. Louise har inga egna barn, så hon visste nog inte vad hon skulle förvänta sig att en snart 8-åring skulle svara. Men att svaret skulle bli: Jag önskar mig en Gruyere ost. Den ekologiska sorten. Ja, det var inte vad hon förväntade sig. Och inte jag heller. Men, sådan mor, sådan son. Gott skall det vara och vad njuter man mer av än god ost och mörk choklad?

4 Jag fyller snart 40 och tycker att det är ok att min mage aldrig kommer bli fast och fin igen. Mantra, mantra, mantra. Jag tycker det är ok, jag tycker det är ok. Jag är snart 40 och tittar på min mage och tänker: Underbart god choklad byggde den vackra mage. Snart 40 års njutningar har landat på sin rätta plats. Heja att snart bli 40!

Ha nu en riktigt god jul och ett härligt nyår! Här skall det läggas några fler njutningar till samlingen. Uppenbarligen blir det Gruyere på sonens födelsedag :-)
 

Kram Lola
 

När vi skall jobba med kollektionsarbete så är det ibland svårt att få till det. Det är så många andra saker som kommer mellan. Mailfrågor, telefonsamtal och på kvällstid; små söta barn som ropar mamma, mamma, mamma. För att verkligen få fokusera tar jag och finaste kollegan in på hotell några gånger per år och vårt absoluta favoritställe är då Clarion Skanstull. Vi har provat några andra ställen under åren, men nu har vi bestämt oss – det blir Clarion Skanstull hädanefter!! Så igår var det dags igen. Jag tar med mig datorväska, klädväska och påsar med tygprover och går till bussen. Det är tungt att släpa och jag har lite nackspärrskänning så det blir extra jobbigt när jag samtidigt som jag släpar trycker telefonen mellan örat och axeln, eftersom jag och kollegan liksom börjar vår arbetsdag när jag stiger upp på morgonen, eller rättare sagt när min kollega stiger upp – jag är lite mer morgonpigg… Efter att ha släpat alla sakerna till bussen, ja, för på Lola åker man buss, då märker jag att jag har glömt färgproverna hemma. Släpa, släpa, släpa tillbaka. Grabbar tag i en banan när jag ändå är hemma och släpar, släpar, släpar igen. Min fina silkiga blus har fått svettfläckar – så himla snyggt. Bussen tar lång tid och jag hinner både svettas ner lite, jobba lite och äta min banan. När jag skall stiga av så kastar jag mitt bananskal över utgången (vet inte hur jag tänkte, har aldrig kunnat pricka en basketkorg) och inte helt oväntat så fastnar bananskalet på tre olika punkter, på kanten av papperskorgen, i min halsduk som liksom står rätt ut och på en finklädd kvinna som skall in till stora staden och handla. Härligt. Får be om ursäkt och försöka trockla ut bananskalet ur min storstickade halsduk. Efter bananfadäsen har det gått som smort! Checkat in på fin fint rum på Clarion och bara jobbat, jobbat, jobbat. Känns såååå bra med kollektionsarbetet! Jippie! Tack Clarion för inspirerande stämning och härlig service. Även om vi inte hann med spa besök så känner vi harmoni våra kroppar!

Fredagskramar från Lola

Det här med mingel. Såg på Lena Ph´s medverkan i Hellenius hörna och då pratade hon om att hon är dålig på att mingla. Konstaterar att jag har exakt samma problem. Inte det att jag är asocial eller inte tycker om att prata med nya människor. Problemet är att jag har svårt att småprata. Sådär om ditt och datt och ingenting. Med mina nära och kära kan jag vara supertramsig och prata om sånt som verkligen inte har någon större relevans för artens överlevnad, men med människor jag inte känner så väl har jag inte den förmågan. Om jag inte får prata om något mer seriöst med tyngdpunkt på att verkligen lära känna den nya människan, så blir det stopp. Vill inte bara fråga om var personen i fråga jobbar (för det är ju egentligen inte så kul att bara prata jobb) och jag vill definitivt inte bara prata om mig och mitt jobb. Detta är något jag måste öva på. Jag skall hitta olika fraser som jag kan fråga. Det är min läxa för dagen. Skrattade gott åt Lena Ph´s inledningfras – jaha, blir det något Thailand i vinter? :-) Hon är rolig den där Lena. Och Laleh –ja, hon är underbar.

Inför helgen kvälls-handlade jag på mataffären och hamnade i disken för färdiga såser. Lite Bearnaise till helgen är ju aldrig fel. Bredvid Bean ligger en förpackning med 2 kokta ägg. En färdig förpackning med kokta  - ägg ??!!! Kanske tänkte tillverkaren att detta är ju toppen för en åldring som inte lagar mat själv (eller snarare toppen för hemtjänsten då), eller att detta skulle vara en storsäljare till alla stressad, GI-bantande kvinnor. Eller (antagligen) kommer denna snilleblixt från en frånskild 40-talist snubbe som inte vet hur man öppnar kylskåpet. Men även i dessa tre fall känns produkten lite väl.  Turligt nog var äggen rabatterade och farligt nära utgångsdatum.  Det får mig att känna visst hopp. Hallå där fabrikant – allt går vi inte på!!

Nu skall jag öva på oneliners och koka mitt eget frukostägg – det är ju faktiskt bara att plocka ur det ur förpackningen, sätta på lite vatten och vips på några minuter är det klart :-)

måndagskram Lola
 

02:30 ringer telefonen och en man säger på litauisk-engelska Good morning. You ordered a wake up call. Dagen börjar…
 

03:00 en mycket sliten taxi med en storrökande taxichafför med krökt rygg väntar utanför hotellet i Litauen. Hoppar in i baksätet som saknar bälten och åker iväg. Då inga växlar över fyran fungerar så blir bilfärden ganska lugn även om ljudnivån i bilen är ganska hög när motorn varvas till max.
 

03:15 taxichauffören tar tre gånger så mycket betalt som det borde kosta. Jag och kollegan orkar definitivt inte bråka vid denna tidpunkten på dagen, men mina kontanter räcker inte, så jag springer ner i källaren på flygplatsen där jag i lite stressad fart tar ut pengar för taxiresan.
 

03:20 betalar taxichauffören och checkar in.
 

03:35 märker att jag saknar mitt Eurocard och konstaterar att jag har glömt det i uttagsautomaten. Härligt. Kul. Riktigt upplyftande sak att ta tag i innan klockan 4 på morgonen. Ringer själv, men täckningen är dålig på flygplatsen så det slutar med att jag får ringa och väcka min man som ringer och spärrar kortet. Puh.
 

04:45 – 09:00 resa från Vilnius hem till Värmdö
 

09:00-11:00 Jobbar ikapp och kollar mail från senaste dagarna och är pyttelite trött och hungrig.
 

11:30 Inser att min man inte har köpt hem någon mat medans jag varit borta. Kul. Jättekul. Kanske man inte kan förvänta sig det. Eller kan man det? Macka med stekt ägg på – det funkar ju det också.
 

11:50 Tycker det smakar lite konstigt. Strör på mer salt. Smakar ändå konstigt. Ja, men självklart. Mögel på mackorna. Jättegott och förmodligen jättenyttigt. Har redan hunnit äta upp 1 och ½ macka. Hittar en öppnad påse med Riesen. Sitter nu och vräker i mig den. Gott.

Innan denna faaaantastiska morgon och förmiddag kan jag berätta att jag spenderat två superbraiga dagar tillsammans med min kollega i Litauen på våra fabriker. Solen har skinit, kollektionsarbetet har gått fantastiskt och våra underbara kontaktpersoner har varit supergulliga. Vi har som vanligt hamnat i ett läge där vi för att anspassa oss pratar engelska med litauisk touch och språkförbistringen har varit på topp när jag enligt min kollegas öron säger till våra kontaktpersoner ”yes, we are older than you – that´s why we have so big tits” (jag sa att vi hade stora barn – kids) och min kollega enligt mig fyller i när jag säger ”my children really likes to lick” och då säger min kollega ”balls” (enligt henne sa hon potts). Vi hade svårt att sluta skratta och kändes oss långt ifrån superdupermega stiffa och proffsiga, men så är det med oss – vi tycker ju att det är viktigt att kunna vara personliga också, även i en affärsrelation. Våra kontaktpersoner fick sig också ett gott skratt .

Nu skall jag nog ta och lägga mig och sova en liten stund. Kanske traska iväg och köpa lite mat till kvällen också. Mögligt bröd känns inte superlockande att upprepa vid kvällens matintag.

Kram från en trött men lycklig och inte mätt  Lola

Jag har städat ut hela min tvättstuga, åkt till IKEA köpt ny inredning och liksom börjat om från scratch. Härligt! Megahärligt! I min tvättstuga hittade jag:

1 gammal påse med gammalt dinkelmjöl –hmm det var nog ett tag sen jag åt nyttigt
2 Martini flaska som var havldrucken – allvarligt, är det någon som skåpsuper hemma hos mig??
3 En hel låda med gamla påskägg – jo, det är ju naturligtvis jättebra att ha om man helt plötsligt har påskfirande för en hel skolklass och påskharen skall gömma ägg en hel dag.
4 och sist men inte minst… en tyrolerhatt, en stor tyrolerhatt med fjädern i behåll och en massa galna märken i metall på – ja, just det, jag har en man som gjort säsong i Alperna i fyra säsonger. Alla minnen är bra minnen, eller hur var det nu?

Har även höstmys med familjen. En familj som är lite skadad i kanten. Minstingen får öroninflammation. Självklart. Får penicillin som smakar pyton. Men han tar det tappert bara om han får skölja ner det med… inte coca cola…. Inte juice…men flytande ipren. Ja, det är ju det mest naturliga i världen. Han får alltså varje morgon penicillin och flytande ipren. Inte för att han behöver det utan för att det är så gott.

Mitt höstmys består av följande:
 

Hemmagjord varmchoklad gjord på mörkchoklad och kärlek av fiinaste finaste kollegan
 

Frenetiskt repeatlyssnande på Adeles skiva 21
 

Sträckläsning av Jussi Adler Olsens ”Kvinnan i rummet”. Kan knappt bärga mig tills jag får nummer 2 i min hand.

Det är dags att krypa upp i soffan och titta ut på löven och bara njuta av myys!!
 

Kramar från Lola med den fina tvättstugan

Jag tycker att det är väldigt spännande och intressant att de allra allra flesta, ja, kanske till och med alla egenskaper har en framsida och en baksida. De allra härligaste egenskaperna som rolig, snäll och generös blir om man drar det till sitt yttersta helt outhärdligt. Vem vill vara med en superduper vänlig på gränsen till mesig clown som hela tiden skämtar och aldrig låter dig betala för eller fixa någonting själv. På samma sätt kan trista egenskaper som egoistisk, argsint och snål ibland vara bra och sunda egenskaper. För visst skulle det vara befriande att någon gång då och då bara få tänka på sig själv en hel dag, säga ifrån till den där gnälliga bekantskapen på skarpen och ha den där extra slanten sparad på kontot och bara veta att den ligger där och väntar.

Jag har en egenskap där jag vill att alla andra skall vara nöjda. Jag skall inte orsaka någon annan människas missnöje. Härlig egenskap kan tyckas. Och det är den ju på väldigt många sätt. Men…  Jag skulle aldrig få för mig att gå i lugn takt över ett övergångsställe, hur mycket packning jag än har. Jag småspringer för att bilisten skall få vänta så kort tid som möjligt. Mina ögon fylls med tårar om jag är hos tandläkaren och har hål. Dels för att tandläkaren kanske blir besviken och dels för att det kommer bli så jäkla dyrt. Ja, så tydligen är jag lite snål också. Härligt. Snäll och snål. Kul person. Men den här snälla och snåla personen har en annan defekt också, som går helt emot snällheten. Det är något med mig och köer. Jag blir helt tokig när folk tränger sig i köer och framförallt blir jag helt tokig om det öppnas en till kassa bredvid en lång kö och någon långt bak tar sig friheten att gå fram och ställa sig längst fram och inte låter de som står före gå först. Det handlar inte om att jag skall komma fram först, det handlar om alla i kön. Kanske att det hänger ihop med mina tidigare nämnda egenskaper, men det som händer när någon tränger sig, det är att jag inte alls är den leende, vinkande personen som småspringer över övergångsstället. Jag pekar med hela handen och säger högt att det inte är ok. Jättepinsamt tycker min man. Jättepinsamt tycker mina barn. Men jag kan bara inte rå för det. Det bubblar upp en sjuk irritation i mig som bara måste få utlopp.

 I morse var jag på T-centralen och då hände det. Jag står i Pressbyrånkön med min smoothie (nej, jag tog ingen muffins eller chokladbit – grymt svårt att motstå) då det öppnas en kassa bredvid. Jag står inte längst fram och väntar då på att personerna framför mig skall välja kö innan jag gör det. Min puls har redan ökat eftersom jag känner på mig att det här kan bli riktigt illa.  Det är då det händer, jag ser i ögonvrån som i slow motion hur en kille med stora kliv går fram mot den lediga kassan, precis innan damen framför mig hinner fram. Jag kan då inte hindra min impuls att direkt säga till: Nej, du, nu är det faktiskt damen framför här som skall gå till den kassan. Jag säger det med lite irriterad röst och föser samtidigt damen framför mig mot andra kassan. Killen vänder sig förvånat mot den rödblossande tvåbarnsmamman med irritation i blicken, samtidigt som han tar ett tuggummi i stället på väggen. Han stod inte i kön. Han skulle inte tränga sig. Han skulle bara ta ett tuggummi. Skäms. Skäms. Skäms. Jag skäms. Skäms över denna, min kö-irritations-egenskap. Men, kanske att man kan kalla egenskapen rättvisa och, då, men bara, då kan man se en framsida på denna egenskap.

Kramar från rättvise-Lola

I helgen har vi varit med på Underbara barn mässan i Älvsjö och vi måste säga att varje år slår det oss vilka fina kunder och kollegor vi har och hur lyckliga vi är över det! Denna mässan fick vi ett fantastiskt bemötande igen av alla fina kunder och mässbesökare.....

En mindre rolig sak med att vara företagare är att det ringer många säljare. Vanligast är telefonabonnemang och olika gulasidor-företag. Inga roliga. Då och då ringer det nån som vill sälja utbildningar eller försäkringar eller tidningsprenumerationer. Inte alltid jag har tid med dessa samtal. Häromdagen ringde en kvinna och frågade om hon fick ställa lite frågor. Jag satt i bilen på väg till kollegan så för en gångs skull hade jag faktiskt tid.

För första gången på vääääldigt länge skulle jag ut på stan med mina finaste tjejer. Vi fyra, som aldrig går på krogen en lördag, skulle ut och svira. Har haft huvudvärk varje dag i snart fyra veckor. Ja, det kan ju låta som det är jättesynd om mig, men det är det inte. Jag har alltid haft huvudvärk, så jag är van. Inte alls att jag tycker att det är ett härligt tillstånd, men jag är van och jag vet vad jag skall göra för att inte få huvudvärk – typ sova mer, äta bättre, träna och inte stressa. Just dessa fyra saker har inte varit det som jag varit bäst på senaste tiden, så jag är inte förvånad. Men, nu till lördagen igen. Inför denna magiska kväll då jag skulle gå från pumpa till prinsessa, så laddade jag för att inte ha huvudvärk. Jag sov mycket, stressade inte och skulle bara vara härlig. Så här blev lördagen…
 Cyklade till Värmdö centrum för att köpa ny svart ögonskugga – sotade ögon skall det minsann vara – och nya underkläder. Just det här med nya underkläder undrade min man lite över. Kan förstå hans undran kring varför detta helt asexuella stressmonster till fru skall ha nya underkläder? Jag lugnade honom med den helt sanna förklaringen att enda anledningen till nya underkläder är att jag behöver större – bredare – högre trosor för att hålla in magen. Bestämmer mig för att sminka mig läääänge – när lyxar man till det så?? – men oj, glömmer visst bort tiden och befinner mig med barnen och deras kompis på Grantomta kiosken inhandlandes lördagsgodis 30 minuter innan jag behöver åka. Cyklar hem, slänger mig in i duschen och börjar sminka mig. Svart ögonskugga är ju väldigt svart. Hmm, stor skillnad för en person som nästan alltid går osminkad. Men, alla kändisar i tidningarna ser ju jättenaturliga ut i sotade ögon. Ja, ja, kladd, kladd, svart och sotigt blev det. Sätter på mig stora solglasögon när jag går genom området till bussen, ser ju inte klokt ut med en klackesko-panda-mamma vid 4 tiden på eftermiddagen.

Sätter mig på bussen utan huvudvärk. Jippie, men vad händer då, jo, jag vänder mig lite hastigt om och, ja, visst, jag får nackspärr. Tillbringar hela middagen och kvällen med att bara kunna titta lite stelt åt vänster. Osis för sällskapet att jag satt bredvid i-pod dockan som bara kunde spela youtube låtar eftersom jag inte har spotify. Smärtan att söka på nya artister, gjorde att jag fastnade med att spela Moa Lignells When I held ya om och om igen. Nu kan vi nästan hela texten. Kvällen blev fantastisk men något stel – i nacken. Det här med tjejutgång det skall göras oftare!! Rekommenderas varmt!

Kramar från en lite mer nackrörlig Lola

Det är så häftigt att få vara med när ens barn växer. Det här med att ringa upp någon och bestämma något och sedan avsluta samtalet på ett trevligt sätt och sedan lägga på, ja det är ju vardagsmat för oss vuxna. Vi gör det gärna så effektivt som möjligt, med lite, men genomtänkt kallprat om ditt och datt, men om vi har ett ärende så är vi ganska snabbt där, bestämmer något och … klart…

Följande telefonsamtal utspelade sig mellan min äldsta son som snart fyller 8 år och hans fina klasskompis Love. Målet var att sonen skulle fråga om Love ville följa med oss hem efter skolan på tisdag.

Sonen ringer upp
Loves pappa svarar

Sonen säger: Hej

Loves pappa säger: Hej

Sonen är tyst

Jag sufflerar sonen: Du får säga vem det är

Loves pappa hör min röst och säger: nämen hej Bobby, Love, det är Bobby till dig.

Sonen säger: Hej Love

Love säger: Hej

Tystnad……..
Jag sufflerar: Fråga Love om han vill följa med oss hem på tisdag

Sonen säger: Vill du leka

Love säger: Ja, pappa får jag leka med Valle

Tystnad……
Love säger: Det fick jag
Jag sufflerar: Du får fråga om det fungerar på tisdag
Sonen:  Kan du på tisdag
Love: Nej, jag spelar fotboll då.
Tystnad…..
Jag sufflerar: Fråga om det går på onsdag
Tystnad…..
Sonen: Onsdag då
Love: Ja, då kan jag
Tystnad……
Tystnad….
Sonen: ok, hej då
Love: Hej då

Japp, så kan man också göra. Skall prova det där med att vara tyst långa stunder under samtalet. Dock funkar det nog inte, för i andra änden finns ju då någon annan socialt kompetent vuxen med fullt utvecklad förmåga att på ett effektivt sätt komma fram till kärnfrågan för att sedan avsluta med en härlig samtalsavrundning…

Förövrigt tackade min minsta son mig häromdagen för att jag gjort honom till pojke och tack för att jag har en sån här, sa han och drog i snoppen. Jaha, sa jag, varför tackar du för det. Det verkar ju göra skitont (ordet skit använder mina barn när de verkligen vill förstärka något riktigt mycket) att få ut ett helt barn genom snippan. Jo, det går ju inte att förneka. Men sa jag, ut kom ju världens bästa barn och då var det ju värt det 

Nu skall jag prova på tystnad ett tag… och sluta klia helt hysteriskt i håret. Jag har inga löss, men jag tror det… När det går löss på barnens skola blir jag helt knäpp. Kliar, kliar och kliar tills jag får sår i hårbotten och då kliar det ännu mer…

Kram Lola

Min syster har en dotter. Eller rättare sagt hon har tre döttrar. Det är ju en sån enorm lycka att få kika in i tjejernas värld, med tanke på att jag har två pojkar själv. Min systers äldsta dotter heter Elin. Elin är min guddotter. Elin är 16 år. Jag älskar dessa tre tjejer precis som de vore mina egna, men just detta lilla inlägget är en hyllning till Elin och till tonåringar. I morse ringer det nämligen på min telefon och det är min systers hemnummer. Jag svarar och då är det Elin i andra änden som ringer bara för att prata lite med sin gamla moster. Hon pratar om att hon längtar till Stockholm (de kommer och hälsar på om en månad) och vilka affärer hon skall handla i. Hon pratar om gymnasiet. Hur roligt det är att gå till skolan varje dag och hon berättar att hon har hittat ett tidningsurklipp på mig där jag enligt henne ”grovhånglar” med en kille. Det låter ju helt absurt, men jag kunde dra mig till minnes att det var en puss och att det var ungefär lika länge sen som ett hamsterliv gånger 10. Mina gamla synder gjorde helt plötsligt min guddotter lite fnittrig. Vi pratar vidare om kläder, musik och sedan är det dags för henne att ta hand om sina makaroner som kokar på spisen. Elin är en helt fantastisk tonåring, en underbar förebild för mina killar och jag är bara så lycklig att ha henne i mitt liv. När jag träffar Elin så längtar jag tills tonårstiden med mina  barn och det är härligt! Jag skall njuta hela vägen naturligtvis, men det känns så skönt att känna att livet med en tonåring kan vara bara helt FANTASTISKT!!

Kramar från Lola

I fredags var jag och fina kollegan på Formex. Vi gick runt bland alla fantastiska montrar och inspirerades och pratade med kollegor som ställde ut. Vårt huvudmål var att säga hej till finaste Anna och Sara på Geggamoja!! Kan bara konstatera att vi var glada att vi inte var där som inköpare – herregud vad mycket montrar – vad skulle man välja? Åt en fantastiskt god lunch som var uppdukad i små koppar och små skålar – mmmm. Ja, det är ju ingen hemlighet att jag ääälskar mat :-).

Tillbringade helgen ensam med barnen eftersom Fred var borta i 8 dagar på jobb. 8 dagar är lång tid och jag tänkte att jag nog skulle vara helt slut. Men icke, jag och barnen hade en helt fantastisk helg där de cyklade och lyssnade på musik och jag städade och städade och städade. Och, det var då det hände. Sanningen om bananflugor. Mitt hem har under senaste tiden invaderats av bananflugor – både i köket och i badrummet och ja, f…n överallt och jag hatar dom. Hata är ett starkt ord, jag kanske borde skriva – tycker inte om – men just när det gäller bananflugor, så kan jag faktiskt säga att jag hatar dom. Jag har läst på nätet om olika varianter med diskmedel och vinäger i en skål och plasta in frukten etc etc. Inget har riktigt hjälpt fullt ut.  Ja, ja, i min städning som blev mer och mer frenetisk, från att ha tänkt att jag bara skulle plocka undan och dammsuga, så blev det att jag tvättade av alla skåp i köket, allt kakel, alla väggar (ja, för har man vita väggar och barn med stundtals smutsiga fingrar, ja, då…..), alla bänkar, ja allt och sen fortsatte jag likadant på hela nedervåningen. Blev svettig och väldigt nöjd med mig själv. Och, vad märker jag då. Jo, alla bananflugor är borta. Puts väck – inte en enda bananfluga på hela nedervåningen. Mitt recept är alltså – bort med all smuts – borta är alla bananflugor. Tjoho! Lite jobbigt dock att hålla denna standarden hemma… En fråga som jag också funderar på är: var tar alla bananflugor vägen? De ligger ju inte döda i ett hörn? Hmm, kanske något att skicka in till våga fråga eller118800?

Helgen avslutades med att jag och barnen gick på Smurfar 3D. Om ni som jag tycker att bio med barnen är supermysigt och också ett perfekt tillfälle att ta en liten eftermiddagstupplur, så kan jag starkt rekommendera att inte gå på 3D film. Jättesvårt att med mina egna glasögon, ha 3D glasögon över och med denna enorma ”ställning” på ansiktet försöka hitta ro och somna. Ingen sömn för mig, bara tokigt utseende med dubbla glasögon.

Kram Lola
 

En av våra fina fina säljare passade på att gifta sig för några veckor sedan. Följande mail damp då ner i min mailbox:

” Missade ju kick-offen till fördel för mitt eget äktenskap som inleddes i lördags efter 10 år tillsammans :-). Den firades med våra närmaste familjer, med start på Wanås slott i Skåne. Men ni ska inte tro att Lola var bortglömt för dagen inte. Inte av vår 2,5 årige John i alla fall. Jag älskar ju verkligen Lola (tror att ni vet det redan) men jag hade inte tänkt att John skulle ha just sin friendly scull formel 1 på sig under vigseln med sin nästan svarta hood över. Han tokvägrade hängslen och skjorta som jag hade med omsorg valt ut till honom och det enda han skulle ha på sig var sin röda fina tröja som han dessutom hade sovit i (efter att ha däckat i en soffa framför Emil när vi i förberedelserna hade glömt honom kvällen innan). Japp, Thea kom i klänningen hon noga provat ut modell ganska prinsessig och John…. Ja han kom i döskalle t-shirt, tighta chinos och hood. Ja, gifta blev vi ju och barnen var nöjda!”

Kan man bli annat än fnissig, lycklig och faktiskt stolt! :-)

Har vid flera tillfällen sagt att detta är den säsongsstart hittills då jag har kännt mig lugnast och piggast och inte särskilt stressad. Och, så känns det verkligen. Jag känner mig så lycklig över hur fantastiskt vår kollektion har tagits emot och de där små mailen som skickas till vår kundtjänst med glada tillrop – ja, det gör att man orkar ännu lite mer! Tack alla för alla fina ord! Har även försökt hålla uppe min träning. Cyklat 2 gånger i veckan och promenerat 2 gånger i veckan. Bravo. Duktigt! Men… följande hände inom loppet av 2 dagar under förra veckan.
Vi har en carport som är väldigt trång. Jag har lyckats managera ut vår bil helt utan problem i 7 år, men förra veckan backar jag och börjar tänka på min sons english cardie – jättehärlig tanke – och glömmer helt att kolla hur nära jag är – spjooooong säger det när höljet på backspegeln trycks av. Aaah vår nya bil. Fred kommer bli tokig. Går ut och hittar ett helt intakt hölje som jag lite lätt knäpper på backspegeln och åker därifrån och andas.
Har en ytterst intensiv dag med mycket jobb och kommer hem efter middagstid. Åker till den lokala pizzerian. Parkerar, växlar ur och böjer mig ner på golvet för att ta upp handväskan. När jag väl tittar upp, har bilen rullat och är ca 10 cm från bilen framför. Jag tvärnitar så att jag slår bröstet i ratten och drar handbromsen och tackar min lyckliga stjärna. Andas…
Det ringer på min telefon. Ett mobilnummer jag inte känner igen. Jag svarar. Lotta. Eller va fan, jag heter inte Lotta. Jag vet inte ens vad jag heter. Jag heter Lola. Lola heter jag. Det är Lola som pratar. Det är helt tyst i andra änden och tillslut hör jag en lite överseende och glad röst säga: Jaha hej Lola, det här är Henrik på Klarna. Jättebra inledning på ett upphandlingssamtal… Jättebra… Andas…
Jag lämnar kontoret för att gå mot bilen och hör då hur någon pratar. Jag börjar titta mig omkring – ingen där. Det fortsätter att prata och prata. En svag röst som liksom bara maler på. Jag börjar titta om det är någon vid bilarna på parkeringen. Kanske någon som sitter inne i bilen och har dörren öppen och radion på? Nej, ingen. Jag konstaterar lite skrämd att jag har börjat höra röster. Jag har blivit galen på riktigt. Rösten fortsätter att mala på. Jag låtsas inte om det och går fram till min bil. Då upptäcker jag att jag har ringt upp min mamma på mobilen. De allra flesta människor som tar emot samtal som någon ringt upp i fickan, brukar ju säga typ: hallå, hallå, hör du mig? Nehej, hej, då. Men inte min mamma, hon körde en 4 minuter monolog i min ficka. Ja, men självklart. Jag älskar min mamma!  Jag hör inte röster, jag är inte galen, men summa summarum, jag är nog ganska trött… 

Kram från en lite trött men mycket lycklig Lola

Förra veckan hade vi fotografering! Att fota 17 underbara ungar som posar, skrattar, busar, ser coola ut, ser tokiga ut och byter kläder och springer till nästa fotoplats – ja, det är lycka!! Minstingen Stella var lite blyg, minstingen Gustav lite busig, nykomlingarna Ella, Noah och Nova verkade inte som de gjort annat och Siri, Ester, Alma, Linnea, Ellen, Jacob, Isac,Hampus, Kasper, Valle, Ebbot och Thea – ja, de bara var sådär fantastiska som de alltid är! Tusen tack för att ni är världens bästa Lola modeller. Tre härliga mammor var också med som modeller. Tänk att vi har så snygga vänner! Håll i hatten eller kanske håll i mannen. Den ena modellen är ju min granne :-)! Dagen var sådär lagom varm, regn som droppade lite men aldrig började falla ordentligt och enligt mina barn det bästa av allt – Johanna hade med sig Froosh till alla modellerna! Lyckan var total. För er som inte testat Froosh – gör det, supergod fruktsmoothie i massa olika smaker! Bilderna blev nog de bästa hittills och jag hoppas det syns att vi har det väääldigt roligt på våra fotograferingar!

Kan också dela med mig av sommarens måsten som liksom glider med över i hösten:
1 Sommaren med Veronica Maggio – framlänges och baklänges har vi spelat denna skiva i sommar. Om och om igen. Man tröttnar liksom aldrig. Och det är ju så härligt att man kan sjunga med sådär lite halvfalskt eftersom hon sjunger på helt vanlig svenska.
2 Sommaren med cykeln – det är inte en gång som jag har beklagat mig över min kropp som inte fixar löpning… Men nu har jag hittat det ultimata – cykling. När jag sa till min man att det inte känns som att det ger någonting att cykla, frågade han vad jag menade med det. Jag svarade då att det inte känns som det är så bra träning, för jag får inte ont någonstans. Jag förstod i samma ögonblick som jag sa det hur korkat det var och samtidigt hur bra träning det är för den lite slitna snart 40 kroppen.
3 Sommaren med Bo Kaspers orkester – Sommarens enda konsert blev Bo Kaspers Orkester. Gick dit och hade faktiskt inga förväntningar. Kan meddela att än kan dom! En underbar konsert i hällande regn resulterade i att samlingsskivan går på högvarv hemma hos oss nu. I samma bil, Semester, Undantag, Ett ögonblick i sänder, listan kan göras lång…
4 Sommaren med Katniss – hmm, om man inte har läst Hungerspelstriologin, så undrar man vad jag menar. Har man det, så förstår man, denna besatthet som infinner sig när man väl börjar läsa. Läste och läste och läste alla 3 böckerna i ett svep. Lånade ut till finaste vännen och sommargrannen Christina som gjorde likadant. Helt beroendeframkallande!! Till våren kommer filmen. Jag kommer sitta bänkad…
5 Sommaren med Lisa Lembkes kokbok om grilltillbehör. Ett måste. Även nu på sensommaren och hösten…

I morgon startar hemförsäljningen. Så roligt och så spännande. Bara väntar på att få tillstånd av min kollega att börja använda mina älskade diamondpants och peace and love cardigan…

Kram Lola
 

I helgen hade vi kick-off för våra säljare i Örebro. Ööörebro. Det går liksom inte att säja Örebro utan att låta som Peter Flack – ööörebro. Hursom så var det en magisk helg.

Tänk att en hel sommar har flugit iväg. Jag har ju befunnit mig på den underbara västkusten och måste tyvärr erkänna att det inte var där som solen sken mest dessa veckor.

Min son har ett stort intresse för att leka affär. Hitta på att sälja saker och ställa upp ett stånd utanför dörren med en skylt om vad det kostar och sedan sälja. Jag tror att det roligaste är inte just att sälja utan att ordna till det som skall säljas. För ett tag sedan bestämde han sig för att sälja typ alla sina böcker för 5 kronor styck. Jag som är den som har inhandlat dem för INTE 5 kronor styck, fick som en tråkig mamma säga stopp. Hitta något annat att sälja. Han och grannpojken Isac kom då på att de skulle sälja olika drinkar. Ja, ja, tänkte jag. Det är väl bra. Jag passade på att göra något annat – kanske städa – kanske tvätta eller kanske jobba – jag kommer inte ihåg, men något superhärligt var det inte. När jag kommer ut har grannbarnen samlats kring minstingens försäljningsbord och drinkarna som ser aningen grumliga ut i olika färger står på bordet. Jag säger åhhh, det ser ju gott ut – vad har ni i dem? Minstingen svarar glatt: Allt som står på bordet i köket. Ok, jag går in och tittar. På bordet står:
Äppeljuice
7 up
Apelsinjuice
Fil
Mjölk
Ketchup
Och…  Italiensk citron likör…
Jag fick snabbt avstyra sonens försäljning. Kanske var det lika bra det. För en drink gjord på ketchup fil, läsk och juice smakar nog inte hallon även utan citron likören. 

Igår kväll var det dags igen. Minstingen skulle göra överraskningsdrink till mig. Jag fick en blandning av Festis, Jordgubbssaft och krossade marangär. Det är härligt att kreativiteten är på topp!

Snart är det sommar och då kommer jag ta semester. Ja, det är sant! Då även semester från dagboksskrivandet. Så jag önskar alla en underbar sommar och om ni inte vet vad ni skall läsa så kan jag tipsa om några böcker jag har läst som jag faktiskt gillade jättemycket!
En dag av David Nicholls – en bara superunderbar bok som man lätt sträckläser. Eller kanske en dag om dagen?
Askungar och Tusenskönor av Kristina Ohlsson – riktigt bra svenska deckare. Jag tycker att Tusenskönor är strået vassare än Askungar, men eftersom Askungar är första boken, så tycker jag att man skall läsa båda.
Kramar från en regnig västkust
Lola

Sista veckan innan flytten…
Varje sommar flyttar jag från östkust till västkust. Jag kommer från bästkusten, oj, skrev jag bästkusten, jag menar NATURLIGTVIS västkusten och har mina rötter där och bara ÄLSKAR att vara på en sandig strand med tångdoft, måsskrik och saltstänk. Då jag hittade en man på östkusten och jag då redan bodde på östkusten, så blev vi kvar här i den stora staden. För fem år sedan gjorde vi dock en kompromiss för att stilla min längtan. Vi införskaffade en liten, väldigt oflärdfull, men helt underbar sommarstuga på västkusten och dit flyttar vi varje sommar. Jag säger flyttar för det känns så där lite extra härligt. Vi bor där och jag jobbar där och är ledig där och barnen har sina liv, med sina sommarkompisar och kusiner. Lycka.

Sista veckan innan flytten är alltid extra hektisk. Mycket skall hinnas planeras och packas och framförallt får jag och kollegan något stressat i blicken för att vi skall hinna med att jobba med massor av saker eftersom vi inte kommer ses på 6 veckor.

Detta året innehöll denna sista vecka följande utöver packa, städa och avsluta allt jobb som skall avslutas:
1 Färdigställa en kollektion
2 Ha sommarlunch med lager och ekonomipersonal
3 En skolavslutning för Bobby
4 En heldagsutflykt för minstingen med tillhörande ryggsäck
5 En frissatid (har hört att det är mycket bättre att klippa sig innan sommaren än efter sommaren)
6 En friidrottsavslutning där alla föräldrar skulle vara med och träna och tävla mot barnen
7 Fritids och skola är stängt en dag så Bobby måste vara hemma
7 En familjemiddag
8 En sommardrink med grannarna
9 och…. Trumvirveln startar …. Tillsammans med min mammas sambo och min man – bygga och måla ett förråd av lösvirke på framsidan av vårt radhus.
Så här blev det:
Bygga, laga mat till familj och min mamma och sambo som bodde hos oss 5 nätter, bygga igen, upp tidigt och jobba, vara en stressad mamma, bygga igen, laga mat, tvätta lite, bygga igen, jobba lite, vara en ännu mer stressad mamma och sedan blev det såhär:
Skolavslutning – råkar köra Bobby 1 ½ timme för tidigt till skolavslutningen – vi kör hem igen
Friidrottsavslutning – jag har faktiskt ont i halsen och kroppen och det regnar, jag hejar på och byter inte om och är en sån där härlig förälder som springer stafett. Tur att Fred gör det…
Heldagsutflykt för minstingen – vaknar tidigt, låter minstingen sova, han är trött efter intensiva dagar, min mammas sambo väljer att dammsuga bredvid sovande minsting som vaknar. Minstingen vill vara hemma eftersom Bobby skall vara hemma. Jag säger ja. Tänker att vi skall gå ner till dagis om en stund för att säga hej då till en fröken inför sommaren. Min mammas sambo säger glatt att hela minstingens dagisgrupp gick förbi utanför fönstret för 10 minuter sedan. F……..n. Utflykten. Snabbt göra lunch – två frysta mackor med kaviar mellan, det är väl också lunch – på med kläder – in i bilen – var är ungarna? Minstingen säger att de skulle måla en tallrik. Jaha, var gör man det? Chansar på Gustavsbergs porslinsfabrik. Kör dit och letar – jakten på den försvunna dagisgruppen – hittar dom och levererar lite fint en liten medlem av gruppen. Bra mamma, jätte bra mamma.
Förrådsbygge – jojomen, på 4 dagar står det där, blod, svett och tårar senare med samarbete över generationsgränserna. Målat är det också – av mig – jag som är lite slarvig men snabb fick det fantastiska uppdraget. Fick åka tillbaka och köpa ny färg och även om Fred sa till mig, så råkade jag smeta ut lite färg i sätet på bilen. Så hiiimla typiskt mig. Får hjälp av snäll kille på färgaffären och allt går bort. Dock tittar han lite fint på mig – jag har bytt om från målarkläderna och har en Lola klänning och träskor på mig – och säger, du har rätt mycket färg på benen. Jag inser att jag inte bara har färg på benen utan i ansiktet, örat och armarna. Måste sett väldigt tokig ut – lite chic småbarnsmamma som liksom under ytan är helt fylld med målarfärg. Ja, ja, färgen gick bort i bilen, stugan blev målad och min svärmor och mor fixade familjemiddagen. Allt löser sig.
Frissatid – tjena – trodde jag det. Hinner inte. Har precis avslutat en hemmaklippning framför spegeln ovanför handfatet – gick riktigt bra tycker jag. Klipp, klipp. Att klippa sig själv är kul eller hur! Jag försöker hålla uppe en glad och icke stressad attityd. Klipp, klipp. Idag skall jag även duscha, för vi skall ju på sommarlunch. Kanske får jag bort lite mer målarfärg från benen.

Imorgon sätter jag mig på tåget. Lugn, sansad, inte alls stressad och åker till stugan med mina två små killar. Förra året fick de ta med sig vad de ville, bara de bar det själva. Minstingen tog med sig två elgitarrer… Riktigt bra grejer att ha en hel sommar i stugan. Undra vad jag skall ta med mig, en spikmatta och ett avslappningsband kanske?

Kramar från en nyklippt färgglad Lola
 

Nu är det ju så att jag har fått två söner med mannen (som jag har valt helt själv som min faster påpekade på vårt bröllop, hmm, vad menade hon med det) som älskar adrenalinkickar och att ligga på gränsen i de flesta fartfyllda idrotter. Mina två fina söner är ju inte helt oväntat väldigt förtjusta i skidåkning, skate och cykling. Så när det nalkas långhelg och de flesta av mina vänner antingen har en lugn helg på något härligt lantställe eller sitter med en picknick filt bredvid en fotbollsplan och ropar heja, heja, mellan kaffeintag och samtal med andra härliga fotbollsmammor, ja, då åker hela familjen med 4 cyklar på taket upp till Järvsö för att cykla downhill.

Jag har för länge sedan insett att om jag skall få vara tillsammans med mina söner och min man så mycket som jag vill då får jag bita ihop och hänga med.  Redan när vi kommer fram till Järvsö bergsparks parkeringsplats inser jag att jag hamnat i ett helt nytt sammanhang. Alla har cyklar som inte alls påminner om min fina MTB – de är dämade både fram och bak och cyklisterna ser ut som de skall ut på en motorcross bana med skydd från topp till tå och full face hjälmar. Kanske skulle jag då anat att det fanns en anledning att de hade alla dessa skydd på sig – de var inte bara för att se coola ut. Vi köper liftkort och tar oss till liften. Redan där känner jag pulsen öka – hur f-n skall jag få upp mig själv och ett barn i sittliften samtidigt som jag skall hänga upp cyklarna på sidan av liften så att de också får åka med? Får hjälp med barnets cykel. Tack för det. Då är det bara jag själv som skall med. Det funkar och vi åker upp. Då börjar jag tänka på hur jag skall komma av. Det är ju inte det att liften stannar för att medelålders mamma med svindel,  helt otrendiga cykelkläder och helt vanlig cykelhjälm, skall hoppa av. Jag slänger mig av och får med mig cykeln, puh, men sen kommer ju liften ifatt mig och hård, snabb, stål lift mot lite fläskig, mjuk, midja gör ont. Blåmärke 1… av många…

Väl uppe är resten av familjen helt i extas över hur roligt det skall bli att nu cykla nerför detta stora berg. Vi väljer den lättaste nedfarten (grön) och jag börjar med att hoppa av cykeln och leda den över bergshällar och träbroar. Mitt i backen vänder sig min man om och säger: gud vad kul, känner du adrenalinpåslaget. Adrenalinpåslaget? Jag har gått förbi det för länge sen. Jag är helt livrädd. Så rädd att mina händer skakar samtidigt som jag känner mig helt yr och jag inser att det är farligt i sig att jag är så fruktansvärt rädd. Men jag kommer ner och gör om det igen och igen och igen. Tre dagar senare åker jag blå backe med velodromer (som jag gör riktiga kärringskrik i när jag kör eftersom jag vet att jag absolut inte kan bromsa för då ramlar jag garanterat) och jag har klarat två liftavhopp utan att få liften i sidan. Det är värt det. Rädslan. Skräcken. Utmaningen. Bara för att få vara med när mina killar cyklar som små tokar och bara älskar det. Jag får vara glad så länge jag kan åka med. För jag inser att det inte är långt borta att de åker svarta leder och hur härligt det än är att utmana sig själv så finns det liksom en gräns. Har lagt ännu en galen sak till min lista över saker som jag aldrig trodde jag skulle göra. Tack Fred och en galen 5-åring och lycklig 7-åring för att ni får mig att göra saker som jag är livrädd för!

Kram från en smått blåslagen Lola

Min kropp strejkar. Den vill inte vara med om löpning. Var så nöjd att mina benhinnor fixade vårlöpningen. La liksom om löpsteget så att jag sprang mer på hälen än på tån och det funkade. Var så nöjd! Ända tills höfterna pajar av den nya härliga - STUMMA - löpstilen.

Häromdagen hade jag en dag i storstaden inplanerad. Lite olika små ärenden att uträtta; hämta en tavla som varit på inramning, äta lunch med fina svägerskan, kolla in en ny butik men lite intressanta nya varumärken och kanske kolla på en ny bikini.

Bobby hade en skrivläxa på temat sagor förra veckan. I vår familj gillar vi sagor och berättelser väldigt mycket och något av det mysigaste jag vet är när jag och barnen kryper upp i sängen och de säger ett par ord och jag får hitta på en saga med de orden.

I helgen har jag varit iväg med finaste kollegan och våra fina säljare som har kommit över steget i bonusstegen som innebär att man får åka med på bonushelg! Såå mysigt att tillbringa tid med bästaste Anna, Tina, Tesan, Piia, Emma och Pernilla! Båtfärd, 5-kamp, mysmat och liten förkik på höstkollektionen stod på schemat. Solen bara sken och sken, så mina vita ben fick kika fram. Skall köpa engångsngshyvlar imorgon :-).

Kram Lola

Det här med facebook. Jag fattar att om jag hade varit en supermega aktiv facebookare, så hade jag förstått vad allt betyder – att man poke´ar, skickar inbjudan till konstiga städer, att man är med i olika grupper och gillar eller ogillar samma eller olika saker. Men, nu är jag inte någon aktiv facebookare, men har dock en profil med tillhörande fina vänner. Och, många av mina vänner är aktiva och skickar mig massa olika saker och det senaste som är skickat till mig är

1 att vara med i någon stad

2 att det på något konstigt sätt skapas olika vykort automatiskt (?) och som skickas ut

Detta är ju helt ok om man inte som jag ibland blir lite nyfiken och tycker att det kan vara en skön paus från jobbet och klickar på det som mina fina vänner har skickat. För nu är jag tydligen

1 invånare i någon konstig stad som jag inte har en blekaste aning om hur jag tar mig till och som jag dessutom får en massa olika meddelande till från olika vänner, men jag kan då inte läsa meddelandena

2 en hejare på att skicka ut påskkort och morsdags kort etc – även om jag inte vet att jag har gjort det, för nästan varje dag senaste veckan har jag fått att olika vänner gillar min ”post” och då är det något konstigt påskkort.

Hmm, jag kanske borde ta tag i mitt engagemang eller sluta att nyfiket klicka på det som kommer i min väg på facebook. Mina vänner som också bor i denna konstiga stad på facebook kan ju tro att jag är nonchalant när jag inte hälsar på gatan eller svarar på de enklaste frågorna.

Kram från Lola som skall laga mat med mina barn idag istället för att flanera runt i en låtsasstad på internet

Vinden blåser i mitt hår. Min man som är överlycklig över att jag har börjat cykla har köpt en cykeldator till mig (låter avancerat, men är en liten manick som visar hur långt och hur fort jag kör). Det är nedförsbacke. Jag trampar på. Över 30 km/h – heja mig. Ser en mamma och pappa gå på cykel/gångbanan. Jag bromsar ner lite och hejar glatt. Känner mig sportig i mina gympakläder och cykelhjälm. Tre små barn cyklar på sina små cyklar med stödhjul. Tillhör föräldrarna jag precis körde om. De cyklar i bredd. Jag bromsar lite till och kör om i gruskanten. Hör det ena barnet säga – aj, jag sitter fast. Inte att han skriker i panik, utan mer ett konstaterande att aj, min fot har fastnat under trampan. Föräldrarna är ca 20 meter bakom och det är egentligen ingen jätte fara.

Somnar kl 20:45 framför TV´n. Sover sådär hårt som man kan göra när man har druckit ett eller två glas vin. Har bara druckit bubbelvatten. Fred försöker väcka mig vid 22:00 för att jag skall ta mig upp för trapporna till sovrummet. Jag bara somnar om. Som barnen på morgonen. Freds röst går från: Lola, du får nog gå upp och lägga dig nu till: Lola, nu säger jag inte till en gång till, nu får du sova på soffan i natt. Jag är som ett barn. Ett barn med vårtrötthet. Innan jag blev vuxen visste jag inte att det fanns ett ord som hette vårtrötthet. Nu använder jag detta ord som ursäkt för att jag är jättetrött och för att solen skiner och blommorna blommor. Kan det vara så att jag bara är väldigt trött och sliten av mycket jobb, barn som jag vill finnas där för till 100% och då och då vaar en fin vän, dotter, maka och försöka ha ett rent och fint hus med lite innovativ och nyttig mat på bordet. Kan det vara så? Nej, det är vårtrötthet. Det har jag bestämt mig för.

Nu är det dags. Nu utmanar vi er alla att ta tag i motionerandet. Jag brukar ju varje år känna ett enormt sug att röra på mig dels när bikinisäsongen börjar närma sig och spegelbilden inte stämmer överens med hur jag kom ihåg att jag såg ut och dels när det börjar bli varmt ute, då vill jag bara ut!

Då mina benhinnor inte gillar att jag börjar springa efter 35-års ålder, så tänkte jag inför denna sommarsäsong att jo, kanske är cykling ett alternativ, men som alltid så är jag lite trögstartad, så, jag och finaste kollegan har bestämt oss för att göra detta till ett gemensamt House of Lola engagemang. Och, vad gör man då – jo, en vinglig cyklist med dåliga benhinnor och ett enromt tålamod och driv tillsammans med en annan ganska ovan cyklist med en enorm vinnarskalle och orienteringskunskaper anmäler sig till en multisporttävling.

Vi har bestämt oss. Detta året skall vi åka tåg, skicka mässinredning och kläder med logistikbolag och bo på hotell. Ja, för de flesta mässdeltagare så låter det kanske helt självklart, men för oss på House of Lola, där kostnadsmedvetenhet är ett ledord och vi klarar allt själva är ett mantra, så känns det ytterst konstigt att lasta på alla sakerna på två pallar och sedan åka därifrån.

Förra veckan var vi  i Åre. Ja, jag vet att det verkar som att jag är till fjälls var och varannan vecka, men ha då i minne att vi liksom är två som är Lola och dessutom så vann vår familj denna resa. Jag vinner aldrig någonting, men min man vinner massa olika saker vilket ju är härligt. Under åren vi varit tillsammans har han vunnit ett hemmabio system, en tavla, en cykel och nu en skidresa. Tack och bock säger frugan och barnen. Men, jag undrar lite, det sägs ju att tur i spel – otur i kärlek. Hmm, vad framställer det mig som?? En ragata??

I helgen var vi bjudna på kalas. Härligt med vuxenfest och särskilt när det var finaste vännen Åsas fördelsedag. Outfitten planerad: av favoritbyxa från förr som jag gillar väldigt mycket, svarta och slinkiga, och till det....hm nånting nytt kanske....

I söndags bänkade sig familjen framför den nya serien Stockholm-Båstad. Kul, tänkte vi, nu när inte Solsidan finns mer. Jag hör mina barn på håll prata. Dialogen går som följer:

B: Jamen, hon kan äta hur mycket choklad som helst

Nyligen hemkommen från någa dagar i snöigare landskap är det inte svårt att få vårkänslor. Det har verkligen smält undan medan vi var borta!

Hört i fjällstugan (efter en dag i skidbacken och prat om liftar, backar och höga berg). Reklam för nån av klädkedjorna på TV och Joel undrar plötsligt: Vad är egetligen en top? En fullt berättigad fråga :)

Det är lustigt hur fort man glömmer. Varje säsongsstart så får jag veta att jag lever. Och inför varje säsongsstart så har jag glömt hur mycket jobb det är. Jag jobbar dygnet runt i princip och samtidigt som en ny kollektion skall släppas och säljare komma igång och ha rätt underlag, då skall vi skapa och färdigställa en ny kollektion och precis när den är klar, ja, då är det bara att börja på nästa. Denna säsongsstarten toppade vi med att även byta system. Och, ja, hur bra det än blir, så är det alltid lite barnsjukdomar på vägen. Och, allvarligt, hur roligt är det egentligen med tekniska buggar… Nu så här 1 ½ månad senare, så känns det som att jag kan börja andas igen. Och det är härlig andning. Vi har haft en fantastisk start och jag kan bara åter igen konstatera att jag tror att vi har världens bästa hemförsäljningssäljare!

Vi har en katt-stalker i vårt kvarter. Jag vet inte om den inte har nåt hem men den hänger alltjämt på vår gata.

Skidåkning är en stoooor och viiiiktig del av min mans liv. Som fd Frankrike boende skidåkare på heltid, så förde han snabbt över skidåkningens betydelse på mig när vi träffades för tolv år sedan. Eller förde över och förde över, jag insåg att skall jag fånga den här mannens hjärta på lång sikt, ja, då gäller det att jag, med mina 19 dagar på skidor i bagaget, lär mig hänga medi offpist, i puckelpist, i svarta backar och på afterskin bland alla andra människor som bara pratar skidåkning. Herregud, jag jobbade ju på konsultbyrå i Stockholms innerstad och hade med glädje tagit mig ner för den blå backen i Kläppen, men den röda, ja, den aktade jag mig för. Som tur var så är jag ganska envis och har jag väl bestämt mig, ja då kör jag. Två gånger under alla år har jag helt brutit ihop och legat och gråtit över någon meterhög fransk puckelpist, men annars har mitt slit resulterat i att jag åker snabbt (jag var ju tvungen att hinna med de andra), oerhört fult (ingen tjej var med och talade om för mig hur jag skulle göra) och tillsynes helt utan kontroll (men jag har kontroll i de blå backarna :-)).

Nu över till barnen. När vi fick barn fick de inte helt oväntat snart egna pjäxor och skidor i present av min mans kompisar och innan de kunde gå ordentligt, hängde den ena i knappliften upp i barnbacken, medan jag smått inkontinent efter förlossning 2 lyfte upp den andra som hela tiden ramlade på rullbandet. Då var det kallt, gnälligt och frustrerande, nu är det härligt att se dem åka helt obehindrat i alla backar i svenska fjällen. Jag njuter, jag hänger fortfarande med.

Inte helt oväntat har min man genom sitt arbete Skistar som kund.  När han berättar att han i samband med vår sportlovsvecka, som skall tillbringas – ja…. – i Kläppen och åka skidor, skall ha möte med Skistar och undrar om jag kan tänka mig att åka upp redan på fredagen om Skistar skaffar något schysst boende blir jag först lite skeptisk. Jag är ju väldigt trött efter tokintensiva veckor och det här med att dra upp barnen och först bo en natt på ett ställe och sedan åka till ett annat ställe dagen efter känns jobbigt. Jag blir lite neejig. Men min man som är duktig på att övertala – ja, hallå, svarta backar i Franska alperna – får mig att måla upp följande bild:

Vi lämnar Värmdö kl 12:00 på fredagen, då jag har jobbat färdigt och fixat allt annat som skall fixas inför en fjällresa. Vi sätter oss i bilen och kör mot Sälen. Kommer fram vid 6 tiden på kvällen och checkar in på Ski Lodge (finaste hotellet i Lindvallen). Jag och barnen byter om till de finaste nya Lola-kläderna och jag sätter på mig klackeskorna (tillhör verkligen ovanligheterna). Vi går ner till restaurangen på hotellet och sätter oss vid den knastrande brasan i väntan på att vårt bord skall bli ledigt. Jag ler, jag är avslappnad och inte alls stressad, jag har mascara på mig och rosa rouge på kinderna. Barnen är uppspelta och glada utan att bli för uppspelta och jobbiga, deras ögon glittrar. Brasan knastrar. Vi äter gott och pratar med varandra under middagen, sedan går vi upp och lägger oss alla i den stora dubbelsängen, äter ostbågar och tittar på Let´s Dance. Så var min målbild. När min man för några dagar sedan sa att det var Hundfjällets hotell, ja, då gjorde jag bara om bilden lite – de har ju brasa där också.

Så här blev det:
Klockan är 11:40 och jag pratar med min kollega, har gått upp halv sex för att hinna jobba så mycket som möjligt innan vi åker. Inser att om vi skall åka klockan 12 så skall jag hinna följande på 20 minuter: åka och köpa burströ till Marcus-hamstern och byta i buren, åka till Apoteket, till systemet, till Sickla och byta en tröja (bara resan fram och tillbaka till 40 minuter) till Coop och hämta Lola kläder, packa mina och barnens kläder och halva skafferiet (för så är det ju när man åker till fjällen och bor i stuga) städa vårt ytterst stökiga hem och jobba lite till. Klockan 15:00 kommer vi iväg. Börjar inse efter två timmars bilresa, varav 50 minuter har varit i en kö runt Bromma, att middag kommer vi nog inte hinna äta på hotellet. Vi bestämmer att vi skall stanna på Kupolen i Borlänge och äta, så kanske vi hinner till Let´s Dance och jag gör om min målbild till ett glas vin framför brasan. I Borlänge serveras jag en snitzel som jag fortfarande inte vet vad den var gjord av – fågel, fisk, nöt eller kanske tofu. Den gled omkring helt ljusgrå i ett flottigt orangegult gummiliknande täcke som skulle vara friterat på något sätt. Jag är väldigt okänslig för att mat kan vara ofräscht, men detta var faktiskt det värsta jag har ätit och jag mår även nu dagen efter illa när jag tänker på det.

När vi är på väg mellan Borlänge och Sälen talar min man om att vi skall bo i något som heter Annexet och när klockan är 21:30, vi fortfarande är på väg och ett barn sover och det andra gnäller högt, inser jag att brasknastret kanske kommer utebli. Väl framme mellan 22 och 23 funkar inte våra nycklar till annexet, väntan med trötta barn i trist korridor känns lång. Snäll jourvaktis släpper in oss i färjehyttliknande rum från tidigt 80 tal med lakan i en påse på sängen. Från att ha varit lite besviken blir jag fnissig. Dessa trånga våningssängs rum är långt ifrån klackeskor och glittrande barn och det enda knastret som hörs är barnens trötta tuggande på ostbågar i sängen framför en 12 tums tjock TV som sitter på ena väggen, hade den stått på golvet hade man inte fått plats att gå. På morgonen har de som bodde innan missat att stänga av den stora 80 tals väckarklocka/radion, så 07:00 sätter den igång på högsta volym. Så nu sitter jag här i sunkrummet, fortfarande illamående av sunksnitzeln och klockan har inte blivit 08:00 ännu. Semestern har börjat. Tur att jag älskar att vara med min familj oavsett klackeskor eller inte.

När jag åker bil lyssnar jag antingen på radio eller pratar i telefon. Om jag lyssnar på radio är det nästan alltid någon kommersiell kanal - med radio reklam.

Det är lika tokigt varje säsongstart – min barn har inga nya Lolakläder. En del tänker nog att det är en av de stora fördelarna med att vara egen företagare i klädbranschen, att man har tillgång till massa härliga kläder.

Såhär innan säljstart så har vi alltid extra bråda dagar. Inför denna säljstarten så passade vi på att klämma ihop följande veckan innan:

Så har jag inlett en ny fas i mitt liv. Mitt liv som yoga utövare. Jag har nog alltid tänkt att det var en sport??? som inte passar mig, att jag behöver nåt med mer fart där jag får utlopp för min energi.

Idag är en dag då jag vill tacka. Tacka olika människor eller väsen eller kroppsdelar som på olika sätt har påverkat mitt och andras liv till det bättre. Pretentiöst så det förslår. Javisst.

Konsumentprogram verkar vara min nya grej. Såg REA med banrnen häromdagen. Och nu kommer jag på mig själv framför "nya" Plus. Med härliga men lite småläskiga Charlie och Mattias

Det finns ju något som heter puppy-love, men hemma hos oss är det hamster-love. Vi älskar vår nya familjemedlem - t o m Fred gillar honom, även om han var grym skeptisk till en början.

Läste nånstans att det är inne med 70-tals mat. Flygande jacob, Kassler med ananas och Konserverade päron med after-eight på. Inte vill jag vara sämre än att hänga på en sådan trend.

En knapp vecka kvar. Till jul. Ledningscentralen (= jag) jobbar febrilt med att organisera familjens (=hela släktens plus fröknar och närmaste vännerna)  alla julklapssönskningar/inköp.

Veckans läxa för etta-gluttaren handlade om känslor. Känslan arg. Eftersom jag just nu uppfattar honom som väldigt känslig, emellanåt väldigt glad, väldigt lessen eller väldigt arg....

Igår var jag på konsert. Konsert. Lyssna på det. En helt fantastisk, lagom skramlig konsert i mörk lokal på Söder. Säkert spelade och var sådär superbra och härlig och jag kände mig ung.

I detta liv som entreprenör blir det lätt att man jobbar med allting. Ekonomi, strategier, föredrag, kollektionsplanering, design, personalfrågor, information och även lager och packning.

Om en vecka fyller min fina kollega 40 år, hmm eller var det 30?? I vilket fall så bestämde jag och en annan vän för ett tag sen att en överraskningsfest är ju riktigt kul.

Var hemma hos fina Anna i veckan och träffade hennes man som hade ryggskott. En ryggskotts kompis! Min rygg är dock oceaner mycket bättre, men hans tomte ställning....

I modebloggar är ofta temat dagens outfit. Nu är ju detta ingen modeblogg men här kommer dagens outfit:

Det går inte att böja sig framåt när man har ryggskott. Knäböj har fått en helt ny innebörd för mig. När jag går ser jag ut som en bajsnödig tax. Igår prövade jag att böja....

Jag har ju skrivit massa om hur tuff den höst varit arbetsmässigt. Jag har skrivit det så ofta att jag är helt trött på mig själv. Och nu har vi ju massa bra saker på G som gör att framtiden......

Ibland bli vi bara sååå glada och stolta över små saker i vardagen, som när jag fick mail från en av våra säljare att en kund till henne har förevigat vår fairy på en av sina väggar hemma!

Det är jämngrått ute, duggregnar lite. Jag är supertrött och har blåsor i munnen och några blemor i ansiktet som jag har totalt massakerat - snyggt.

I fredags var jag och barnen på Idol genrep . Så himla mysigt att vara iväg med två förväntansfulla killar som bara älskar Jay och tycker Elin är superball.

OJ, vad härligt det har varit att träffa alla fina kunder och kollegor i branschen! En superlyckad helg!! Men idag är vi rätt trötta och igår när vi lastade in en icke isärskruvad köksö i min....

Denna gång ska jag inte skriva nåt om hur slitigt det kan vara att vara egenföretagare. Inte heller nåt om hur trött jag är på försenade leveranser och allt vad det innebär. Näpp.

Har du haft en härlig helg Lola?
Helg - vad är det?
Men, vad skönt, då får du vila lite efter jobbet idag?

Det finns nog dom av er som tror att jobba vid en kundtjänst är ett tråkigt jobb. Att man bara hanterar kunder som vill byta, är missnöjda eller har jobbiga frågor. Så är de inte hos oss.

Vissa dagar känner jag mig som om jag driver skolskjuts. I dag var en sådan dag. Jag skjutsar Bobby till skolan,  i sista minuten, tandbortsning i bilen idag igen.

1. Oskar Linnros. Jag vet, det kanske halva Sverige gör, men iallafall. Han har braig orup-petter-lik röst och använder svenska språket på ett fantastiskt sätt. Respekt!

Min egen coolhetsgrad är verkligen inte så hög så att den slår i taket just nu. Jag är trött och sliten och ser så ut också. Har försökt träna - för det har jag ju förstått ger en massa ny energi...

Startar försäljning en vecka sent. Är trött. Har jobbat som en galning för att få hem kläder. Funderar ett tag på att köpa egen maskin och sätta mig och sy. Får hem kläderna och tänker att nu skall jag få sova.

Mina barn har aldrig haft löss, så jag har alltid undrat om löss syns, hur stora de är, om de rör på sig som små svarta prickar eller är större?

Efter en härlig lång sommar känns det faktiskt helt ok att jobba igen. Och om det inte vore för förseningen på delar av kollektionen skulle faktiskt livet vara på topp; lite solbränna kvar...

Har landat i mitt paradis på västkusten. Vi lever trångt ihop hela familjen och igår hittade vi en död mus i skafferiet. Mysigt. Idag skulle mitt härliga sunda sommarliv börja.

Jag har varit ganska bestämd med att barnen inte behöver någon  mobil. Alla deras kompisar bor nära, det är ett stort ansvar för dem  och dessutom kanske nån försöker ta telefonen ifrån dem.

När det börjar närma sig lite mindre arbetsbörda slår det aldrig fel för mig. Jag blir sjuk. Min vanligaste åkomma vid dessa tillfälle är halsfluss. Kul.

Mitt liv består av enormt mycket jobb och familjelogistik och det är tyvärr alldeles för sällan som jag stannar upp och tänker och njuter. Jag fokuserar mer på att en kund har haft en t-shirt som släppt i sömmen...

Igår vid midnatt kom jag och finaste kollegan hem från London. Vi har varit på en tvådagars inspirationsresa till London. Hur flärdfullt låter inte det?? Så här är flärd i Lola värld.

I helgen har hela familjen sprungit maran. Ja, faktiskt hela familjen. På lördagen sprang Fred för första gången och han var nöjd och glad.

En liten avstickare till Kreta - ja, det var faktiskt så det kändes att följa med Bobbys  klass på en dagsutflykt till Sandhamn. När Bobbys fina fröken Christina frågade mig igår om jag hade möjlighet att följa med..

Jag är definitivt inte den största grisen i hagen. Inte den där härliga, maffiga grisen som bonden får mest pengar för vid juletid när gröten står på bordet och julskinkan nalkas.

Att ha två killar är för mig helt fantastiskt. Tänk att få vara en del av deras underbara värld och få mysa och gosa och se dem stundtals vara små tuffingar och stundtals vara mammas små gosekillar

Just nu känns det som att det är sommar - vilken lycka! Lata dagar på stranden känn inte långt borta - vilken lycka! Klädsel på stranden bikini - inte lycka.

Efter helt galet hektiska veckor så känns denna vecka lite lugn. Och då får man passa på att njuta. Jobbade hemma idag i vårfina, varma vädret. Tog en kaffepaus på förmiddagen ute.

I helgen var jag och lillebror ensamma när resten av familjen var på fotbollsläger med övernattning. Lillebror var helladdad för en myskväll "bara vi två".

På somrarna åker vi till snålevarianten av Liseberg - Halmstad sommarland - våra barn är ju inte så stora så det räcker med det lilla pariserhjulet där man ser ändå till Haverdal..

Tänk att jag som aldrig tycker att jag hinner göra nåt glamoröst har ätit ute 3 gånger på 2 dagar. Känns overkligt. Så overkligt att jag måste sätta det på pränt för att verkligen förstå att det har hänt.

Igår kväll satte jag mig framför tv:n precis när det började en film. Hur ofta händer det? Brukar snarare vara så att jag ser sista kvarten av nåt (eller möjligen den första och sen somnar).

Även om det just idag inte är särskilt varmt och det känns som regnet hänger i luften, så är vårtecknen massor och så härliga. Eller i alla fall de flesta.

Under min uppväxt, precis som de flesta andras, hade jag diverse komplex. Eller komplex är ett så starkt ord. Mer saker som jag var medveten om att de inte var mina främsta attribut.

Jag har en 4 ½ åring. En högt älskad 4 ½ åring, som har gett ordet gnäll en helt ny innebörd. Han har tagit gnäll till en helt ny nivå, till helt nya höjder.

Oj, nu var det länge sen jag skrev. Mässor tar sån enorm tid. Det är enormt kul, men både förarbete och efterarbete är både tids- och energikrävande.

Sitter vid frukosten med mina två killar och de börjar prata om vad de skall bli när de blir stora.
Minstingen: Jag skall inte ha ett riktigt jobb. Jag skall ha ett jobb där man gör något.

Mitt i allt jobb, dagishämtningar, middagsplaner, handlingar, spring, spring, stress, stress, så blir det påsk. Till påsk åker vi till lilla, lilla stugan i Falkenberg.

Igår kväll var Fred och jag tillsammans med bästa vännerna Åsa och Erik på konsert. Före konserten åt vi på ett tapasställe här i stan; grillad tonfisk med wasabi röra och ingefära...

Vaknar av att jag är supersvettig. Min 6-åring ligger som ett stort människoplåster på min rygg och min 4 ½ åring, som också måste ligga nära sin mamma, ligger med benen intrasslade i mina ben, fast från andra hållet, med hvudet nere vid mina fötter.

Bobby och minstingen älskar Neo. Dom verkligen älskar honom. Han är cool, han har en stav som han kan snurra runt, han sjunger med jätte pipig röst, han har lockigt hår.

I vår familj är det oftast jag som lämnar barnen på morgonen. Och när man gör det dag efter dag så får man ett visst flyt efter ett tag, rutiner som fungerar. I förra veckan skulle Fred ansvara för lämningen en morgon men jag var ändå hemma.

För de allra flesta svenskar så är ju Melodifestivalen nu över. Men inte hemma hos oss. Här pågår Melodifestivalen för fullt. Skivan som är inköpt går på repeat och danserna och mimandet sitter som en smäck.

Efter en intensiv arbetsvecka med hämta-sent-på dagis/skola-dålig-mamma-känsla, bestämde jag mig igår för att hämta lite tidigare. Kl 14:30 sa minstingen adjö till sina fantastiska fröknar Marcus och Kim.

Ja, även om det inte är så ofta, så bakom fasaden i en webbutik så blir det små buggar och tekniska utmaningar som skall lösas - detta händer särskilt när man gör förändringar i sitt system.

Pauline - mamma - jag vill inte att hon med brända köttbullar i håret skall vinna.
Anna Bergendahl - nämen, titta Tingeling är med i melodifestivalen!
Orsa Spelmän - vilka jätte, jätte gamla gubbar. Får de också vara med i melodifestivalen?

Idag känns det som våren är på väg. Skottade fram en liten fåtölj i snön på baksidan och la ut fårskinnsfäll som jag inte har haft användning för sen barnen låg i vagn - hmm, hade jag ens användning för den då??

Igår hade vi fotografering av nyheterna som kommer nästa vecka på hemsidan. (Hela 15 helt fantastiska plagg). Då mitt liv varit minst sagt hektiskt senaste tiden har jag inte haft jätte mycket tid att leta rätt på ett ställe att fota på.

Sist jag var på ett pass på ett gym var 1998. Det var året jag jobbade på stora konsultfirman i Stockholms innerstad med företagsafterwork på abbonerad Spy bar. Klart jag också skulle ha kort på något av Stockholms stora gym.

När jag för en gångs skull skall vara "bara Lola" på en restaurang och sedan gå på Let´s dance, ja, då, försöker jag planera så att jag faktiskt skall hinna både sminka mig och blåsa håret.

Trots snö och dimma, så känns det som att våren är i luften idag! + 1 grad i dag, gör att det bara känns så härligt! Har köpt ett nytt puder och rosa rouge - bästa knepet för att inte se helt slut ut hela tiden.

Häromdagen frågade jag Bobby hur han skulle beskriva att jag såg ut. Jag tycker nämligen att det är väldigt roligt att då och då få en inblick i Bobbys värld och tankar, eftersom hans verklighet inte alltid överenstämmer med min.

Även om jag inför varje säsong bestämmer mig för att inte vara ute så mycket på visningar, så kan jag liksom inte låta blir. Jag älskar att visa kläderna och träffa kunder (som oftast är mina vänner som jag aldrig hinner träffa annars).

Skall lämna båda barnen på morgonen innan jag skall hinna med ett tåg till Enköping klockan 9. Tar bilen först till skolan och sen till dagis. Det är halt. Jättehalt. Och slaskigt. Jätteslaskigt.

Mitt i min smått hysteriska tillvaro tar jag och finaste kollegan tåget till Köpenhamn för att gå på mässa. Tar tåget eftersom det är billigt och för att om jag äter riktigt mycket innan jag hoppar på X2000 så brukar min åksjuka vara ok.

Hit

Vi säljer APMYCKET - saker tar slut och vi gör repeatorders för glatta livet - vi som tyckte vi tog i från tårna - hur är det möjligt - ödmjukt tacksama!!

Vilken rivstart vi har haft! Vi kan knappt tro att det är sant. Våra fantastiska säljare har visningar som inte är av denna värld och många kunder har hittat till webshopen. Jäklar vad vi får packa. Härligt och kul!

Idag var Lola med i tidningen. Ja, inte Lola utan Lolas superduper härliga säljare Malin i Uppsala. UNT - Uppsala Nya Tidning - hade gjort ett reportage om hemförsäljning och om oss.

Sen kväll (läs natt) inför öppning av hemsida med ny kollektion och allt vad det innebär. För att inte missa nåt gör jag en to-do-lista på en papperslapp. Den blir lång. Jättelång. Och det är redan förbi midnatt. Hmm.

På House of Lola så gör jag och min kollega de allra flesta större saker  själva och nu när kollektionen skall släppas på onsdag, ja, då är det minst sagt bråda dagar.

Att ha samma kläder som någon annan på mig är inte för mig jobbigt. Det händer titt som tätt när jag är på föräldramöte, mataffären, vid lekplatsen etc. Det är inget jag stör mig på.

Nu när jag ändå har kommit igång att leva ett liv utan Marabou Apelsinkrokant, så har jag även gått in i ett träningsmood. Från att alltid haft målsättning att träna 2 gånger i veckan, så har jag återgått till träningsintensiteten jag hade från 5-21 års ålder - jag tränar varje dag.

Bobby som inte kan läsa fortsätter att ställa frågor ur frågesportspelet till minstingen i familjen:
Bobby: Hur många magar har kungen - 1 eller 4?

Fred tycker Sean Banan är jätterolig och då framförallt när han säger ruuuumpa hela tiden. Med tanke på att Fred säger detta härliga ord ganska ofta, så säger även Bobby och minstingen ruuumpa mer än brukligt.

Nej, nu räcker det! Efter en helt galen matjul och matnyår med otroliga mängder av sötsaker så har jag och min uppsvullna mage bestämt oss - nu är det dags att gå från cookies till beans

Julen har passerat. Jo men jag tycker att julen är lagom fram till nyår. Då barrar granen så att det inte är roligt längre. Särskilt i år eftersom Bobby använder vardagsrummet som sportarena. Bollar och torr gran är ingen bra kombination.

Har haft bråda dagar sista tiden. Fredagkvällen skulle jag för första gången på mycket länge gå ut i Stockholm. Minns inte när det var sist. Jag har varit ute och ätit med fina vänner, men inte varit ute ute.